V 32+4 | 1420 gram

2012-05-31 | Klockan 10:33:56 | Kategori: Ian vecka 32 | Besökare online nu:


Ian börjar bli en stor pojke nu, hela 1420 gram. Det känns - upptäckte jag när han hade slocknat på min arm sent igår kväll. Nu framstår Ian mamma som en svag stackare, som tycker att drygt ett komma fem kilo är tungt, men det är hon inte. Mest bara lite överrumplad, nyss vägde han femhundrafemtiofem gram ju.

Trots att Ian fortfarande är prematur, och att det är en och en halv månad tills hans egentligen skall födas, så framstår han ju som värsta Einstein gentemot de nyfödda bebisarna på salen. De bara ligger där och är, medans Ian ligger och glor, flinar, pratar med gosedjuren Insekten och Pingu, vänder på huvudet och följer sköterskorna som passerar hans säng med blicken.
Och om en av de nyfödingarna börjar gråta, så börjar Ian också att göra det, bara för att visa att han faktiskt kan det trots att han är liten.
Ian är som en Chihuahua helt enkelt. Liten, som tror att han är stor.

Jag tycker så synd om Ian mage, den gör så ont så ont, och han kämpar med att få ut luft och bajs. Det stackars barnet har knappt inga magmuskler att tala om, så hans kamp mot gaserna blir enorm. Ibland blir magen som en liten bongotrumma, helt stenhård och ihålig och ond.

Igår hade Ian och Ians mamma en fantastisk eftermiddag och kväll. Med så mycket gos och mys att vi båda var helt svimfärdiga när mörkret föll över blåa salen på avdelning 210. Jag var så upprymd av känslor, och stackars Ian var så full av av fis när jag lade honom i sängen att han höll på att krypa iväg så mycket krumbuktade, och ålade han sig.
Så innan kvällsmaten gjorde jag lite hederlig pruttmassage på lillkillen, masserade magen, böjde och sträckte på benen och vips kom en mastodontfjärt som hördes ner till parkeringen och som fick löven på träden att rassla till lite innan tystnaden och lugnet spred sig över Mölndal och resten av Göteborg.
Och där låg Ian i sin säng. Nöjd och glad och redo för ny mat.

Ian är en person, med en stor personlighet. Han har ett minspel utan dess like, och kan konsten att charma sköterskorna. Jag stod och pratade med honom efter matningen, och försökte prata vett i honom "Ian, du är prematur, förstå det. Du skall sova 95% av tiden, inte ligga här och vara söt och vaken en timma i sträck, det går inte ihop med vad jag har läst om hur du skall bete dig..." Och Ian bara log sitt sneda leende, smackade lite och tittade mig djupt in i ögonen, länge. Han är så nyfiken och intressrad. Det gör så att man smälter, och har svårt att lämna avdelningen. Kvart i elva på kvällen kom jag där i från igår.

Han knorrar mycket mindre nu. På Östra knorrade han stup i kvarten den sista veckan. Knorret är ett av många läten som vissa för tidigt födda bebisar omger sig med. Varför vet man inte riktigt.
Jag har hört om pyttebebisar som låter som skrattande hyenor, som väser, fräser, nynnar och knorrar. Knorrandet låter ungefär som precis innan ett barn skall börja gråta, och lurade mig stup i kvarten om att han var på väg att bli ledsen när han knorrade som mest.

Ian skall få besök av tandläkaren igen nu på måndag klockan fyra. De håller honom under uppsikt lite för att se ifall det kommer några fler tänder. Det kan vara så att det är någon på väg upp i överkäken, men man vet inte. Så därför kollan man lite extra.
Synundersökning gör man varje vecka, och en gång i veckan är det en lite större rond för att klämma, känna och verkligen gå igenom barnen på avdelningen.
Den 12 juni packas han åter igen in i en transportkuvös och åker upp till Östra och Hjärtmottagningen för att titta på statusen på hans lilla, tickande hjärta. Han har två små hål i väggen mellan kamrarna, och en liten förträngning i en klaff ut till lungpulsådern. Detta håller man under uppsikt genom att göra lite tätare kontroller.

Och jag har fortfarande den där gosiga känslan i kroppen efter gårdagen med Ian. Ni vet, när allt känns fluffigt och gosigt och mysigt.
Jag får inte nog av honom. Av hans ögon, av hans mun, av hans hår som jag tror börjar bli lockigt precis som sin pappas.
Jag upptäckte en ny Ian igår, när jag hade honom i famnen för första gången. När man sitter hud-mot-hud så har man inga kläder på sig på överkroppen, men igår efter matningen så blev han lite ledsen igen, och jag tog upp honom och vyssjade honom i famnen och gick runt lite (så långt hans sladdar tillät mig att gå), och jag upptäckte bebisen Ian. Det var härligt.

Han är inte längre bara en pytteliten bebis som man försiktigt och snabbt lyfter från sängen och upp på sitt bröst för att sen sätta sig i fåtöljen för några timmar hud-mot-hud. Han är bebis som vilken annan, som uppskattar att ligga i famnen och titta upp på sin mamma eller pappa, som blir trött av att vyssjas och som faktiskt tål att hanteras lite mera än som den pyttelilla extremprematur som han var för några veckor sedan.
Utan alla dessa förändringar som sker varje dag så hade man blivit tokig efter snart två veckor på sjukhus.

Idag är det dags för ännu mera mammagos och pappagos och Ian-gos. Det är märkligt, vi spenderar 10-12 timmar på sjukhuset varje dag, men tiden bara flyger iväg. Rusar som ett skenande tåg. Timmarna försvinner på ett mycket underligt sätt, och helt plötsligt förvandlas morgon till middag och middag till kväll och så är det dags att pussa godnatt och åka hem och lägg sig. Så passerar dagarna.

Vi behöver inte kämpa för att få tiden att gå. Vi behöver bara leva, i häret och i nuet.


V 32+2 | Odds

2012-05-28 | Klockan 22:10:10 | Kategori: Ian vecka 32 | Besökare online nu:


Jag tänker på det där med odds. Vad är oddsen för att födas i vecka 25+1? Vad är oddsen för att överleva efter man fötts i vecka 25? Vad är oddsen för att födas i vecka 25 utan några större fysiska problem?
Och vad är oddsen för att få sin första tand i vecka 32+1?

1 fullgången unge på 1500 föds med en eller flera tänder. Undra hur många prematurer som föds med tänder, eller får det under sin prematurtid?
Vi höll fullkomligt på att skratta ihjäl oss igår när Ians pappa upptäckte tanden. Först trodde vi inte att det var sant, men sen var vi tvugna att inse faktum: det var minsann en liten bissing som satt där i nederkäken. En pytteliten tand på våran pyttelille kille som egentligen skall födas om drygt åtta veckor.
Sköterskan var skeptisk, men var sen tvungen att hålla med oss, visst var det en tand.

Sen började skämten hagla.
Wille sjöng "Love me tänder" som godnattsång för Ian, funderade på att åka och köpa en bitring till grabben, och hävdade att han ville ha en knäckemacka till kvällsmat.

Idag kom sköterskorna med en ordination på tandborstning två gånger om dagen, och en barntandborste och en liten tub tandkräm. Precis våran humor!
Den där lilla tanden har lockat in en del extra folk på Ians sal idag, det är ingen som tidigare sett en tand på en prematur bebis.

Men, tanden gick att vicka på och vi blev lite oroliga att den skulle lossna och att han finaste Ian kanske skulle råka svälja den, eller få ner den i en lunga, så doktorn skrev en remiss till tandläkaren som kom med full styrka.
Han tittade på tanden och sade att det till största sannorlikhet är en mjölktand, och att det var bäst att dra den.
Så, medans älskade Ian låg på pappas bröst och fick en droppe socker i munnen, så drog tandläkaren den lilla bissingen, och Ian fick ett klistermärke och tanden i en liten skattkista av tandsköterskan.

Duktiga lilla Ian, rörde knappt en min!
Den där tanden har varit dagens händelse uppe på avdelning 210 idag tror jag minsann.

Dagen har också inneburit synundersökning som var utan anmärkning, och även den klarade Ian med bravur, trots att en sköterska spärrade upp hans ögon och en ögondoktorn lös med en lampa rätt in i sneglorna på pojken. Men det är klart, med lite sockerlösning på nappen klarar man biffen lite lättare. 

Man kan aldrig slå sig till ro i denna neonatalvärlden.
Man kan aldrig förvänta sig att få en lugn stund, och att saker är som det är.
De senaste dagarna har Ian åter igen börjat få ganska många, snabba bradykardier (när pulsen snabbt går ner under 90 slag i minuten, Ians puls ligger på ca 140 i vanliga fall), oftast lyckas han hämta upp dem själv - men ibland inte. Då följer saturationen (kroppens syresättning) efter, med en grå och slapp Ian som resultat.
Och jag blir totalt livrädd.

Panikslagen och gråtfärdig.
Och Ian måste fluschas igång med en extra dos syrgas.
Och jag sitter där bredvid och känner mig så tom och livrädd och som en urvriden trasa.
Och tänker om och om på att livet är så skört, men att Ian är så stark, och jag är så stark fastän jag känner mig så svag, och Ians pappa är så stark fastän vi är så trötta in i själen vissa dagar.
Och ute strålar solen och träden är gröna och människor på gatan har bara ben och skrattar och är glada, och alldeles nyss räddade en sköterska livet på mitt barn.

Och nästa sekund är Ian pigg som en mört igen och ligger och flinar och pratar med sina kompisar gosedjuren Pingu och Insekten.
Ytterligheter.
Hela tiden dessa ytterligheter.
Som skrämmer livet ur mig gång på gång.

Men så här är det. Ian är prematur, fortfarande väldigt liten, och vi har nog väldigt lätt för att tro att han är äldre än vad han är. Han är ju trots allt sju veckor, men ändå så liten.
Han är väldigt känslig för förändringar, håller fortfarande på att kalibrera sina organ inför livet, och flytten och omställningen från Östra gjorde nog sitt, plus att man i samma veva ändrade hans matmängd, och att han nu får sin mat på en halvtimma istället för en timma, är nog en stor del av anledningen till hans ostabila puls och svajiga syresättning.
Men det är så otäckt.

Mitt i allt är livet helt underbart, fantastiskt, spännande. Varje dag är en ny dag, och vi frågar oss varje dag vilka överraskningar Ian skall bjuda på dagen efter. Och vi skrattar så mycket, och känner så mycket kärlek.
Våra hjärtan står rätt ut, och våran Ian tar emot all kärlek som han får.
Han njuter av oss, och tittar länge på både mamma och pappa när vi står bredvid varandra och pratar med honom. Han granskar oss med sina stora, mörka ögon.
Han är faschinerad av oss.
Och vi är faschinerade av honom.

Ian är bäst, ingen protest!

V 32+1 | Eget dagrum

2012-05-27 | Klockan 08:25:45 | Kategori: Ian vecka 32 | Besökare online nu:


Dag fem på Mölndals sjukhus, och idag sju veckor med den vackraste grabben i världen, Ian.
Mat som automatiskt sprutas ner i hans lilla mage under dygnets alla timmar är på väg att fasas ut, för att nu istället liknas vid något som skall verka som riktig matning: 29 milliliter som rinner ner genom sonden, ner i hans mage under 60 minuter var tredje timma.
Så småning om är det åter igen dags för mig och Wille att sondmata Ian för hand, precis som under hans första veckor. Fast då handlade det om både en och två ynka milliliter var tredje timma. Liten kille var han då ♥
Målet med matningen är ju såklart att vi skall gå över från sond till flaska, eller ännu bättre: tutte.

Ian är fortfarande liten, man glömmer det ganska ofta. Och man tänker inte så ofta på att han faktiskt skall ligga nästan två månader till i magen. För här har vi en liten grabb som upplever sin omvärld med stora ögon, vänder huvudet åt det hållet hans pappas röst kommer i från, en grabb som ser något och sträcker ut sin hand efter det och en liten kille som ler så att ögonen glittrar när han upplever något han gillar.

Han har det lite jobbigt med sin mage, finaste Ian. Han kämpar och kämpar, och frustar och stönar och gnyr och blir illröd för att kunna prestera något i blöjan, och ibland får vi hjälpa honom på traven genom att massera honom på magen och böja hans knän uppåt, då brukar det bli fart på magen med en mycket nöjd och matt Ian som resultat.

Igår fick vi ett eget rum på avdelningen att vara i på dagarna, skönt, i slutet av dagen i alla fall.
I början av dagen var det jobbigt eftersom det var något svaj på mätarna, eller så var de felinställda och jag fick panik mest hela tiden eftersom Ians saturation gick ner till både 46 och 24 procent rätt ofta, men den gick upp på en sekund igen vilket fick sköterskorna och Wille att börja fundera på om allt stod rätt till med instrumenten.
Jag kunde inte tänka klart, och trodde att Ian var på väg att försvinna från oss - trots att han var bebisrosa i hyn och andades fint, så Wille skickade iväg mig för att köpa mat och tevespel och när jag kom tillbaka hade de bytt till ett hederligt säkert Schillerskåp som de kommande timmarna knappt larmade något, och visade perfekta kurvor på Ians saturation och puls.
Då först kunde jag njuta till hundra procent av att vara på eget rum. Aldrig mera sådana där bärbara poxar. Inte så länge Ian är liten och lite svajig i sin saturation redan som det är. Då behöver vi inte mätare som visar att det är ännu värre.
Magsårsvarning.

Men sen var det bara mys. Tre gringos samlade. Utan stora bebisar som vrålar för fulla halsar och utan andra skrikande bebisars plingande larm.
Bara vi tre.
Kunna läsa en bok i fred. Slumra i fred.
Kunna spela "Mitt lilla barn" för Ian utan att behöva vara rädd för att någon skall bli störd.
Rå om oss själva.
Kärlek.

Badat har Ian gjort nu i veckan också. Eller Ians pappa har badat Ian. Och Ian har legat på skötbordet under värmelampan och blivit bytt på, och torkad och gosad med.
Ian älskar att bada. Vi måste nog göra badstunderna till hans bästa stund i livet för jämnan.
Det är han värd. Han som fick ligga nästan fyra månader mindre i fostervattnet i magen än andra bebisar.

Och så står sommaren i full grönska utanför förnstret på tionde våningen.
Utsikten är magnifik, och på något sätt har jag börjat integrera med livet en smula igen.
Världen utanför är inte lika skrämmande, främmande, och till viss mån hämmande som den varit de senaste nästan två månaderna.
Ians mamma börjar så sakta leva igen, får rosor på kinderna och skrattar hjärtligt mer och mer.
Hon smygtittar på sin man ofta och och tänker att det är så fantastiskt hur det kunde bli.
Ena dagen fanns inte det här livet. Sen gick jag på konferens, blickade ut över ett fikabord, mötte Ians pappas blick, rummet blev elektriskt och sen frågade han chans, vi flyttade ihop, blev äkta makar och fick en Ian.
Och så tittar jag länge på Ian där han ligger och pratar med sina vänner Pingu och Insekten i sin säng och tänker att livet är en gåva.
Så skört och bräckligt men så ofantligt starkt och och kraftfullt.
Så fantastiskt att det kan bli en människa av mig och Wille. Med tio fingrar och tio tår och en kalufs av massor med hår.
Med armar och ben och ett hjärta som pickar på där inne. 
Med de där stora ögonen som ser sin omvärld mer och mer.
Ögonen är själens spegel.
Ian har en fantastisk själ. 

Idag är det dags för vägning igen. 1294 gram stannade vågen på för två dagar sedan. Jag tror att han gått upp till 1355 idag. Strax över 60 gram på två dagar. Han har stått och sampat lite med vikten det senaste, men gick upp 34 gram senast, och jag hoppas på en *swooosch* uppåt nu.
Imorgon är det dags för provtagning på Ian igen. Kolla blodvärden, blodgaser och så vidare. Blodgasen är ett mått på mängden syrgas och koldioxid i blodet, och vad jag förstått så är det med hjälp av de värderna man får en inblick i hur lungornas mognad utvecklas.
Blodvärdet är det gamla klassiska Hb-värdet, alltså hur mycket hemoglobin som finns i i de röda blodkropparna, vars funktion är att få syret i blodet att åka runt i kroppen.
Ian har haft en historia med lågt blodvärde, och har fått lite extra transfusioner för det under veckorna som gått. Men har fått järn tillsatt i maten de senaste veckorna för att öka produktionen.

Nu är det strax dags för Ians mamma att hoppa upp på sin silvriga springare och trampa genom grönskan från Majorna till Mölndal. Tjugosex minuter tar det från dörr till dörr. Sen måste jag eftersvettas en stund medans Ian får mat mellan klockan nio och tio, ta en kopp kaffe i föräldraköket, titta ut genom fönstret på tionde vånigen och drömma om framtiden. Drömma om Ians första tur i barnvagnen, och gos hemma i sängen, om promenader i Slottskogen. Och mys med Ian och Wille.
Snart är vi där, ack du ljuva framtid! ♥

V 31+6 | Queer

2012-05-25 | Klockan 10:19:22 | Kategori: Ian vecka 31 | Besökare online nu:
Ian har börjat sitt liv med en samling färger. Han har legat på grön, röd, gul och nu blå sal, han skiftar färg från knallröd till gråsvart till grisrosa. Hans favoritplagg är en rosa body. Kort sagt hans liv är som en regnbågsflagga.
Queer up Ian!

Vi befinner oss just nu på Mölndals sjukhus - allt här är lite lugnare och mysigare - vi saknar dock våra underbara kontaktpersoner från Östra. Har dock fått en ny kontaktsköterska här som verkar superbra.
Ian har redan visat upp trollkarlens fingerfärdighet då han är en hejare på att dra ut sonden, rycka loss både grimma och cpap samt slita loss alla små tejpbitar de använder för att hålla utrustningen på plats - helt klart pappas grabb.
När de körde honom i transportkuvösen visade han också prov på att vara en duktig jonglör - han låg inne i sitt lilla plasthus inne i ambulansen och kastade runt sin napp med större skicklighet än vad pappas jonglörkamrater Mårten och Rainbow någonsin visat upp. Snart jonglerar han med både facklor och motorsågar.

Det känns som att tiden går väldigt snabbt och att vi närmar oss hemgång med stora steg. Vi har nu tillbringat 7 veckor på sjukhus och vi har nog klarat iallafall halva tiden innan de släpper hem oss.
Man längtar efter att få hem vårt lilla knyte och ha vår familj samlad hemma samtidigt så är man jätteskraj - inga doktorer, sköterskor eller hi-techapparater - enbart vårt omdöme att lita på. Skrämmande men samtidigt helt underbart!

Idag väger Ian 1294 gram - han har stått stilla ett par dagar och vi har varit lite oroliga för att han skulle ha en ny infektion. Han var lite svajig i sin syresättning igår och fick ligga i cpap en stor del av dagen. Nu verkar han dock stabilare igen och hans lilla dipp igår berodde säkert på att han var lite tagen av den stora flytten till Mölndal.

Nu ska Ians pappa gå och kängurugosa med sin son ett par timmar.
//Wille - världens stoltaste pappa

V 31+4 | Nya tider

2012-05-23 | Klockan 08:31:32 | Kategori: Ian vecka 31 | Besökare online nu:


Jag vet inte, men jag tänker inte på den där dagen så mycket längre. Den dagen, eller natten som det faktiskt var, då jag klev in genom porten till Östra sjukhusets förlossning och inte klev ut igen förrän elva dagar senare.

Däremot så tänker jag ofta på dagar som kommit efter den natten. Dagen då jag utnyttjade ett av mina nio liv, dagen då jag blev mamma och dagen då jag såg min son för första gången, född femton veckor för tidigt, femhundrafemtiofem gram tung, liten som en marsipangris och kopplad till en respirator.

Sen kom dagar av infektioner, trötthetshallucinationer, saturationer och ganska få komplikationer.
Dagar av skratt och gråt och oro, gos, mys och en massa känguruande både i Gröna rummet, Röda rummet och Gula rummet.
Olika rum, samma fåtöljer.
Dagar av nästan-ligga-på-golvet-och-hålla-sig-för-magen-av-skratt när Ian bajsar loss ordentligt när han ligger naken på sin mamma och dagar av ständigt blickande på skärmen och kurvorna som träder fram på den.
Puls, saturation, andning.
Grön, blå, vit.

Och så växte han och vi jublade åt 600 gram, åt 700 gram, flagga på kuvösen vid 1000 gram och sen gick både 1100 och 1200 av bara farten och Ian blev mera vaken, fick sitt första bad, bajsade sin pappa i handen och tränar på att möta sin omvärld med stora ögon.

Ian kom ur kuvösen och fick kläder som var både rosa och blåa och vita och prickiga och fick ligga i vattensäng med sänghimmel.
Helt plötsligt blev han en stor pojke.
Med så mycket hår. Det måste han ha från sin far.

Tränade på att ha grimma på sig istället för cpap när han var ute och pappagosade och mammagosade, och hans syrebehov minskade både i cpapen och i grimman och helt plötsligt kom gårdagen då vi insåg att Ian visst hade haft på sig grimman i nästan två dygn med undantag för några timmar i cpapen då man gjorde synundersökning på honom.
Det går snabbt nu. Många undersökningar har det varit de senaste dagarna.

Synundersökning: Check, inget att anmärka på för tillfället. Ser bra ut.
Hjärnan: Vet inte svaret på den, men de skulle nog sagt något om det var något. Kan inte tänka mig att det är nåt, både jag och Ians pappa har jättesnygga och smarta hjärnor. Så då borde våran avkomma ha det med.
Ortopeden: Ian har Charlie Chaplin-fötter. Jättecharmigt och något som kommer räta ut sig så småningom.
Ultraljud på hjärtat: Ductus är fortfarande stängd. Ian har två små hål (1,0 mm och 1,8 mm stora) i väggen mellan vänster och höger kammare, och på undersökningen igår så hittade man också en förträngning vid en klaff som leder från höger kammare. Viktigt att poängtera att det är en mild förträngning, och att man skall hålla den under uppsyn. Större chans att den växer bort än att det blir en risk med den.
Urolog: Man har tittat på hans mer privata delar (urinhålet sitter lite på undersidan), och det är något man åtgärdar i halvårsåldern.

Så kommer det nya tider då våren nästan är på väg att gå över till sommar, träden står i full blom, gräset är grönt och Ians mamma tog sin första långpromenad runt Östra sjukhuset. Då fanns det tid till att tänka, att reflektera, och att känna. Att se bakåt och blicka framåt och att värdesätta känslan av att hela tiden befinna sig i häret och i nuet.
Och det bränner på axlarna där jag sitter på en gräsmatta vid psykakuten och äter min glass, och ännu en ambulans kör in mot sjukhuset för att lämna av en patient med en oviss framtid på någon av akuterna.

Och jag känner mig nöjd, och glad. Jag har varit ledsen och stundvis känt sorg över alla dessa barns öden, men jag har också tillåtit mig att känna en sådan ofantlig glädje och stolthet över min sons utveckling.
Han har gått från någonting som lät som en pipande kattunnge inne i en kuvös, till en påklädd liten pojke med starka lungor som mer än gärna vrålar när han är missnöjd, och ibland faktiskt också bara för att visa att han kan.
En liten pojke som skrynklar ihop hela ansiktet och blir illröd på en sekund när han är sur, och som har ett kärleksfullt och gosigt bebisansikte när han är nöjd.
Och om ni säger att bebisars leenden beror på gaser, så säger jag att det gör de inte alls. Ians stora leenden är inte kopplade till magont, utan till välbefinnande - och det kan jag hoppa upp och sätta mig på.

Idag klockan tio kommer en ambulans stanna framför den där porten som jag klev in genom och inte kom ut genom förrän elva dagar senare. Då var mitt liv förändrat.
Idag klockan tio kommer våran son att rulla ut genom den porten, fyrtiosju dagar senare sedan han låg i min mage när jag klev in igenom samma port.
Ian är stor nu, och behöver inte den intensivvården som erbjuds på avdelning 316. Det är bättre att ge den platsen till ett barn som faktiskt behöver det.

Så Ian, Ians mamma och Ians pappa tar nu nästa steg i utvecklingen, och låter Ian sälla sig till de stora barnen - på neonatalavdelning 210 på Mölndals sjukhus.
Samma läkare, nya sköterskor.
Det kommer att bli skönt att se lite nya väggar, att få ett nytt ställe att åka till, att få möjligheten att vara mer med Ian - samtidigt som att det är tråkigt att lämna 316 och den tryggheten som personalen där varit mitt i våran stormande tillvaro de senaste veckorna. Men, det känns som om vi alltid kommer att ha något osynligt, mentalt band kopplade till neonatal på Östra, det var ju där Ians liv började.

Men idag tänker jag lämna intensivvården tillsammans med Ian och Wille med ett stort leende på läpparna - vi har kommit en bra bit på vägen under resan vi hittils gjort tillsammans!

Hej Mölndal!


V 31+1 | Handens fem fingrar

2012-05-20 | Klockan 11:48:23 | Kategori: Ian vecka 31 | Besökare online nu:

Först flera timmars gos med mamma, sedan mys efter badet och sen somnar liten grabb med nya, stora nappen i munnen ♥

Jag har alltid sagt att om jag skulle bli mamma, så skulle jag bli en pojkmamma. Det kändes så på något sätt bara.
Och så kom Ian.
Världens finaste Ian.

Ian heter Ian för att Ian är världens bästa namn. Punkt.
Det passar bra med hans övriga namn Bror och Jack, och det är kort eftersom vårat efternamn är långt.

Ian är ett rockstjärnenamn: Ian Anderson från Jethro Tull, Ian Gillan från Deep purple, Ian Hill från Judas Priest, Ian "Lemmy" Kilmister från Motörhead, Ian Mosley från Marillion, Ian Paice - trummis i Deep Purple och om vi vänder på namnen lite så har vi även Ians namne Scott Ian från Anthrax. 
Ni förstår vilket tufft gäng våran lilla pôjk har sällat sig till va?
Legender.
Ian är en redan en legend.
En numera 1260 gram tung sådan.

Ian är en varm kille. Han håller värmen så bra själv så man har fått sänka ner värmen i hans vattensäng till 24 grader och bara låta honom ha en filt över sig istället för tjocka täcket.
När han ligger hud-mot-hud på mig så trivs han bäst om man tar av honom filten helt ibland så han får lufta sig lite.
Tillsammans är jag och min son en svettig duo, skulle man kunna säga.

Idag är det sex veckor sedan den där dagen då Ian föddes.
Sex veckor.
Det känns både som en oändlighet och som om det vore igår.
Fyrtiotvå dagar av skratt, tårar, glädje och så den där kärleken som är så stor.
Den som jag, Wille och Ian delar.

De säger att Ian har ett "kontrollerat rörelsemönster", vilket är ovanligt på så små barn. Om Ian ser sitt gosedjur Pingus orangea fot, så sträcker han ut sin hand för att ta på den. Han är inte så fladdrig och spattig, och är bra på att "hålla ihop sig själv".

Igår kväll, efter en dag a´la känguru med mamma, bad i baljan, och en nakenstund inlindad i frottéhanduk i sin säng, så fick Ians mamma återigen dåndimpen av alla känslor som vällde över henne.
Han är så fin den där lille Ian.

Och det har gått sex veckor sedan den där dagen då Ians mamma blev upprullad i sin sjukhussäng till det gröna rummet, trött och förvirrad efter ett dygn på intensiven, för att hälsa på sin son för första gången.

Och där låg han, Ian.
Ett litet, litet barn.
Med blank, röd hud, och såg ut som en liten fågelunge.
Bara skinn och ben.
Femhundrafemtiofem gram.
Och där och då insåg jag att jag kommer att göra allt för honom,
och jag vet inte hur många gånger jag försiktigt viskat det till honom medans jag hållit min hand på hans lilla kropp.
Att jag och Ians pappa kommer att göra allt för honom.
Efter den starten i livet förtjänar han inget annat än allt. 

Ian berör. Människor som vi inte ens känner blir berörda av historien om Ian. Det är stort. Nån som känner nån som känner nån sitter och pratar om Ian över ett glas vin med sina vänner. Och sen får vi reda på det och det känns så stort.
Mäktigt.
Alla goda energier som sjussas in i hans lilla kropp hela tiden.
Alla positiva tankar som gör att han växer och frodas.

Igår var det sista dagen på antibiotikakuren för infektionen som började i Ians lilla hand. Det betydde också att man drog infarten i hans hand.
Så nu är våran lilla Ian återigen fri från infarter och fri från antibiotika.
Hans mage har varit lite kämpig det senaste, med mycket vätska i bajset, och vi hoppas på att det var på grund av antibiotikan det har varit så.

Idag är det söndag. Solen strålar, det är varmt och vi gör oss klara för ännu en dag med våran älskade son. Ians pappa har förtur till Ian idag eftersom han varit sjuk och inte kunnat träffa Ian på några dagar, så därför blir det en massa gos för dem två. Jag hoppas på att kunna sno till mig lite mys emellanåt jag med dock :)

Handens fem fingrar.


V 30+5 | Ianlicious

2012-05-17 | Klockan 21:34:35 | Kategori: Ian vecka 30 | Besökare online nu:


I måndags var det åter igen dags att väga Ian och Ians mamma och pappa slog som vanligt vad om vikten. Ians mamma tippade på 1100 gram, och Ians pappa gissade på 1110 gram.
Det blev Wille som tog hem segern eftersom hans son lagt på sig hela 100 gram sedan i fredags och landade således på 1125 gram.
Igår var det dags igen, och fina Ian hade återigen lagt på sig, och kunde dagen till ära stoltsera med att väga 1180 gram.
Det är ju inte konstigt att han går upp i vikt, det är ju det som är målet, det man jobbar för. 8,5 milliliter donatormjölk i timman pumpar den automatiska sprutpumpen som är kopplad till Ians sond ner i hans lilla mage. Allt för att han skall lägga på sig.
Han har ju stått stilla på längden några veckor, men vid mätningen iförrgår morse hade lillskiten växt från 33 cm till 35,2 cm. 

Han blir mer och mer bebis, den där lille Ian.
De senaste dagarna har han verkligen varit med, när han är vaken. Man vet väl fortfarande inte riktigt vad, eller hur mycket bebisar i vecka trettio ser, men jag hörde idag att prematurer ser bättre än bebisar som är kvar i magen, eftersom deras sinnen triggas av omvärlden.

Här om kvällen, när jag hade bytt liten bajsblöja och tagit på Ian den nya, vita bodyn i storlek 38 som Ians pappa köpt åt honom - så stod jag och gullepratade och bebispratade och gulligullade med Ian där han låg i sin himmelsäng, och helt plötsligt inser jag att han verkligen tittar på mig.
Han såg mig.
Granskade mig länge.
Och jag började nästan gråta av den insikten. Att han såg sin mamma.
Han tittade mig rakt in i ögonen, länge. Och jag blev helt varm och tossig inombords av det.
Och stammade fram till sköterskan: "Han ser mig, han råkar inte bara titta på mig, han ser mig. Kom och kolla!"
Och hon kom bort till oss, tittade på Ian och sade: "Ja du det gör han verkligen, han tittar på dig och tränar på att koppla ihop din röst och ditt ansikte tror jag minsan!"


Ian samtalar med sin kompis Pingu.

Idag har vi haft läkarsamtal med Ians läkare som inte hade något att anmärka på. Som vanligt.
Ians lungor fungerar över all förväntan, han behöver väldigt lite syrgas i cpapen (23%-25%) och strax över det när han ligger med fuktgrimman på sig.
Ians läkare skrattade och sade att de måste kolla på hans siffror både en och två gånger extra för att de inte riktigt tror att de är sanna, så bra är dem.
Ögonundersökning står påå agendan här näst, och efter det skall det göras ett ultraljud på hjärnan.
Tiden som kommer framöver handlar enbart om att få Ian att äta och växa och bli stor.

Ian är söt som socker. På riktigt.
Det säger jag ju såklart inte bara för att jag är Ians mamma. Såklart.
Jag tor jag är kär i Ian. Kan man vara det?
Är det så kärleken till sitt barn känns?
Som ett pirr i magen, som att hjärtat exploderar, som en konstant tanke som på olika sätt upptar min hjärna större delar av dygnet.

Tänk att pytte i magen blev en liten liten Ian.
Tänk att det gick som det gick när det kunde gått på ett helt annat sätt.
Det är så fantastiskt.

Sedan han fick lämna kuvösen till förmån för vattensängen har han blivit så stor. Sedan han började ha kläder på sig har han blivit en riktig liten pojke, med betoning på liten.
Ian är fortfarande väldigt liten. Dock sex centimeter längre och dubbelt så tung som när han föddes för snart sex veckor sedan, men fortfarande väldigt liten. Han ser ut som en liten näpen docka.
Så fantastiskt söt så man bara vill äta opp´na!
Rent av helt Ianlicious! ♥

V 30+1 | 1025 gram

2012-05-13 | Klockan 12:14:33 | Kategori: Ian vecka 30 | Besökare online nu:

Jag stannar upp. Hela tiden.
Jag kan stanna upp mitt inne i ett folkfyllt nordstan en fredag, titta på min egen spegelbild i ett skyltfönster och tänka,
"Jag är mamma, jag är banne mig mamma till Ian. Han är mitt barn. Mitt och Willes. Vårat"
Och det är så fantastiskt.
Och det sjunker in mer och mer.
Ian är inte en pytteliten leksak som vi åker och leker med på dagarna.
Han är en människa av kött och blod, en liten en som kalibrerar sig inför livet som människa.
En liten en som tränar på att få hjärtat att slå i takt, som jobbar på att andas ut - så att han inte skall samla en massa koldioxid i blodet, och som tränar på att syresätta sig.
Han är duktig, våran Ian.

Han har en infektion igen, Ian. Den började i högerhanden och spred sig sen vidare ut i blodet. Staphylococcus aureus heter bakterien som orsakade den, och eftersom jag upptäckte den röda högerhanden på Ian så snabbt, så hann man också sätta in antibiotika väldigt snabbt, och på så sätt hindrade man spridningen, och infektionsvärdet har nu sjunkt.
Ian har varit relativt opåverkad av infektionen, bara lite extra bradykardier, några fler saturationsfall - men han hämtar alltid upp sig snabbt igen.
Älskade Ian.
Så duktig.

Här om dagen, när jag kom in på Gula rummet där Ian bor, så satt Ians pappa med Ian på bröstet.
Ian låg på rygg, med sprallande ben, och hade filten sådär halvmycket över sig.
Sköterskorna på avdelningen ler åt Ians beteende.
Ian är en stor bebis i en liten bebis kropp.
Medans andra prematurer ofta vill ligga mörkt, omstoppade och nerstoppade i sin lilla toffla i kuvösen, så diggar Ian Engelbrektsson att ligga naken på rygg, spralla med raka ben, en filt nonchalant slängd över delar av kroppen och tittandes runt omkring sig.
Han skall vara med hela tiden liksom.

Han hade till råga på allt bara fuktgrimman på sig, och hade med andra ord sluppit cpapen i flera timmar när jag kom. Så både far och son var mycket nöjda och hade gosat en massa ♥
Flaggan stod på kuvösen, för iförrgår passerade Ian enkilot, och vägde in på tunga 1025 gram.
När jag kom upp till avdelningen en dag så passerade jag en grupp läkare och sköterskor i korridoren, och jag hörde hur de pratade något om "...Gula rummet...Ian..." någonting, och eftersom trollkarlsdoktorn såg att jag stannade upp när jag hörde mitt barns namn, så sa han: "Du kan vara lugn, jag står här och skryter om eran son, han sköter sig över förväntan...
Och Ians mamma höll såklart på att explodera lite inombords av stolthet.

Man hinner tänka mycket när man sitter känguru med Ian.
Här om dagen kom Ians mamma fram till att persienner är en extremt komplicerad konstruktion efter att ha studerat persiennerna på Gula rummet noggrannt i flera timmar.
Igår fastnade tankegångarna på 555 gram. Väldigt få av er som läser här förstår nog hur lite det är.
En del av er förstår, för ni har också fått pyttebebisar - och det är enbart hos er som jag kan få någon form av förståelse för min sons födelsevikt. För ibland har jag ett behov av att få förståelse inför det faktum att min son var lång som en skollinjal och vägde som en bytta smör när han föddes.
Det är så ofattbart otroligt att man nästan inte tror på det själv.

Och så tänker man på hur snabbt vi människor kan ställa om oss. Ena dagen är det "vi skall ha barn, jag skall bli tjock och go och beställer mammabaddräkter från Ellos" typ. Och andra dagen blev det visst "Hey mitt kid föddes femton veckor för tidigt och bor i plastlåda, och har slangar i varenda del av kroppen och en plastsnabel i ansiktet men jag är fine med det" typ.
Märkligt hur någonting så onormalt blir normalt, och hur bra vi är på att hantera det trots att man hamnat mitt i en värld som man knappt visste att den fanns innan.
 
Han är så fin Ian Engelbrektsson
Hans utveckling går så snabbt, 
att ena dagen behöver han ha femtio procent i syrgas,
och nästa klarar han sig bra på tjugofem i cpapen.
När han ligger med grimman behöver han lite mer, vilket är logiskt.
Grimman skapar inget större tryck i lungorna, vilket cpapen gör, och mer syrgas hamnar i luften istället för i lungorna med grimman.
Men han tar fina och djupa andetag även utan cpapen.
Tanken är att han skall ha grimma på sig när han är ute hud-mot-hud,
och cpap när han skall sova i sin säng.

Idag har det varit både mammagos och pappagos och byte från kuvös till vattensäng, och i och med det så fick den lille herrn kläder på sig. Stort.
Mycket stort.
Både bodyn i storlek 44, och händelsen i sig var mycket stora.
Han är så fin, våran Ian.
Legat ute halva dagen på oss i sin fuktgrimma utan några problem.
Hans trombocyter är tillbaka där de skall vara, hans infektion och på väg att försvinna, han andas fina och djupa andetag, hans hjärta slår och allt är bara bra.
Det känns så rättvist på något sätt.
Lagen om orsak och verkan.
Karma.

Ian har min mun och Willes ögon och börjar få riktigt personliga drag i ansiktet nu. Han har mellanblont hår och bebisdubbelhaka, veck i nacken och en riktig bebisrumpa. Det är klart, grabben väger ju hela 1025 gram nu, och har gått upp mer än vad han har ökat i längd, så han börjar få så goa bebisproportioner ♥
Imorgon är det dags för vägning igen, det görs måndag, onsdag och fredag.
Jag tippar på 1100 gram och Wille på 1110 gram :)

Nu ikväll, när vi skulle gå, så kunde jag pussa min son godnatt när han låg omstoppad i sin säng. 
Jag kan fortfarande känna hans doft.
Det mina vänner, det känns stort.
Doften av Ian.
Det är kärlek.
 

V 29+5 | 25%

2012-05-10 | Klockan 09:47:16 | Kategori: Ian vecka 29 | Besökare online nu:


Igår vägde gullungen in på 945g, och han närmar sig så sakteliga enkilot. I tisdags fyllde grabben en månad och fick som brukligt en flagga vid kuvösen av sköterskorna, och ett gott bad av sin pappa.
Ian visade sin käre far uppskattning genom att bajsa honom i handen.
Det är hans sätt att säga "jag älskar dig pappa!"

Efter bad och torkning och ompyssling av Wille så landade Ian på mitt bröst, för några timmars gos och mys, och han hade endast fuktgrimma som andningshjälp, och klarade sig alltså utan cpapen i hela tvåochenhalv timma innan det blev lite jobbigt för honom och cpapen fick åka på igen.
Men han blir bättre och bättre på att ta egna andetag och på att syresätta sig själv.

21%. Så mycket syre får vi genom luften vi andas.
Ian har legat både på 25% och 23% i syrgas genom cpapen sedan iförrgår kväll, och igår.
Det är mycket bra. Han sköter sig, lillgrabben.

Igår när jag kom upp till neonatalen och kikade in under kuvöstäcket så möttes jag av en jättesvullen och röd högerhand på Ian, och jag tänkte "infektion!" med en gång och blev livrädd.
Till råga på allt har han sedan tre veckor tillbaka haft en väldigt blå fingertopp på den handen, och den hade svullnat upp till dubbel storlek och lös ilsket blå. Det svullna fingret har jag och Wille påpekat flera gånger i veckan sedan vi upptäckte det.
Jag påtalade den svullna handen för sköterskan, hon tittade på den och hämtade läkaren som tittade på handen i en sekund och sade:
"Han har en infektion i handen, vi tar prover och sätter in antibiotika direkt".

Lilla Ian.
Det gör så ont i mitt hjärta att se dig bli stucken.
Men jag ger dig trygghet och värme genom att hålla mina händer på din kropp medans sköterskorna försöker hitta en väg in i dina redan ärrade blodådror så de kan sätta en infart.
Du är tapper och gnyr bara lite, medans de sticker dig en gång till för att ta infektionsprover.
Riktigt ledsen blir du först när man skall spola den första infarten, och det visar sig att den inte sitter i ådran trots allt, så man råkar spruta in någon mililiter vatten under huden.
Och det gör så ont på dig.
Och mitt inre är på väg att gå under av din gråt.
Men jag ger dig sockerlösning på nappen, och du tystnar, och snuttar försiktigt, och snuttar lite mer.
Och du håller dig stilla under mina händer, tar tag om mitt pekfinger och håller ett fast grepp tills de är färdiga.
Du är så tapper min lilla vän.


Infektionsproverna kom tillbaka en stund senare och var bara något förhöjda. Antingen var man väldigt tidigt ute med att upptäcka den, eller så är de förhöjda som spår av den förra infektionen.
Man tog även en odling, men de bakterierna går förmodligen inte att odla eftersom det var ett sådant lågt antal.
Men man satte åter igen in två olika sorters antibiotika.
Och när jag oroade mig över den stora användningen av antibiotika på de små barnen så svarade sköterskan:
"Det är nog inte den här typen av användning som orsakar resistens hos människor, utan snanare den antibiotikaanvändningen som sker inom jordbruket, genom att man sprider gödsel och slam som innehåller stora mängder resistenta organismer på våra åkrar, när man tar fram genmodifierade grödor, när man pumpar djur fulla med antibiotika som vi sen skall äta".
Jag väljer att tro på henne.

Cytomegalovirus. Man testar Ians kiss för att se om han bär något spår av det så kallade "bröstmjölksviruset" CMV. Om man gör det på alla barn, eller om man har någon anledning att göra det på Ian vet jag inte riktigt, men det är en av frågorna som jag skall ställa till doktorn idag.
Fick även veta igår att Ian ligger lågt i sitt trombocytvärde, och det kan vara så att det är därför man testar honom för CMV.

Det känns som att jag kan hämta ut en läkarlicens efter den här resan.
Och då och då brakar jag rätt igenom isen av oro för alla saker som kan hända.
Jag vill inte kunna en massa saker om infektioner och virus och trombocyter och sjukdomar!

Man bestämde på morgonronden igår att när Ian ligger hud-mot-hud med oss, så skall han göra det med fuktgrimman på sig. För att träna sig ut ur cpapen.
Det var helt underbart att höra!
Han blir liksom mer bebis utan cpap, han luktar bebis, man slipper suset, man slipper cpap-mössan och kan snuffa på hans fina, blonda hår ♥
Det är ett av mina delmål under den här resan - få ut Ian ur cpapen och jubla när han går från kuvös till vattensäng.
Bytet av säng kommer nog snabbare än att gå helt från cpap till fuktgrimma.
Men båda sakerna närmar sig med stormsteg!

Man pratade även om att Ian inte skall ligga så mycket på mage längre, för hans fötters skull. Prematurer får snabbt utställda fötter eftersom de är så mjuka i lederna, och när de ligger på mage så hamnar fötterna i Charlie Chaplin-position, och ligger de mycket på det sättet så kan fötterna bli sådana. Ian är på väg att få lite utställda fötter, så därför vill man nu mota Olle i grind.

Trots att Ian verkar ha någon form av infektion (även om proverna visade på låga värden så kan han ha en inflammation/infektion lokalt i handen) så verkar han må väldigt bra.
Att det är något med honom märkar man på att han får upprepade bradykardier (pulsfall), igår på dagen fick han ett tiotal inom loppet av fem minuter, och så skall det inte riktigt vara.
Men han syresätter sig fantastiskt bra då han ligger mellan 88-94% i saturation med ett syretillförsel på 23-25% i cpapen, och det är ett mycket bra tecken!

Hoppas att det har hållit i sig till idag, skall ringa upp till 316 snart för att kolla läget med pojkvasker Engelbrektsson :)





V 29+2 | Lycka och rädslor

2012-05-07 | Klockan 09:31:21 | Kategori: Ian vecka 29 | Besökare online nu:


Folk förundras över min positivism
och glädje i här i Ians blogg, och jag måste säga: Jag ÄR glad, jag är så glad och lycklig så att det vårspritter i hela kroppen varje dag.
Så glad så att det pirrar i magen, som det gör när man är nyförälskad.
Jag är så full av kärlek till Ian, och till Ians pappa, att det nästan inte går att beskriva.
För vi har ju blivit föräldrar, oavsett vad.

Jag har mina dagar när det känns tyngre.
När det skulle plinga uti bomben på mig om jag hade pox-mätare, pulsmätare, andningsmätare och saturationsmätare kopplade på mig.
Såklart.
Men de blir färre och färre.
Det är klart, vi befinner oss i en galet psykiskt påfrestande situation jag och Wille.
Men vi står upp fortfarande, för Ian och för oss.

Visst så brakar vi genom isen då och då, konstigt vore det väl annars.
Mitt sätt att tackla det är att gråta hysteriskt i en timma, snyta mig och sen gå vidare.
Jag gråter jättemycket från och till, men gråt för mig är som en ventil - inte alltid ett tecken på sorg eller att jag är olycklig.
Jag behöver få utlopp för det jag känner, och det får jag genom tårar.
Det är förlösande.
De första två veckorna var jag rädd att jag skulle börja storgråta bara någon petade på mig, frågade "hur är det?", och jag ser samma beteende hos nyblivna föräldrar som nyss kommit upp till neonatal.
Och på något sätt har jag och Wille blivit gamla på avdelningen, och kan vara stöttande för andra i våran situation.

Vad är det som är jobbigt när det väl är jobbigt då?
Självklart är det jobbigt när Ian inte beter sig som han brukar.
Det är jobbigt när andra bebisar på salen mår dåligt, och det springer in akutteam hipp som happ. Jag får skrämselhicka omedelbart.
Jag är rädd för att Ian skall bli sjuk.
Jag är rädd varje gång sköterskorna drar upp syrgasen. Syrgas är gift.
Det är jobbigt att se Ian bli stucken och ha en massa olika slangar kopplade till sin kropp.

Men, min tanke i detta är att leva i nuet. Att leva genom varje andetag, varje hjärtslag, att minnas varje minut. Det kommer att göra Ian trygg, det kommer att få oss att växa som föräldrar.
Min tanke är att ge oss utrymme att älska så mycket att hjärtat står rätt ut,
att våga drömma och prata om framtiden.
Positivism och glädje är stärkande. Jag följer Willes filosofi: När vi klarat av denna tiden, så vill vi se tillbaka på den med glädje och lycka, inte med sorg och tungandad panik. Vi vill ju njuta av våran bebis här och nu, och det gör vi!
Min tanke är att vända på varje negativ tankegång minst sju varv, tills jag finner en väg ut ur den som är mer fördelaktig för min själ och mitt hjärta.

Ian Engelbrektsson vägde in på massiva 955g igår, och jag och Wille hade som vanligt slått vad gällande vår grabbt vikt. Jag sade 915g, och Wille 950g. Är mycket nöjd över min makes gissning!
Så, grabben ökade från 890g till 955g vilket betyder att det inte är helt omöjligt att han lyckas nå enkilot i morgon när han också fyller en månad. Det vore väl något? Får han två flaggor på kuvösen då?

Målet är att Ian skall gå upp minst 100g i veckan, och hittills är det just exakt det han har ökat varje vecka, trots att han varit lite sjuk.
Trollkarlsläkaren kom i fredags kväll, och vi småpratade lite kring Ian, komplikationer och framtiden. Och han sade att Ian sköter sig föredömeligt, och att målet nu är att få honom att äta, växa och hålla sig borta från infektioner. Det skall vi nog klara av!

Igår var Ians gudfader Jonas på besök för att hälsa på Ian, och efter det åkte vi och inmundigade god thaimat och sen åkte jag tillbaka till Ian för några timmars mammagos i fåtöljen.
Ian var lite knorrig emellanåt, hade lite jobbigt med magen och pruttarna från den lilla rompan hördes nästan ut i salen.
Så, när han inte sov så knorrade han, snuttade på nappen och fes.

Och jag kom på att om jag bankade honom lite lätt med pekfingret i baken, samtidigt som jag sjunger "...jag hämtar hjälp ropar Olle, försök att släcka om det går..." så trivdes han som fisken i vattnet.
Så där satt jag i några timmar, sjöng den meningen och endast den om och om igen, höll fast nappen med tummen, lät honom hålla i mitt pekfinger, höll honom om benen med andra handen samtidigt som jag bankade honom i baken med den handens pekfinger.
Och så försökte jag läsa tidningen "Vi föräldrar" samtidigt.
Men det blev svårt.
Hade inga händer att vända sida med.
Så jag gav upp.

Sen kom Ians pappa och vi lyfte in Ian i sitt lilla hus av plast, bytte blöja, och då minsan, då visar grabben upp ett exemplariskt bebisbeteende, 96% i saturation, inte ett enda knorrande, stooora ögon som ligger där och tittar på oss, händerna i ansiktet och vid munnen (trygghets/må-bra-beteende) och vi har svårt att åka där i från bara för att han är så pigg och vaken.
Gullunge! Han är pappas pojke ♥



Ians föräldrar har svårt att slita sig från sin 955g tunge pojk

Specialistförlossningen | Dygnen innan Ian

2012-05-06 | Klockan 11:16:00 | Kategori: frågor och svar | Besökare online nu:
Jag vet med säkerhet att det finns de av er som hittar hit medans ni ligger inskrivna på olika specialistförlossningar runt om i landet.
Kanske har ni just fått beskedet om att just eran älskade bebis kommer att komma alldeles för tidigt.
Kanske har ni precis som jag, fått havandeskapsförgiftning.
Kanske har ni precis som jag, redan börjat känna den där skulden mot erat barn.
Enda sättet att rädda mamman från förgiftningen är att ta ut barnet.
Kanske är ni arga, just för att fokuset på specialistförlossningen är att rädda ditt liv?

Jag var jättearg.
Alla pratade bara om mig hela tiden,
jag tänkte ju bara på mitt barn.
Som jag hade burit i sex månader inuti min mage.
Ni söker nu svar, precis som jag och Wille gjorde, innan det blev så akut att bebisen var tvungen att komma ut snabbt.
Och bebisen blev en liten, liten Ian.

Vis av erfarenhet, och med empirisk kunskap, kan jag nu bara säga: fråga frågor.
När sköterskorna och läkarna kommer in till er på salen där ni ligger, berättar läget och sen avslutar det med: "Har du några frågor?" så kommer du att ha en miljon frågor i ditt huvud, som du inte kan formulera. Så därför svarar du "nej, inte just nu", och så försvinner de vita rockarna ut ur ditt rum, och du ligger kvar där ännu mera livrädd än innan. 
Om du har havandeskapsförgiftning, fråga vad som menas med trombocyter och vad som händer om det värdet sjunker.
Fråga om äggvitan i urinet när de pratar om det, vad menas med det? Hur mycket har jag, och vad gör det med min kropp? Och varför blir det så?
Fråga om barnet, var envis. Vad menas med tillväxthämning?
Vad är havandeskapsförgiftning egentligen?
Varför får man det?
Hur högt blodtryck kan man ha innan det blir allvarligt?

Man blir väldigt fokuserad på tid när man ligger där.
För min egen del var det första beskedet "veckor eller flera dagar" när vi blev informerade om att våran bebis skulle komma för tidigt, och således frågade "Hur tidigt?", och jag och Wille ställde oss in på att bli kvar på specialistförlossningen i veckor.
Och så tog man blodprover på mig var sjätte timma dygnet runt, och när mina trombocyter bara utplånades mer och mer, snabbare och snabbare trots transfusioner med plasma så blev svaret "dagar" på frågan hur länge det skulle ta innan bebisen var tvungen att komma ut.

Och inombords så hade jag panik.
Varenda atom i min kropp verkade skrika i panik, lösas upp av rädsla för att förlora vårat barn.
Och bildgooglade på bebisar i vecka 25 och tyckte att de såg ut som foster, och ifrågasatte hur något så litet någonsin skulle kunna överleva utanför livmodern.
Jag hade efter ett ultraljud när jag skrevs in fått veta att bebisen i magen var väldigt liten, tillväxthämmad, endast 500g.
Detta var egentligen det enda vi visste då.
Och alla på specialistförlossningen fortsatte att prata om mig, och min hälsa.
Tills jag inte stod ut mer.

"Men vad händer med barnet? Snälla säg vad som händer med barnet?! Förklara för oss!"
Och då kom han. Barnläkaren..
Som en räddande ängel.
Sänd uppe från avdelning 316, neonatalavdelningen på Drottning Silvias barnsjukhus, Östra sjukhuset i Göteborg.
Och han log. Det är det första jag minns av honom.
Det är inte många på specialistförlossningen som ler.
Och hans perspektiv låg på bebisen. För det är hans jobb.
Och han förklarade vad som händer, och han förklarade hur prognosen såg ut.
Lugnt och sakligt, och med ett leende på läpparna hela tiden.
Och där och då så förstod man att det här kan faktiskt sluta bra.

Så, var inte rädda för att fråga efter en barnläkare från neonatalen, någon som kan förklara för er. Ge er fakta. Någon som har perspektiv på barnet och inte bara på dig.
Men förstå också att ingen kommer att kunna ge dig ett svar om just din bebis.
Och snälla, bildgoogla inte. Det ger er inget positivt i den situationen ni befinner er. Jag lovar.

Och så tog man ännu mera blodprover på mig var sjätte timma (fråga vad det är för prover, och varför de tas), och när mina levervärden bara steg och steg verkade "dagar" bli till timmar och sent på påskaftonens kväll knackade en underbar sköterska, Helena på dörren, och tog sig tid att prata lite, och frågade om vi ville titta på operationssalen där man utförde kejsarsnitt, och på rummet där man gör en första undersökning på barnet.
Och det var klart att vi ville.

Och hon förklarade exakt hur det gick till, vilka som brukade vara där, i ena rummet opereras man, och i rummet bredvid står ett team med en barnläkare och sköterskor från neonatalen redo att ta emot bebisen och göra vad som krävs för den.
Om du blir sövd, blir det även där inne pappan får sitta under kejsarsnittet.
Om du blir förlöst med ryggmärgsbedövning får pappan sitta vid din huvudända under snittet.

Så, om ni fått information om att ett kejsarsnitt skall göras, eller om att du kanske kommer att behöva akutsnittas - be att få se operationssalar och undersökningsrum.
Det underlättade för mig, när man fick en bild av vad som kanske skulle ske, och vad som skulle hända där inne.
Fråga frågor: Varför står den där? Vad har man den saken till? Får jag ta mig själv från sängen till operatonsbordet? Varför kommer ni att operera när jag ligger lutad? Vart tar fostervattnet vägen?

Några timmar senare drog min förgiftning igång på riktigt, och jag väckte Wille och ringde på sköterskan och fattade fortfarande inte vad som hände. Men jag bad om smärtstillande men de kunde inte ge mig något eftersom min havandeskapsförgiftning var centrerad till levern.
Sex timmar senare hade det eskalerat så mycket att jag inte minns något efter det, och läkarna som rondade beslutade att bebisen måste plockas ur mig.
Och sen minns jag bara små fragment ända tills jag vaknar upp helt på IVA ett halvt dygn senare.

För min egen del så har jag svårt med minnet i flera dagar efter dagen då förgiftningen eskalerade/akutsnittdagen. Försök att få saker återberättade för dig.
Min man Wille var helt grym på att återberätta, men han har också fått göra det flera gånger under veckorna efter. För min egen del handlar minnesförlusten nog om chocken, det oerhört snabba sjukdomsförloppet, förgiftningen i sig och att man faktiskt genomgått en operation.
Det tar tid att läka både fysiskt och psykiskt.

Så, jag hoppas att detta kanske kan vara till hjälp, och kanske kan vara en liten tröst för er som kanske ligger på någon specialistförlossning någonstans i landet, kanske söker ni desperat efter halmstrån, svar.
Här har ni kanske fått lite hjälp på vägen.
Om ni undrar över något så kan ni alltid slänga iväg ett mail till minnamarie@hotmail.com

Stor kärlek, och lycka till! ♥



havandeskapsförgiftning preeklampsi eklampsi HELLP syndrom specialistförlossning akut kejsarsnitt akutsnitt operation prematur neonatal avdelning 316 östra sjukhuset barnläkare barnmorska för tidigt född

V 28+6 | Veckans badpojke

2012-05-04 | Klockan 10:12:10 | Kategori: Ian vecka 28 | Besökare online nu:

Först låg jag där, glad och supernöjd med att jag äntligen fått som jag ville: Vara nakenfis inne i kuvösen, utan täcke och filtar - så jag kan spralla med benen hur jag vill, kanske kissa lite i det fria, vädra, känna vinden (läs syrgasen från cpapen, reds.anm) mot min nakna kropp.
Nöjd!



Men va fasen... Kan man aldrig få vara i fred? I och för sig är jag rätt nöjd med att ni tagit av mig cpapen och bytt ut den mot en grimma, men kan ni vara snälla och stänga kuvösluckan nu, jag vill spralla i fred, inte bli upplyft och buren och allt vad ni nu tänkt göra med mig!
Jag protesterar!



Eller va? Vänta nu, mamma vad gör du? Varför är jag naken utanför kuvösen? Och varför tar du en massa bilder pappa? Lägg tillbaka mig, det är skämmigt.

Eh, det känns varmt mot min rumpa...
Vad? Eh?
Det känns mysigt.
Varmt. Skönt.



Åh.
Varmt. Blött.
Mysigt.
Det här känner jag igen.
Så här har jag bott, inne i mammas mage.
Jag avfyrar min absolut nöjdaste och mest förvånade min.
Så gott så att tårna krullar sig.


Men mamma kan du sluta att säga att jag är så himla liten hela tiden?!
Det är jag inte alls, jag är jättestor nu ju!
Jag har växt fyra centimeter sen jag föddes, och gått upp nästan 300g...

Men åh vad skönt det är när du tvättar mig med tvättlappen.
Kan inte hejda mig, somnar nästan i baljan.
Mysigt.



Det här var den bästa dagen i mitt liv!


Jag och Wille måste nästan klunsa i hissen upp till avdelning 316, om vem som skall börja sitta känguru med Ian. Så är det varje dag. Båda vill så hemskt mycket, hela tiden och jämt.
Fast vi är bra på att fördela tiden, och unna den andre lite extra Ian-tid om denne behöver det bättre.

Igår skulle jag börja timmarna på neo med att sitta, men när vi kom upp till avdelningen så visade det sig att man pipat Ian i natt, dvs dragit den största, och sista infarten i hans kropp för den här gången, artärnålen i handen.
Så helt plötsligt var han inte piercad längre, och det fanns inga vägar för nya bakterier att kravla in i honom.

Så det betydde BAD!
Ians första bad.
Och jag hoppade lite på stället av glädje!
Och Wille också!
Som jag längtat efter det första badet, och tjatat om det denna veckan.

Först var det jätteläskigt. 
Ians sköterskor tog av honom cpapen (som håller hans lungor lite uppblåsta hela tiden, skapar ett tryck, och som tillför syre ner i lungorna och som sen transporteras vidare ut i blodet), och satte på honom en grimma istället. Grimman är det han enbart kommer att ha istället för cpapen, när han är helt redo för det.

Och så kopplade de ur elektroderna som mäter pulsen och saturationen och andningen.
Och slutligen tog man bort poxen (som mäter syresättningen) från foten.
Och från och med då fick vi lita helt på deras kunnande eftersom inga instrument nu mätte hur han mådde.
Och då lyfte jag ut den sprallande nakenfisen ur kuvösen och sänkte sakta ner honom i det härliga badvattnet.
Vilken min grabben låg inne med när han kände vattnet.
Obetalbart underbar! ♥
Hans rätta element.
Finaste grabben!

Efter bad och tvätt med babyolja så lyfte vi in en rosig och nyponrosdoftande och nöjd liten Ian i kuvösen där han fick en varm handduk över sig (på neonatalen har man värmeskåp för textilier, så att handdukar och täcken och andra saker är varma när man lägger dem över sin bebis inne i kuvösen, eller när man skall ligga hud-mot-hud) och så torkade vi honom, och som han diggar all närhet och kontakt.

Sen på med ren blöja, och så lyfte jag ut honom igen och lade honom mot mitt bröst och satte mig i mysiga fåtöljen, allt medans Ian fortfarande hade grimman på sig istället för den dumma cpapen (som jag börjat ogilla mer och mer - den är nödvändig för honom, men ser ut att skava, göra ont, trycker upp näsan a´la rumpnisse-style och gör hans huvud ovalt. Så, den dagen han kommer ur cpapen skall jag bjuda upp till dans!) i nästan en timma innan han började plinga och tillbuda och det blev lite jobbigt att ta ordentliga andetag eftersom hans lungor fortfarande är prematura.
Men ändå, en timma med grimma! 
Duktig Ian ♥

Igår var en underbar dag. 
En dag som alla andra men ändå inte.
En dag då Ian inte bara var en liten prematur grabb i en kuvös,
utan en liten badande bebis i en balja.
En dag då man sakta men säkert börjar förstå att Ian är en riktig bebis.
Det går upp för oss lite varje dag.
Att vi skall få ta hem honom någon gång i sommar.
Och när solen strålar på utsidan och fåglarna kvittrar, så är det inte så svårt att se den dagen framför sig.
Även om den känns så oändligt långt borta, och trots allt ganska svår att föreställa sig.

Idag skall Ian få flytta till ett nytt rum. Det allra nyaste på avdelningen.
Nyrenoverat och fint.
Och med bara tre platser.
Det nya rummet heter Gula rummet, och där inne kommer det vara mindre pling och larm eftersom det bara är tre bebisar som skall bo där inne.
Det kommer att bli jättebra, även om vi gillade att hänga i Röda rummet.

Mitt hjärta är fortfarande fyllt till bredden av känslor efter gårdagen.
Den var så mysig.
Först bad, klara sig utan cpapen så länge, och så mysa på mammas och pappas bröst enda fram tills det nästan var natten.
Jag och Wille brukar bytas av efter några timmars hud-mot-hud, allt för att Ian skall få vara med oss så mycket som möjligt.

Nu har dagen grytt och det är snart dags för ännu en dag i bebisbageriet på avdelning 316.
Först åker Wille dit, och lite senare åker jag dit och tar kvällen med Ian.
Längtar redan efter våran lille grabb!






 

V 28+3 | Jag längtar!

2012-05-01 | Klockan 08:51:22 | Kategori: Ian vecka 28 | Besökare online nu:

 ♥ Ians pappa köper säng till Ian ♥ Och nu kommer svaret på frågan alla undrar men ingen vågar fråga: Kommer Ian se ut som en liten gris när han blir av med CPAP-masken? Svar nej. Ian har världens finaste näsa utan den ♥ Ians mamma köper en målbildsbody till Ian. Storlek 40. En milstolpe. Förhoppningsvis lagom tills Ian får byta från kuvös till vattensäng någon gång efter vecka 30-32 ♥

Ians pappa åker till Ikea medans jag mammagosar i fåtöljen med lillgrabben uppe på neonatal. Tillbaka kommer han och meddelar att han köpt spjälsäng, spjälskydd, underlakan och plastad frotté. På helt eget bevåg, han är fin han, Ians pappa ♥

Det har varit två mysiga dagar, med massvis med mammagos och pappagos. Ian trivs bäst snuttandes på nappen, medans han ligger helt utslagen på någon av oss. På pappa gillar han att ligga och bajsa, och lyssna på Willes röst - och på mig gillar han att ligga medans jag håller honom om baken och gungar honom upp och ner medans han håller i mitt finger. Då somnar han som en stock.

Ian lämnas i fred av personalen i sin kuvös nu när han mår lite bättre.
Det är så det skall vara. Ju mindre de larmar desto mer låter man dem vara. Inte så mycket pill och röra på, och lyfta på kuvösskynket.
Så lite intryck som möjligt är bäst för dem.
Eller, egentligen skall man låta dem vara ifred så mycket som möjligt jämt även om de är dåliga eller inte - men det går ju inte riktigt när de är sjuka. Då behöver dem läggas om, tas prover på, tittas på, klämmas på, kännas på.
Ian har blivit jätteklämd och känd på under sin infektion.

När Ian ligger hud mot hud på någon av oss så är det svårt att inte älska sönder honom. Man kan tro att han ligger där, uttryckslös, tyst och stilla som ett enda stort mysterium - och bara väntar på att tiden skall gå så han kan mogna.
Men nej, inte Ian.
Han rör sig, gråter, smackar, snuttar på nappen, tittar sig omkring med stora stora ögon, lyssnar på våra röster, letar efter ett finger att hålla i, känner trygghet och gör en mängd olika miner.
När jag och Wille satt och åt thaimat på Torpa thai igår så sade jag: "jag känner verkligen att jag älskar Ian mer och mer för varje dag som går".

I början var han mest "Ian".
Och man älskade honom för det. För att han är en produkt av oss.
Och för att han var den som legat i min mage i månader. Den man pratat med, sjungt för, planerat framtiden för. Beviset på kärleken.

Men för varje dag som går, så blir han så mycket mer.
Ett barn, en människa på jorden.
Någon som kommer att lämna ett avtryck i framtiden, i historien.
Någon med en personlighet, ett minspel, en röst och ett par stora ögon som så sakteliga upptäcker sin omvärld.
Det där är större än vad man egentligen klarar av att tänka på.
Som när man låg på bryggan med sin kompis i sommarnatten när man var liten, och stirrar upp på en stjärnsprängd natthimmel och försöker förstå vad som finns där uppe, och hur stort det är.
Som universum. Det är ogripbart.

I början handskades vi med Ian som om han vore gjord av glas.
Om man skulle lyfta en arm så tog det en minut eller två. Försiktigt, försiktigt. Och han låg väl där och tänkte: "Vad sysslar du med morsan?" eftersom allt tog så lång tid. Och så blev han lite kall eftersom luckan till kuvösen var öppen lite väl länge.
Ian håller inte kroppstemperaturen själv.
Han blir varm av värmen inne i kuvösen, eller så blir han varm av våran kroppsvärme.
Att lyfta honom var jätteläskigt i början.
Nu gör man det i en handvändning.
Det enda som fortfarande är lite läskigt är att lägga honom från rygg till mage. Då måste man ju rotera ungen ett halvt varv i en handvändning. Och med CPAP-mask och slangar och elektroder och artärnålar så känns det som om man trasslar in honom i sig själv ibland.
Men man lär sig. För varje dag som går så lär man sig.
Blir modigare.

Sent igår kväll lade vi honom på höger sida, och jag skulle rätta till hans arm lite, och sköterskan bara: "men det är bara att dra i armen så han hamnar rätt" och jag fick en bild i huvudet av hur det bara sa "plopp!" och så hade jag armen i handen. Ni vet sådär som hände med ens dockor om man drog lite för hårt i dem när man var liten?
Läbbigt.
Men det gick bra. Jag drog i armen och det sade inte "plopp!" och armen satt kvar.

Igår vägdes han in på massiva 850g och han har med andra ord gått upp nästan 300g på dessa tre veckorna. Detta trots att han har varit lite krasslig med en infektion som härjat i hans lilla kropp.
100g i veckan är det man försöker uppnå, men allt handlar om hur mycket de bajsar och äter.
Såklart.
Logiskt.
150g kvar till han väger ett kilo, då blir det flagga på kuvösen.
Fem dagar kvar tills han fyller en månad. Även då blir det flagga på kuvösen.
Får han två flaggor på kuvösen om de två infaller på samma dag?

Ian får matdropp sen några dagar tillbaka. Bröstmjölk som pumpas in i sonden, ner i magen, regelbundet under dygnet, hans mage blev så luftfylld av att äta 11 ml varannan timme, och nu verkar det ha lugnat ner sig i och med matdroppet. 
Skönt.
Idag tas antibiotikan bort. Och sen får vi alla hålla tummarna för att Ians tillfrisknande håller i sig. Man har fortfarande inte fått tillbaka provsvaren från bakteriologen, så vi vet inte vilken sorts infektion han hade, eller om han faktiskt hade en infektion.
Men hans CRP-värde (mått på den inflammatoriska aktiviteten i kroppen) är nu negativt, och inte förhöjt som det varit den senaste veckan - vilket tyder på att det var en infektion.

Och minuter blir till timmar och timmar blir till dagar och dagar blir till veckor.
Utanför neonatalavdelningens fönster exploderar våren, magnolian, knopparna, och vi upplever den från femte våningen och slås av vårvärmen när vi lämnar Kvinnokliniken sent på kvällen.
Allt i denna världen kan ses från olika perspektiv, och våren 2012 bevittnas på avstånd. Inifrån våran värld, med de plingande mätarna, pumpande syrgasmaskinerna, med de snälla sköterskorna i de blåa kläderna, med de pyttesmå bebisarna i sina små kuvöser, med kärleken och med den lite läskiga känslan av att det bara är en halv vår och en halv sommar kvar tills vi skall bli en familj även hemma.
Tillsammans med Ian.
Utan plingande maskiner som talar om hur han mår. Eller som larmar när han inte mår bra.
Utan snälla sköterskor i blåa kläder som är där och vet exakt vad som är problemet om något plingar..
Samtidigt så lär vi oss själva mer och mer för varje dag att se på Ian hur Ian mår.
Att vara föräldrar. Att lära känna sitt barn.
Så det skall nog gå alldeles utmärkt att bli föräldrar på heltid åt Ian när den dagen kommer ♥

Tills dess står sängen som Ians pappa har köpt här hemma och väntar i sovrummet, skötbordet, babyskyddet och Ians byrå med Ians saker i, Ians gosedjur, blöjorna för två-tre kilo och vagnen som står i affären och väntar på att Ian skall växa och bli stor så vi kan ta hem den.

Jag längtar!






RSS 2.0