Panta Rei - Allting flyter i hjärtat av Majorna! -

| Tisdag | Lite slut i rutan |

2012-05-14 | Klockan 21:54:53 | Kategori: Andrea | Besökare online nu:

Jag är rätt så slut för tillfället. Ärligt talat.
Trots att jag fullkomligt stensover 8-9 timmar per natt, så är jag ännu tröttare när jag vaknar än när jag somnar.
Det tär på krafterna att vara mamma till ett barn som ligger på neonatal.

Eller, det är inte mammarollen som är uttröttande, den har jag ju knappt fått smaka på än, det är själva neonatal som är så psykiskt påfrestande att man blir tröttare och tröttare för var dag som går.

Pratet om sjukdomar, blodprover, blodgaser, provsvar, det eviga handspritandet, rädslan för att åka på en fjuttig förkylning som man kan smitta barnen på avdelningen med, läkarsamtal, det eviga plingandet från alla mätare och poxar som känner av hur barnen på rummet mår, akutlarmen, den fina gränsen mellan hopp och förtvivlan.

Och så vaknar man upp och känner av det där halsontet för fjärde dagen i rad, Wille överraskar med finfrukost och tända ljus och morgonteve, och vi har det mys, och jag bestämmer mig för att jag måste kolla upp min hals innan jag kan besöka min son på avdelningen.
Skulle aldrig kunna förlåta mig själv om jag smittade honom med en infektion.

Men efter ett snabbesök på Östras akut så konstaterades det att jag inte hade någon infektion, och förmodligen inget förkylningsvirus heller, så jag kunde glatt skutta förbi vattenpussarna över till byggnaden där Ian bor.
Men trött är jag. Och jag tänker inte utbrista: "Jag fattar inte varför jag är så trött"
För jag fattar precis varför.
Men det är bara att ta det.
Och försöka sova ofta och mycket.

Jag och Wille skulle ju på fiskspa i går, men ägarinnan ringde upp och berättade förtvivlat att alla hennes död-hud-ätar-fiskar hade dött helt mystiskt. Förmodligen för att någon kund smort in fötterna med nån parfymerad kräm eller nåt. Stackare.
Vi får la ta en tur ner till fiskhamnen och stoppa fötterna i nån låda torsk eller nåt.

Och jag är fortfarande förälskad i det där huset i Bua, TROTS att vi faktiskt var och tittade på det i helgen. Att åka på husvisningar brukar få mig att sluta vara förälskad i hus. Men inte denna gången inte. Jag är snarare mer betuttad i det nu än innan. Darn!

Och jag har fortfarande inte klippt mig, och jag anses nu vara "långhårig" plus att jag har en utväxt ner till öronen. Kan någon fixa så det kommer upp en bra frisör till neonatal imorgon kanske? :)
Nä, skall fasen fixa en klipptid imorgon.

Imorgon blir det ett litet möte på morgonen, sen kolla in lite kläder till Ian, åka upp till honom på Östra en sväng vid lunch, sen åka och lämna lånebilen och hämta upp våran bil på Toyota och sen tillbaka upp till Ian.
Det blir mycket Ian nu för tiden :)

Nu skall jag gå och sova.
Vila.
Ladda.

KRAM!

2 kommentarer
Kommentera här!

| Torsdag | Karantän? |

2012-05-10 | Klockan 12:37:57 | Kategori: Andrea | Besökare online nu:

Milkdelivery-väska med Troublemakers-klibba på. Kan det bli mycket bättre?

Jag skulle även kunna döpa det här inlägget till:
"Depressionen som uppstår när man inser att man har ont i halsen och inte får vara med sin bebis på sjukhuset"

Torsdag:
- Sitta i soffan och stirra rakt ut i intet.
(Jag blev deprimerad av att inte få åka upp till Östra, på riktigt)
- Fortsätta drömma om drömhuset.
(Om alla mina 673 vänner på Facebook donerar 966 kronor var så är huset vårt!)
- Fundera på om det kanske inte är dags att skrapa den där dubbeltrissen som ligger i plånboken.
(Eller så väntar jag en dag till, tycker alltid det känns som man är miljonär när man har en triss i plånboken)
- Längta efter Ian.
(Gah, mitt mammahjärta värker!)
- Känslan av att sitta i karantän.
(Jag till Wille: Vi får väl ha en eldsparloir mellan oss när vi pratar)
- Kolla på skötväskor och inse att det är grymt med barn, herregud vad man får shoppa!

Öff. Får väl börja röja bland mina kläder här hemma lite. Kanske bädda rent i sängen.
Sysselsätta mig.
Drömma om drömhuset lite till.
Ja, jag är besatt. Ge-oss-huset-nu!
Fundera på vilka konstiga vägar livet tar ibland, och hur märkligt det är när man plötsligt möter människor man känner uppe på neonatal. Ian har fått en ÖIS-kompis! ♥
Tänka på livet i allmänhet.

Inse vilket sjukt torrt och meningslöst inlägg detta blev. Bloggen kunde lika väl klarat sig utan det.
Att göra det där skötväske-kollaget gick snabbare än att skriva texten i inlägget.

Säger tack och hej och drar upp på vinden.
Puss!

1 kommentarer
Kommentera här!

| Tisdag | Husdrömmar |

2012-05-08 | Klockan 12:07:57 | Kategori: Andrea | Besökare online nu:

Ian är för liten för sina kläder i storlek 38.

Jag möter våren från insidan av olika fönster - lägenhetsfönster, bilrutan och neonatalfönster.
Det är helt okej.
Men jag känner mig fasligt blek, långhårig och med en decimeters utväxt i håret.
Som jag förövrigt tappar i högar.
Herregud vad jag fäller.
Mer än Doris.

Jag och Doris har ett pågående inbördeskrig här hemma.
Enligt henne så är detta hennes lägenhet, och vi är hennes möbler som äver ger henne mat och gos.
Och allt nytt som köps till denns lägenheten tillhör således henne. Såklart.
Enligt mig så är detta våran lägenhet, och Doris är en katt. Som för övrigt har tillträde överallt utan att vi gnäller om det.
Förutom i Ians säng. För det är Ians säng och där skall han sova.
Det tycker inte Doris. Doris tycker att bebisens säng är ytterligare en möbel som hon äger och kan bruka som hon vill.
Så jag täcker över Ians säng med filtar, och hon blir överlycklig och tror att jag byggt en koja åt henne.
Jag kastar ner henne på golvet, hon hopppar upp igen.
Jag kastar ner henne och lägger mig i sängen, hon hoppar upp på mig, lägger sig på min mage, och stirrar ut mig för att visa vem som bestämmer.
Nästa steg är vattenspruta.
Då får vi se vem som bestämmer.

Idag fyller min lilla pyttebebis en månad, och det är då 74 dagar kvar tills han egentligen skulle komma ut.
Jag drömmer om Ian väldigt mycket.
Oftast handlar det om att jag tappar bort honom, bland sängkläderna i barnvagnen, eller att han ligger på mitt bröst när vi skall sova, och så vaknar jag upp och ser att han är borta och förstår att jag har tappat bort honom bland våra täcken och kuddar.
Och så pratar jag i sömnen med Wille medans jag förtvivlat letar efter mitt barn bland sängkläderna.
Wille: Vad gör du?
Jag: Men var är Ian?
Wille: Han är på sjukhuset.
Jag: Jaha.

Och jag knarkar Hemnet igen, hade ett uppehåll där under sjukhustiden och början av neo-tiden, men nu är jag back on track med mitt hus-dagdrömmeriande igen. Och nu har jag ju Ian att planera för i min hjärna också ♥
Nu har jag hittat ett nytt Andrea´s dream-house, i Bua.
Heh? Vad hände där?
Nu kan jag visst tänka mig att flytta till landet på riktigt. Bort från stan.
Jag vill inte att Ian skall växa upp i stan, med överfulla dagis och enorma skolklasser. Och fula ord och dåliga attityder och Nordstan mitt i natten och Nils Ericsson-terminalen och alla andra faror som lockar i denna staden. Kalla mig arbetsskadad.
Men jag vet vad jag snackar om.
Jag vill att han skall ha lugn och ro, havet och naturen nära sig.
Jag vill att han skall bygga kojor, göra pilbågar och bara hänga utomhus utan att det skall vara ett projekt.
Jag vill att han skall kunna cykla obehindrat, hälsa på kossor i hagen på väg till skolan, kunna leka i kompisens trädgård.
Men det är sån jag är. Eller har blivit.

Missförstå mig inte, jag älskar staden.
Jag älskar Majorna, och skulle jag inte kunna ge mitt barn allt det där - så är Majorna alltid det näst bästa alternativet.
Andrea ♥ Majorna!

Vi vabbar nu jag och Wille. När man har en liten Ian på neonatalen så får man ett läkarintyg som säger att båda föräldrarna behövs i vården av Ian, och eftersom han intensivvårdas och kommer att vara inskriven på 316 (eller avdelning 210/Mölndal och sen förmodligen hemsjukvård efter det) till minst 20120831 så anses han vara inom den gruppen som anses vara "allvarligt sjuka", och därför har vi således ansökt om Tillfällig föräldrapenning för vård av allvarligt sjukt barn.

Detta gör så att vi båda kan vara med Ian så mycket som möjligt, till nästan 80% av lönen så länge det krävs att Ian är inskriven hos sjukvården. Detta gäller även när han sen får hemsjukvård.
Det går inte på föräldradagarna.
Ehejja esverige! som våran fina närbutiksägare uttryckte det hela igår.
Dock måste man ansöka om denna typen av VAB en gång i veckan, brevledes. Inte på nätet alltså.
Men, man blir inte direkt svinrik av att vara två som tar vård-av-barn. Eller det vet vi inte än, det tar ju ett tag för försäkringskassan att handlägga ärendet. Vi får väl se.
Så hus på landet känns i alla fall väldigt långt borta i detta nu.
Tyvärr.
Men om vi hade vunnit några hundratusen på Triss så hade saker varit biff :)

Njä, nu är det väl dags att möta denna dagen, göra sig redo för en eftermiddag/kväll med Ian. Snuffa i nacken på minibebisen. Gratulera honom på månadsdagen, kanske ge honom en bit tårta i sonden. Eller inte, det kanske inte skulle vara så bra nä. Men man kan ju alltid låtsas att han får tårta!
Grattis på månadsdagen älskade onge!

Kärlek till er alla!

3 kommentarer
Kommentera här!

| Tisdag | 1 maj |

2012-05-01 | Klockan 10:37:36 | Kategori: Andrea | Besökare online nu:

Två meter skjutdörrsgarderob tog plats i vardagsrummet i helgen ♥

För första gången på femton år så jobbade jag inte kvällen och natten igår, jag fältade inte tillsammans med ungdomarna i Slottskogen, jag var inte häxvakt vid brasan och jag lyste inte med starka ficklampor in i skogen när mörkret har fallit och Valborgskylan infunnit sig.

Märkligt.

Mitt arbetande fick sig ett abrupt avbrott i och med Ians ankomst till världen.
Jag jobbade tisdagskvällen, och var hemma och kände mig lite odefinierat halvkass på onsdagen och torsdagen, och sen blev det akuten på natten till fredagen och sen på söndagen den åttonde april blev jag plötsligt mamma typ femton veckor för tidigt.

Wopsiedaisy.
Typ.

Istället firade jag in våren genom att vara på Ikea, ha alldeles för varma kläder, vara alldeles för blek men äta god thaimat uppe i Torpa och sen dela lika på Ian-goset med Wille hela eftermiddagen och kvällen uppe på neonatal.
Det var vi och ett föräldrarpar till.
Och jag tror att Ian är lite smygkär i sin kuvösgranne Bella.

Projekt fixa hemma tar aldrig slut. Sedan vi flyttade hit i mars förra året känns det som att vi inte gjort annat än att hålla på och bära, bygga, stuva om, compact living-fundera.
Det blir bra, Wille är grym på att planera och tänka och mäta och dona, och jag är en bra ehh...sidekick?
Att ha en stor garderob i vardagsrummet har varit på tapeten länge, och nu i helgen genomfördes det genom att Wille åkte till Ikea och slet med PAX-garderoben, som sen blev hemkörd och så bar Wille och Martin upp alla delarna tre trappor upp och byggde sen ihop schabraket.

Och det blev jättebra! Nu har vi plats för alla lakan, handdukar, kläder på ett ställe.
Det är mycket svårt att få en rättvis bild, eftersom det fortfarande är lite överbelamrat i vardagsrummet med Ians babygrejer och så.
Wille fick fyra trådkorgar och jag fick sex, och jag tror att jag faktiskt får plats med alla mina kläder i garderoben. Wille är skeptisk dock, vi får se - jag har ett par säckar kvar på vinden :D
Igår var vi en vända på Ikea igen, och jag köpte några blommiga lådor att ha underkläder i och småpryttlar som skärp och så. Jättefina, blev jättebra!
Undrar hur länge jag lyckas hålla ordningen?
Ordning är inte min bästa vän skulle man ju kunna säga.

Och solen den strålar som sig bör denna första maj.
Jag försöker pumpa var tredje timma eftersom min mjölk fortfarande inte kommit igång ordentligt, så jag pumpade vid klockan 01, vid 05 (fyra timmar emellan - var tvungen att sova lite för bövfelen!), vid 08 och snart är det dags igen och jag är redan lite less på det.
Inte nog med att man är helt utsliten för att man har en bebis på intensiven och är där och gosar, och byter blöjor hela dagarna ♥, man skall däremellan också transportera sig fram och tillbaka, tänka på att äta, dricka vatten, läka från sitt onda kejsarsnitt, få lite sömn, analysera allt som hänt den senaste tiden, genomlida tröttheten efter havandeskapsförgiftningen, jobba på det dåliga samvetet för att man inte hinner med något annat för att man är trött, försöka hitta tillbaka till ett normalt liv eftersom man blivit lite folkskygg och tycker att det är lite jobbigt att möta folk efter allt som hänt (har inte riktigt rett ut allt i mina tankar än).
Så måste man tänka på att pumpa var tredje timma också. När man är på språng hela tiden.
Men pumpningen är för Ians skull, så därför har det prio ett nu!

Förresten, min fina mormor är hörselskadad och trodde att Ian hette Jan i början ♥
Min lillebrors farmor trodde att min bror Jens hette Jöns i början.
I ♥ old people!

Nej, nu skall jag försöka slumra en stund, pumpelipumpa (jag har en rumpa), måla på ansiktet, krama på min man lite och sen kommer min fina lillebror Jöns, förlåt - Jens, hit på en kopp kaffe.
Sen är det dags för ännu en dag uppe i bebisbageriet på neonatal.

Ha nu en god första maj, och demonstrera lite för mig med.
Upp till kamp!

0 kommentarer
Kommentera här!

| Fredag | Sakura |

2012-04-27 | Klockan 11:38:04 | Kategori: Andrea | Besökare online nu:

Tänk att våran son föddes samma vecka som min absoluta favoritblomma, Sakuran - körsbärsträdet, slog ut ♥

Jag börjar verkligen bli långhårig, och så trivs jag med det helt plötsligt. Fasen, jag som bestämt att jag ju skulle klippa det kort igen ju.
Jag skulle ju aldrig ha långt hår svor jag ju på.
Jag svär alldeles för mycket på saker. Till exempel har jag svurit på att jag aldrig skall ha rött hår igen, att jag aldrig kommer att äga ett enda plagg med fult Ed Hardy-tryck på, att jag aldrig skulle kolla på melodifestivalen, att jag aldrig skulle gifta mig. Ni ser ju hur det gick med vissa av dem grejerna.
Ed Hardy-kläderna står jag dock fast vid. OM jag någonsin skulle köpa något sådant, slå mig hårt i huvudet och be mig vakna upp från Big power meet 1998. Snälla?
Jag måste framstå som galet otrovärdig för andra ibland. Tyvärr är jag rätt principfast och envis ibland också. Men jag är rätt söt.
Det är ju alltid nåt.

Min älskade, långhårige man...

Min käre make är långhårig om nån.
Här om dagen sade jag "shit, du är verkligen långhårig nu"
Och han ba´: "Asså, så om du skulle beskriva mig för någon annan, skulle du säga "långhårig" i beskrivningen då?"
"Ahh, men asså inte sådär lång-långhårig, utan mer hår-nedanför-axlarna-långhårig om du fattar?"
Ja ni fattar va?

[Och så mitt i den här galna världen sitter man hela tiden och rycker till när mobilen ringen. Tänk om det är från neo, och att de har nåt att säga om Ian. Välkomen till months of madness.]

Och jag får plötsligt knäppt min jacka igen, visst inte knäppt-så-att-jag-kan-andas-normalt, men knäppt.
Märkligt.
Jag har inte vägt mig sedan innan Ian kom till världen, det känns så oviktigt helt plötsligt.
Men jag gick upp 15kg under mina 25 gravida veckor, 5 kilo från måndagen till fredagen den sista veckan.
Vätska, havandeskapsförgiftningssymptom.
Jag har bestämt mig för att när jag har läkt fysiskt, så skall jag bli stark. För Ians skull.
Hur det skall gå till har jag inte funderat på än, men anabola har jag uteslutit. Känns onödigt och dumt.
Bättre med träning.

Och så vill jag passa på att säga: Det är svårt att få tag i mig. Jag vet.
På Ians avdelning är det flygplansläge som gäller på telefonen och där är vi ju majoriteten av dagen, och den mesta övriga tiden så orkar jag inte prata i telefon. Ofta är klockan nära natten när vi kommer hem från Östra, och på morgonen vill jag sova, eller bara vara.
Det är inte något mot nån, jag undviker inte. Jag orkar bara inte. Eller jag väljer själv när jag orkar. Svarar jag så svarar jag. Bara så ni vet. Sms är enklare :)

Alla papper är inskickade till Försäkringskassan, de har en handläggningstid på en månad i våran typ av ärende. Hoppas att alla papper är korrekt ifyllda, och att alla uppgifter stämmer. Får tokspatt annars. Just de där sakerna vill man att de skall funka i ett läge som detta.
Hur funkar en sådan här sak då? Jo, vi är inte föräldrarlediga, jag är inte sjukskriven - utan vi ansöker om "Tillfällig föräldrapenning för vård av allvarligt sjukt barn". Det gör att både jag och Wille kan vara med Ian under hans tid på neonatal, precis som det krävs av oss. Ians läkare Karin skrev att vårdtiden för Ian på neonatala intensivvårdsavdelningen kan vara till 20120801, så nu vet ni vilket tidsperspektiv vi har. Och nu vet ni vilken värld vi kommer att befinna oss i.

Och den 14 maj skall jag och Wille på fiskfotspa. Jag köpte en deal på Lets Deal för jättelängesedan, och glömde bort det sen. Nu känns det som ett ypperligt tillfälle att ta vara på dealen. En stunds avkoppling med lite firrar som nafsar på fossingarna.
Jag vet någon som har kittliga fötter dock. Så risken är att någon tillverkar plattfiskar den 14:e...

Njä, nu är det dags att fixa till sig lite innan det är dags för en dag tillsammans med Ian i bebisbageriet. Längtar efter min onge! ♥

1 kommentarer
Kommentera här!

| Tisdag | iPadifierade |

2012-04-24 | Klockan 11:37:25 | Kategori: Andrea | Besökare online nu:

Ja men allstå vi köpte ju en iPad jag och Wille, i förrgår. Assmart!
Igår när vi satt vid Ian på neo och Wille satt med iPaden och jag med en (jäkla) korsordstidning (guuud så 2011) så kände jag instinktivt att vi visst behövde ha varsinn iPad istället för en och dela på.

Ian tyckte också att mamma och pappa behövde varsinn viskade han till mig.
Precis som att Ian, enligt hans pappa hävdar att Ian snart måste ha en radiostyrd helikopter. Ian har väldigt starka åsikter om vad som skall köpas in till familjen Engelbrektsson...
Fast när det gäller helikoptern så tvivlar jag på att Ian verkligen har händer stora nog att sköta kontrollen. Däremot så vet jag att Ians pappas händer är stora nog...

Så, eftersom jag fick 2000 kronor från Folksam för att jag fick akut havandeskapsförgiftning (herregud, man blir ju rik på att nästan dö...) och för att jag blev kejsarsnittad så resonerade jag som så att det är klart att vi måste ha varsinn iPad.
Punkt.
Så medans jag matade Ian så åkte Ians pappa och köpte en till.
Så nu har vi varsinn.
Och så delar vi kalender med varandra och hyllar teknikens framfart.
Har jag nämt att jag och Wille gillar teknik? :D
Just nu lever vi i undantagstillstånd - då är allt okej så länge det går att motivera.
Och just nu går det att motivera de mest galnaste sakerna.

När man har varit så sjuk som jag har varit, och varit inskriven på fyra avdelningar på bara några dagar, så kommer man i kontakt med hundratals människor. Så just nu känns det som om alla på Östra vet vem jag är och kan min historia.
Och jag minns dem knappt.

Jag kan åka med nån sköterska i hissen och så börjar hon småprata med mig och ba´"...men hur mår du nu? Hur känns det i levern?" osv. Och jag tänker i mitt stilla sinne "men vet f*asen är du?".
Och så frågar jag Wille typ "Ey, vem var hon?" sen när vi klivit ur hissen. Och han påminner mig om att "det var ju hon som var så snäll och som vi tyckte om när du låg på IVA" typ... Och jag bara "what?"
Hej minnesförlust.

Eller när jag skulle skrivas in hos dagvården förra veckan, och barnmorskan redan ute i väntrummet sätter sig med mig och börjar av ren nyfikenhet prata om min Eklampsi och HELLP-syndrome och att jag är en av de där 0,03%. Och jag tänker "what? Hur vet du detta om mig?"
Men det är klart att hon läst min journal.
Min minnesförlust gällande personer, och det faktum att folk vet saker om mig som jag inte visste att de vet, gör att jag plötsligt känner mig som en filmstjärna.
Autograf, någon?

Hår.
Mitt hår är en ka-ta-strof. Långt och kort samtidigt.
Men när skall man hitta tid och ro att sitta hos frissan? Jag skulle få myrkryp i kroppen efter en sekund, men samtidigt så känner jag att det börjar bli viktigt att kanske göra annat än att sova/hänga hemma när jag inte är hos Ian. Fast sova, vila, behöver jag göra. Min kropp är inte riktigt fit for fight än.
Jag får helt enkelt hitta en frissa på väg upp till Östra.

Kanske skulle jag börja vara med på friåkningen med roller derbyn? Kanske inte vara med på träningarna, men bara vara med och rulla lite? Bör nog låta kejsarsnittet läka lite till, och kroppen och mina nyss havandeskapsförgiftade inälvor. Men om någon månad kanske?

Njä, nu skall jag pööömpa några droppar till mitt barn (varsegod för den infon), sen skall vi försöka ta oss till Försäkringskassan och sen vidare upp till våran onge på Östra ♥

1 kommentarer
Kommentera här!

| Måndag | Snurrig tillvaro |

2012-04-23 | Klockan 13:50:20 | Kategori: Andrea | Besökare online nu:

Försöka hitta rutiner i en galen värld och snurrig tillvaro. Sakta men säkert hittar vi det som blir vår nya tillvaro, tillsammans med Ian.

Försäkringskassan, hej och hå. Om det är meckligt att vabba, vara sjukskriven eller whatever - så skall ni veta hur stört det är att försöka komma in i systemet när man fått en extrem prematur bebis som befinner sig på neonatal intensivvård.
Wille donar med detta, jag får hjärnblödning och härdsmälta bara jag tänker på det. Wille är fantastisk som pallar min apati, Försäkringskassan är ett skämt. De som jobbar där är jättetrevliga, det är systemet det är fel på.

Aldrig någonsin har jag hittat så många argument till att köpa en iPad som igår. Timmar, dagar, veckor på neonatal de kommande månaderna är argument i sig. Kontakt med omvärlden, förströelse i form av film, Monopol, backgammon och lite andra spel-appar.
Så vi åkte sonika till Macforum i Allum och köpte oss en tvåa 16gb för 2300:- Prisvärt, bra, öppningserbjudande. Passa på denna veckan!

Mitt hjärta värker efter Ian konstant, igår var det extra jobbigt att åka där i från, han kräktes vid matningen och jag tyckte det var jobbigt att åka efter det.
Men innan dess hade vi en underbar kväll, och bilden av Ian på pappas bröst sitter fastetsad på min näthinna. Men mer om det på Ians blogg senare: http://minnamarie.blogg.se/pytte

Så, nu är det dags att åka upp till Ian för en eftermiddag/kväll med gos och mys.
Ville mest bara kika in och säga hej.
Kärlek!

0 kommentarer
Kommentera här!

| Lördag | Oviktiga dravelbloggen |

2012-04-21 | Klockan 13:50:51 | Kategori: Andrea | Besökare online nu:

Jag försöker finulera ut har jag skall lägga upp det här. Jag har två bloggar, där den andra nu känns viktigare - men samtidigt så är det Ians blogg (http://minnamarie.blogg.se/pytte), och jag vill inte besudla den med dravel som inte är relaterat till honom.
Samtidigt så handlar allt i livet på något sätt om honom, men jag tänker ändå att den får handla om hans utveckling, liv och saker som direkt är relaterat till honom, tiden på neonatal.
Den här bloggen kan fortsätta handla om naglar, vara sarkastisk, kaffebetraktelser och annat numera oviktigt, men samtidigt värt att skriva om.
Ja, så blir det.

Akrylnaglar. Ena dagen en rolig grej. Gröna med glitter. Aslånga.
Sen blir man helt oväntat, plötsligt, snabbt mamma till älskade Ian som bor i sin enrummarkuvös - och då blev naglarna plötsligt det äckligaste jag varit med om. Bakteriehärdar. Tio stycken för att vara exakt.
Och eftersom jag bodde på sjukhuset på grund av min förgiftning fanns det ingen möjlighet att ta bort dem förrän jag blev utskriven. Så jag spritade, och nagelborstade och spritade, och drömde mardrömmar och levande mikroorganismer som satte bo under naglarna.
Men så igår fick jag en tid hos Jennifer. Kaffe, terapisnack och så slipades skiten bort - och jag kände mig så lättad. Skönt! Nu kan jag pyssla med vår bebis, hålla vår bebis, lyfta vår bebis, hålla våran bebis hand utan att vara orolig för att jag skall smitta honom med nåt, eller råka nypa honom.

Efter nagelborttagning blev det lunch med Ians gudmor Annika. Det är skönt att göra lite saker, träffa lite folk utanför sjukhusmiljön eller hemmet. Man blir lätt insnöad på sjukhussnack, saturationer, syrgas, sprita händerna, ronden, försöka läsa sjukhuspersonalens minspel vid larm och pendling mellan Majorna och Östra.
Så, kortare träffar med vanliga människor är guld, samtidigt så blir jag så galet trött. Jag är nog inte riktigt hundra än.

I förrgår skulle jag skrivas in på dagvården, var där klockan 10 - Wille gick upp till Ian. Jag satt nere i dagvårdens väntrum och panikade, längtade och nästan klättrade på väggarna. Svårt att vara i samma hus som Ian utan att kunna vara med honom. Så efter inskrivning, ett snabbt blodtryck, check av kejsarsnittet och lite provtagning så sade barnmorskan: "Alltså meningen var att du skulle vara här en halvdag för att vila, men jag tror att du blir hundra gånger lugnare av att vara med din son - så jag går och ber läkaren att skriva ut dig igen"
Hehe, så rätt hon hade.

Så jag sprang upp till 316 (lögn, jag tog hissen) för Ian-gos, kaffe med Wille, Birka och Markus (Ians kompis Birgers föräldrar) och sen en Ian-matning/mer gos och sen tog jag bussen in till stan eftersom jag helt plötsligt måste gå från gravidkläder till amnings/pumpningskläder, härjade in på hm, ryckte åt mig tre amningsbehåar och ett linne utan att prova, slängde i mig en sallad, och spontanköpte en ny iPhone med nytt nummer eftersom jag helt logiskt inte kan använda min jobbtelefon längre (vill du ha mitt nya nummer, släng iväg ett meddelande till mig på fejjan), och åkte sen tillbaka till Östra för en helkväll med Ian ♥

"Mediahörnan" som visar på våra olika fritidsaktiviteter. Willes XBOX, min bröstpump, haha!

Idag har det hittills varit en lugn dag, jag har flängt omkring lite för mycket de senaste dagarna. Jag är lite trött. Psykiskt och fysiskt. Så dagen har mest handlat om kaffe, mysbyxor, pumpning, fikabesök av mamma, Doris-gos.
Vid fyra bär det av upp till Östra för en kväll med Ian. Jag och Wille delar upp det lite, han är där typ mellan 10-15, och jag är där mellan typ 16-21. Varannan jämn timme är det matning, och mellan typ 18-21 sitter jag i goa fotöljen med Ian på bröstet ♥
Idag skall jag plocka med mig gudmor Annika, så hon kanske kan få sig en kik på Ian genom fönstret där Ians kuvös står :)

Nu skall jag fortsätta slappa minsann!
Pussar och kramar till er alla.

1 kommentarer
Kommentera här!

| Frånvaro |

2012-04-18 | Klockan 21:19:25 | Kategori: Andrea | Besökare online nu:

Det är HÄR jag befinner mig mest nu för tiden, om ni undrar varför denna bloggen inte uppdateras särskilt ofta längre.

Puss!

0 kommentarer
Kommentera här!

| Lördag | Mrs Morpeus |

2012-04-14 | Klockan 08:53:58 | Kategori: Andrea | Besökare online nu:

Jag tänkte att jag skulle skriva en recension på morfin. Det vore väl roligt? Nu är jag ju inte på något sätt drogliberal, men jag skulle ju ändå kunna ta tillfället i akt eftersom jag under två dygn, dag som natt, blev ipumpad/pumpade i mig opiaten.

Vad jag hade hört och läst innan var ju att morfin är grymt, den allmäna storyn från människor som vistats på sjukhus och får smärtlindring verkar ju vara att morfin är grejen. En dröm. Som att sakta flyta bort.
Slutsatsen av denna recensionen kommer att vara att jag inte diggade det alls, men vi kommer dit hän senare i inlägget. Först lite drogromantik:

Jag minns inte exakt när jag fick det första gången under mina 48 timmar som knarkare, kanske var det på morgonen i söndags när jag låg åtta timmar i hysterisk smärta eftersom det kändes som om levern skulle brinna upp (vilket den faktiskt höll på att göra också). Men jag tror inte att det var då, jag har för mig att jag inte blev smärtlindrad under denna tiden eftersom läkarna inte vågade ge mig något av någon anledning. Skall kolla upp detta. Eller nej förresten, nu minns jag, jag fick ju ett stolpiller. Det hjälpte inte.

I alla fall. När jag vaknade upp efter akutsnittet hade jag, vad jag först tyckte, en fantastiskt skön liten knapp hängandes i min sjukhusrock. Den blev jag snabbt informerad om att trycka på så mycket jag kunde när jag hade ont.
Herregud vad jag tryckte i början. Var sjätte minut kunde jag trycka in nytt morfin i kroppen + att jag hade en annan, automatiskt pump som själv tryckte i mig morfin en gång i timman.

De första timmarna på IVA efter mitt uppvaknande var svinroliga.
Förmodligen var både morfin och att jag var på väg ut ur narkosen samverkande här.
Jag låg på samma sal som en som tagit alldeles för många tabletter tillsammans med alkohol, och den personens verbala hallisar tillbringade jag några timmar med. Tillsammans med mitt eget morfinpumpande blev hennes hallisar som standup comedy för mig. Jag minns dem tyvärr inte längre, med jag minns att sköterskan kom bakom min skärm och log milt år mitt fnissande samtidigt som hon bad mig göra en VAS-skattning, och jag ba´:
"Ha? VAS-sa´ru?? Hahahaha!"
Fick veta att jag skulle uppskatta min smärta från 1-10 och jag ba´: "10!"
Och så vips fick jag en spruta morfin i armen också.
Ännu mera eufori.
Sen svarade jag såklart "10!" varje gång det skulle VAS-skattas hela det första dygnet.
Jag menar, jag hade ju verkligen en tia i smärta, operationsärret skar i kroppen, mina inre organ var öppnade och ommöblerade och levern brände fortfarande som eld. Så helt kart en tia.
Men usch vad jag tappade känseln i ansiktet av morfinet.

Sen kom Grannen i Beck inrullad i en säng, och eftersom man inte har en chans att se sina medpatienter på IVA (för att skötertskorna är grymma på att gömma oss för varandra med hjälp av olika skärmar) så hörde jag honom bara, och han verkade grym! Han hade opererats i femochenhalvtimma och ringde sin fru sex gånger på en timma för att berätta detta, så häpen var han. "Femochenhalvtimma Lisbeth..." sade han. "Femochenhalvtimma..." Inte nog med att han ringde Lisbeth för att meddela detta var tionde minut, där emellan upprepade han det högt för sig själv på bred Stockholmska: "Femochenhalvtimma..."
Och jag fnissade härligt. Asså inte så där snabbt fnissande, utan långsamt, utdraget.
Ovh sov.
Och pumpade morfin.
Och VAS-skattade.
Och fick spruta.
Och fnissade.
Och sov.
Och pumpade morfin.
Och så började jag må illa och hulkade i vad som såg ut som en jättestor plastkondom och så fnissade jag och hulkade samtidigt.

Och så skulle jag VAS-skatta igen och jag sluddrade med min hesa opiatröst: "10!" på ren rutin, men då sa sköterskan: "Du vet att en tia på skalan betyder att du har så ont så att det känns som om du är på väg att dö va?".
Och jag ba`"ööööhh".
Samtidigt som jag började må riktigt jäkla pyton.
Desorienterad.
Sluddrig.
Äcklad.
Känselbortfall i munnen och ansiktet.

Visst, skiten tog bort lite av min smärta. Men inte till den grad jag ville, jag blev kräkig, mådde allmänt kass, var snurrig, yr och äcklad av allt och alla.

Så, slutsatsen är: Morfin är inte alls så jäkla skönt, helt klart överskattat, funkade inte på mig och får således två stycken Grannen i Beck, av fem möjliga.

3 kommentarer
Kommentera här!

| Lördag | Impossible is nothing |

2012-04-07 | Klockan 17:12:19 | Kategori: Ytterst personligt | Besökare online nu:

Det är Pyttebloggen som gäller för information om vårat mående för tillfället.

♥

0 kommentarer
Kommentera här!

| Onsdag | Kjelle |

2012-04-04 | Klockan 21:41:35 | Kategori: Andrea | Besökare online nu:

Doris hittade en ny sovställning - ser inte bekvämt ut | Foglossningsfritidsledare på soffan och ungdom med gipsad hand - handikappskväll på gården | Automobile of rock - Barry | Premiärcykeltur ♥ |

Nä det är ju inte direkt samma sak att deklarera längre, samma känsla, samma "vi drar i enad trupp till skatteverket den 2 maj och slänger våran gula lapp i en av de gröna tunnorna, och känner oss stolta över att vara få fina skattebetalare".
Nu är det gjort på en halv minut på nätet, och man har pengarna på kontot innan midsommar. Men, trots den förlorade vi-känslan så diggar jag fortfarande att betala skatt.
Jag är en glad skattebetalare. Faktiskt.

Jag var hos tandläkaren idag, och hade förbättrat min tandhälsa sedan sist. 0% tandsten och mindre tandfickor än senast, och inga hål. Vad hände där då liksom? Jag kan inte påstå att jag gjort något speciellt för att förbättra tänderna. Jag är ju en sådan där patient som ljuger för tandläkaren om att jag sköljer med flour och använder tandtråd bara för att inte verka dålig haha! :)
Skulle kunna tänkas att det är för att jag slutade röka, men det trodde inte tandläkaren eftersom det inte går på sex månader typ. Jaga, positivt var det ju i alla fall.
Så, nu har vi avhandlat mina tänder i sex rader, nu räcker det.

Jag har hittat ett nytt Andrea´s dream house också. En blå pytteliten stuga mitt i ingenstans. Så nu har jag flyttat in där mentalt och håller för tillfället på att möblera den mentalt också.
Blir fantastiskt fint.
Jag borde antingen bli inredningsdesigner.
Eller kanske uppsöka en psykolog.
Eller så är jag helt normal.
Vaddå? Har ni aldrig lekt "Om jag vann en miljon skulle jag..." med er själva? Det gör jag hela tiden.
And I löööve it!

Sitter och kollar på Kjelles smakresa i Asien, ett bra program faktiskt. Roligt att man nyss sett honom i 30 grader i februari, och att man blir lite förvirrad när han nu är i Thailand, är snäll och inte sitter i rullstol :)

Njä, nu blir det fortsatt teveslapp och kaffedrickande innan det är dags att ta tag i disken.
Ville mest bara titta in och säga hej :)

2 kommentarer
Kommentera här!

| Söndag | Post B-day |

2012-04-01 | Klockan 21:36:57 | Kategori: Roller derby | Besökare online nu:

Det är söndag kväll, dagen efter B-day. Det känns som om man på något sätt börjar återvända till livet igen. Det där riktiga livet som åter igen börjar dagarna efter man har presterat något som skapar sockerdricksbubblor i kroppen.
Igår skrevs det historia i Göteborg.
Faktiskt.

Igår var dagen då en liten förening med femtiotre medlemmar introducerade en ny sport i staden.
Dagen då säkerligen åttahundra personer tog sig till Lundbystrandshallen för att bevittna den här stadens första roller derby-bout någonsin.

Dagen då man i pausen hörde random göteborgare stå i toalettkön och säga "faan va´grymt det här är!". Dagen då alla hallens vaktmästare gick runt och strålade, och sade att de under alla sina år i hallen aldrig varit med om ett sådant tryck, sådan stämning och en sådan publiksiffra. Inte ens under handbollsmatcher eller innebandycuper.

Och där stod jag tjugo minuter innan matchstart med publik i kö runt knuten av huset och får frågan om vi skall öppna den andra läktaren också - för den första börjar bli full, och det var ju klart att vi måste. Alla måste ju få en möjlighet att bevittna stadens första bout ever.

Jag har varit med och arrat många event i mina dagar, säkert tvåhundra genom åren. Allt från enorma discon till små metalspelningar, festivaler och stora läger - men detta var nog faktiskt det roligaste att jobba på.
För att det fanns ett sådant engagemang.
En sådan vilja.
Ett sådant lag.

Och att Stockholm vann gör absolut ingenting. Jag glädjs med dem. För de var ju med sin närvaro med och skapade den magin som den här staden fick känna på igår. Och de fick äran att ta med sig den superfina bucklan som Kickass unicorn hade tillverkat hem - men bara till låns såklart. Den skall tillbaka till Bästkusten snarast möjligt :)

Igår kväll vart det efterfest på Henriksberg, och det var lajbans! Trots att mina fina fogar kraschade under dagen. Och jag satt som en vacker soffprydnad på Henkans takterass, sippade på non alcohol-Hof och tittade ut över staden som lös och tänkte att "numera är den här staden en fet roller derby-stad!", och så längtade jag ännu mer till dagen då jag kan rulla själv igen.

Så, tack ALLA! Tack till spelarna i laget, till alla volontärer, announcers, NSO´s, officials, dj´s, Röda korset, Stockholm roller derby, våran underbara förening Gothenburg roller derby, tack till sponsorerna, vaktmästarna i Lundbystrandshallen som vill att vi återkommer typ imorgon och har nästa bout där igen.
Hallelujah, typ! ♥

0 kommentarer
Kommentera här!

| Onsdag | Boutnails |

2012-03-28 | Klockan 21:27:29 | Kategori: Andrea | Besökare online nu:

Men alltså jag har gröna naglar. Verkligen jättegröna. På riktigt gröna liksom. Grönt har ju egentligen aldrig riktigt varit min färg, fast sedan jag gick med i GBGRD har det ju blivit en färg att räkna med.
På lördag har laget sin första hemmamatch, och sen den boutmanager jag är så måste jag ju göra allt för att stötta laget till vinst. Inklusive fixa gröna akrylnaglar hos Jennifer, som jag nu måste ha en månad innan det är dags för något mer neutralt igen. Men det är det klart värt :)

Det har varit fina, solstrålande dagar. Fulla av kärlek, kaffe på gården och härligheter. Visst blir man gladare när solen strålar? Krokusarna blommar i rabatterna, a-lagarna fyller bänkarna på Frölunda torg, måsarna skriar på morgonen och dagisbarnen på gården härjar från klockan nio *morrar*
Vissa dagar har jag värsta badbollen på magen, och vissa dagar är det mest en sladdrig disktrasa jag har att göra med på framsidan av kroppen.
Vissa dagar kickar våran bebis som en kampsportare inne i kaggen, andra dagar är det mer som en stillsam limbo. Idag är det pushkickar som gäller ♥

På jobbet går vi mot vår och sköna tider, varma tider på utsidan med en kopp kaffe i handen och solglasögon på näsan. Snacka strunt med random människor, äta lunchsallad på Adams, gå från möte till möte i stadsdelen, stanna upp och andas in våren. Ta små, långsamma steg i livet. Kärlek.

Jag är verkligen sventrött idag. Var ute en stund i eftermiddags för att försöka få lite syre, men hamnade som vanligt inne på Frölunda torg.
Nu är det kvällen, jag jobbar på Storagården och vi visar matchen mellan Barcelona och Milan. Jag räknade nyss till 52 grabbarn framför storbilden. Inte lätt om man skulle vara Milan-anhängare i den samlingen kan jag säga :)
Fotboll är en stor sak här i stadsdelen. Själv kunde jag inte bry mig mindre, jag tycker själv att det är skittråkigt. Men det är ju jag det.

Imorgon väntar ännu en jobbdag, på fredag skall jag på heldagskonferens och på lördag är det boutday i Lundbystrandshallen, och på söndag är det brunch hemma hos Martin och Linda i Floda. Så det är full rulle hela veckan och helgen lång. High life!
Har en del att förbereda inför lördagen, så det ska väl hinnas med också.

Så, nu är det dags för mig att joina grabbarna och fotbollen en stund innan Wille kommer och hämtar mig!

Derbykärlek!

0 kommentarer
Kommentera här!

| Söndag | Rosa ♥ |

2012-03-25 | Klockan 22:05:59 | Kategori: Andrea | Besökare online nu:

Så är en bra helg till ända. Ni vet, vissa helger är bra, andra är ointressanta, ni vet sådana där helger då man absolut inte gör någonting, utan ligger i erotikdödarbrallorna, pillar naveln och kollar på teve i fyrtioåtta timmar. Och sen kliver man upp och går till jobbet på måndagen typ.

Den här helgen var en sådan där bra blandning av det mesta: Jobb på fredagen, som avslutades med trevlig samvaro med grannarna nere i våran kvarterslokal här på gården. Verkligen mysigt, och kul att språka lite med folk som bor här på gården. Det bjöds på pizza, fanns bar, och jag och gårdens alla barn drack cola ♥

Sen blev det snabbt lördag, och vi hoppade in i bilen Barry för en sväng ner mot Onsala där vi gick på husvisning. Det är ett trevligt helgnöje vi sysslar med då och då. Detta var en sommarstuga i som låg helt galet fint vid strandkanten till en mosse.
Men det var som sagt en sommarstuga.
För en och en halv miljon.
I Onsala.
Och vi var säkert ett tjugotal som var där och tittade.
Tippar att slutnotan stannar strax över två miljoner.
För en sommarstuga.

Sen fortsatte våran färd in mot Kungsbacka, för att handla lite bilvårdstvättattiraljer på ÖB, och sen drog vi raka vägen ner till Väröbacka. Där möttes vi av svärisarnas nya lilla valp Mollie, och Wille satte igång att schampoonera Barry, jag åkte jag och hämtade upp Willes farmor, och vi fikade på våfflor, kaffe och snackade bebisar, namn och så.

Sen bar det hemåt mot Göteborg igen, vilade en timma innan det var dags för oss att dra hem till min mamma för lite familjesamvaro med henne, min lillebror och hans sambo.
Efter lite mat och tjöt där drog vi hem och slappade framför teven innan jag somnade på typ fem röda.

Idag har det varit sovmorgon, en köttbullerunda till Ikea för lite lunch och inhandladet av ett stycke doftljus, en vända förbi Babyproffsen för att hämta upp lite gratisprylar, och sen till Media markt för att köpa en digitalkamera, en rosa. Wille propsade på det - själv hade jag valt en svart. Såklart.
Sen försvann Wille inne på Media markt, och jag letade och letade och en butikspersonal frågade om jag tappat bort min man. "Ja" hulkade jag, "men han är säkert där ni har Xbox-prylarna, var har ni dem?" och butikspersonalen pekade neråt i butiken, jag följde hans pekande finger och där stod min blonda, lockiga make. Såklart ♥

Sen blev det en kopp kaffe nere på gården innan det var dags för lite "göra ingenting" i några timmar innan det var dags för att sätta igång med kvällens mat.
Så, nu är man mätt och belåten och redo för en nya vecka helt enkelt.
Hoppas att ni haft en god helg mina vänner.

All kärlek!

Suris-Doran.

1 kommentarer
Kommentera här!