Man skall utreda Ian för reflux, dvs sura uppstötningar. Fram tills remissen har anlänt kirurgen så blandar vi Thick and easy i Ians mat. För att den skall tjockna lite och lägga sig som ett lock i magen. Ibland funderar jag på om Ian kanske skulle haft sina magproblem ändå, även om han inte vore prematur. Man vet ju inte, och det är ju egentligen ointressant att spekulera i, eftersom vi aldrig kommer få veta svaret.

Den enda av Ians "defekter" som man kan härleda till hans extrema prematuritet är väl hans ROP i ögonen, det är nog inte något ett fullgånget barn får. Med hål i hjärtat, bråck, hypospadi och jobbigheter med magen är väl sådana saker som vilka barn som helst får väl?

 

Det börjar bli allt viktigare för mig nu, det där med att det skall vara normalt. Jag vill att Ian skall ses som vilket barn som helst, för det är han. Samtidigt så vill jag att alla i hela världen skall veta om våran historia, eftersom den är så fin. Eftersom det inte blev som vi tänkt oss, utan det blev någonting annat. Jag vill att alla skall veta om kraften, den där mäktiga kraften som dessa små, små barn besitter och vilken styrka och envishet ett barn som Ian besitter.

Jag är stolt, stolt över oss - mig och Wille, och stolt över Ian. Jag är stolt över de andra föräldrarna och barnen som varit på avdelningarna samtidigt som oss, och trots att vi alla ser helt normala ut idag, så delar vi en erfarenhet som på något sätt förenar oss.

Vi vet.

 

I onsdags var vi på Lillugglan för längd, vikt och vaccin. Trots att älsklingsgrabben äter dåligt så ökar han i vikt, och ligger nu på 5160 gram och är 58,8 cm lång. Men matningarna är jobbiga, och han VILL INTE äta. Idag fick vi tipset av Carmen att blanda 1 tsk vaniljsocker i maten, för att göra den sliskigt söt och god, och visst åt han kanske lite bättre. Jag tror ju att hans matvägran har med hans uppstötningar att göra, det är helt enkelt äckligt att äta, och det bränner i halsen. 

Carmen räknade ut att om han fortsätter som han gör, så kommer hans vikt ligga på normalkurvan för pojkar när han är omkring 18 månader, vilket är lagom för någon som hade så extremt låg födelsevikt. Man skall inte stressa hans kropp - utan låta den växa i sin egen takt, och hittills har hans kurva varit väldigt fin.

 

 

Efter Lillugglan körde jag och Ian Wille till Kungsbacka, åte hem och tryckte i Ian lite mat för att sedan åka tillbaka till Lillugglan förnen fotografering med tidningen "Föräldrar och barn". De skrev ett reportage om vårat BVC, och ville ta bilder till texten. Kul! Ian skötte sig exemplariskt, och jag bar på hemligheten att jag tidigare på morgonen blev bajsad på utan att jag sen hann duscha, och strax innan fotograferingen även blev kissad på av min son. Så skitigare mamma på bild i en tidning kan ni nog ha svårt att hitta.

Tidningen blev visst intesserade av våran historia, och hintade om att de nog ville skriva lite extra om Ian i framtiden, så vi får se vad som händer.

 

Efter en kopp kaffe så åkte vi hemåt och Ian började bli varm och hängig, och han spenderade sin kväll med vaccinationsfeber liggandes på mig. Jag fick inte släppa honom en sekund, lill-ynklingen ❤

Den som först var vaccinationsfeber förvandlades på torsdagsmorgonen till en kräk och skitidag då Ian började spy magsaft mellan målen, stackars liten! Hulkade så mycket på tom mage att han nästan tappade andan tillslut, och ersättning eller vatten var omöjligt att få i honom. Han grät och grät och grät. På torsdagskvällen ringde vi 1177, för att kolla om de tyckte vi skulle åka upp till barnakuten, de ringde till östra och fick svaret att vi själva fick bestämma eftersom läget inte kändes akut. Det är alltid lite läskigt att ta beslutet att åka upp till akuten med Ian, där frodas virus och bakterier - och det där med att bli sjuk på sjukhus är ju inte direkt en myt. Så efter lite övervägande valde vi att stanna hemma, och Ian var jätteledsen hela kvällen, ville inte somna i sin säng, utan vi vankade med honom i famnen tills han var såpass trött att han somnade på min huvudkudde, och sov där tillsammans med mig sen hela natten.

 

I fredags morse vaknade han i tårar, precis som vanligt nuförtiden, åt för ovanlighetens skull 100 ml till frukost och sov sen tre och en halvtimme för att sen vakna upp, kräkas magsaft över hela mig och bli lite frånvarande och väck. Då ringde jag Wille och vi åkte upp till Östra.

 

 

Att besöka barnakuten med en prematur bebis född i vecka 25 fungerar som så här: Ta kölapp - gömma sig i ett hörn borta från alla hostande förskolebarn -  handsprita - sköterska uppmärksammar att man ser rädd och mysko ut - vi förklarar läget och får omgående hjälp in i ett undersökningsrum - där sitter en sköterska som vi känner sedan Mölndal, roligt! - Ian vägs (-100 g) - Ian skall kissa i en burk (haha!) - vi försöker få honom att kissa i burken jääättelänge - jag uppmärksammar att Ian är röd om tån - Wille tittar på tån - Ian kissar bredvid burken på britsen - Wille skopar upp kiss från brits med burk - vi blir forslade in i ett annat rum bort från alla andra barn doktorn kommer jättesnabbt - tar Ians problem på största allvar - kläm & känn - pratar om att vilja utesluta att det är invagination (klämd tarm) - kontaktar kirurgen - jag går till sköterskerummet för att kolla att det är ok att ge Ian mat - där stöter jag på en annan sköterska från neo på Mölndal - kram kram hej hej - hon rusar iväg till Wille och Ian för att säga hej - matar Ian - kirurgen dyker upp - kläm & känn - beordrar ultraljud - minst två timmars väntan - gå och ta en fika i cafét? Absolut inte säger sköterskorna! Bakterier och virus... - jag går genom kulvertarna från barnsjukhuset till centralsjukhusets café, kan varenda sväng och böj sedan tre månader på neo - sköterska ringer och säger att hon klämt in Ian på en tidigare ultraljudstid - går förbi bårhuset och mår som vanligt lite illa - köper mackor - tillbaka till akuten och äter instängda på vårat rum - leker med stetoskop och lyssnar på Ians blåsljud på hjärtat - blåser upp en plasthandske och slår Ian i huvudet, han skrattar - upp till röntgen - Wille läser Kalle Anka och jag spatserar omkring med Ian - dags för UL - mörkt rum, Ian på brits - glad liten kille - sköterska scannar buken - avslutar med att säga att hon inte fann något onormalt - pustar ut! - tillbaka till akuten - doktorn kommer - pratar virus i magen, och att prio är att få i Ian vätska - om det fortsätter nästa vecka skall vi åka upp så de kan ta en odling - säger tack och hej till alla - på vägen ut ser jag att samma barn som satt i väntrummet när vi kom sitter kvar när vi går. Stackare - handspritar.

 

Så, det är rentav vidrigt att behöva åka akut med Ian, men till våran fördel i sammanhanget är väl ändå hans prematuritet, hur knasigt det än låter. I och med hans historia så vet jag att han får hjälp snabbare, jag vet att sköterskorna ligger på lite extra och att läkarna skickar remisser i ilfart för att han skall få snabb hjälp. Orättvist kan tyckas, och jag tycker verkligen det är hemskt för de stackars barnen som får sitta och lägga pussel i tre timmar innan det kommer en doktor och tittar på dem. Men vi tackar så hemskt mycket, och konstaterar att relativt snabba besök på akuten med Ian är enda möjligheten för oss. Han är bebis, vi vet inte hur hans immunförsvar ser ut och han kan således bli jättejättesjuk.

 

Igår var det fortfarande varit en hängig och ledsen kille som sovit ofantligt mycket. Han gråter när man lägger honom ner och kastar sig av och an, men om jag skall leka doktor mitt i allt detta så kan jag säga att jag tror att detta handlar om en kombination av vaccinationen, att han har en förkylning i kroppen och att han med största säkerhet har stora problem med reflux. Det bränner bakom bröstbenet, magsyra som åker hiss upp och ner.

Det har i alla fall varit några väldigt jobbiga dagar med llite sömn, kräk, feber och en väldigt ledsen bebis som matvägrar som vanligt. Mellan varven är han dock samma gamla Ian som flinar, snackar - men jag tycker nog att vi får skynda på den där remissen till kirurgen på Östra som skall kolla upp statusen på hans mage ordentligt. Det är så hjärteskärande när man inte kan hjälpa honom själv. Sån maktlöshet.

 

Ny vecka imorgon, hörselkontroll på onsdag och föräldragrupp på tisdag. Det skall bli roligt!  Och så måste vi köpa lite nya kläder till Ian som på en vecka växte ut sina kläder i storlek 56 :D Det går så jäkla snabbt det där med att växa ur kläder. Pyjamasarna som vi köpte för tvåveckor sedan börjar bli för korta, bodysarna är för små. Märkligt. Men roligt såklart. Iankläder är de roligaste kläderna att köpa :)

 

 

 

Och som genom ett trollslag så började Ian att äta igen här om dagen. Bara så liksom. 

Helt utan våran inblandning skedde det dock inte, utan efter en stunds stillsamt (öh? Nej.) övervägande (läs panik och tårar från min sida eftersom jag vid det laget var så trött och ledsen på att bråka med mitt spädbarn varje matning) så ändrade vi strategi helt, bestämde att det nu är matning exakt var tredje timma, och ingen gröt eller puré på ett tag eftersom det verkar förvirra honom. Och så åt han.

Bara så.

100 ml var tredje timma. Och ibland 120 och ibland 130.

Inga störande moment när han äter, det skall vara lugnt och tyst.

 

Detta har fungerat ypperligt de senaste dagarna. Från 4750 gram förra veckan, till 4996 gram iförrgår. Snart fem kilo alltså. Jag tror faktiskt också att viktuppgången till stor del beror på mina grötportioner utblandat på ersättning istället för på vatten som Ian fick nästan varje mål dagarna efter förra BVC-besöket. Dubbel energi. Men eftersom det var svårt för Ian att känna hunger någon gång eftersom han fick ersättning + grötersättning varannan timme så börjar vi nu om från scratch för att väcka intresset för mat igen.

Herregud, det är en ren vetenskap det här med bebisar.

 

Ian har hypospadi (googla det) och iförrgår var vi hos kirurgen på Östra och hon gav klartecken för en operation. Så, antingen sen vår eller tidig höst 2013 kommer ingreppet att ske. Jag är redan supernervös, det är en stor operation, men försöker att ta det lugnt. Jag hoppas att opertionen läggs till hösten, så Ian kan få en normal sommar med salta bad och kanske en massa spring och bus i våran trädgård till sommaren. Stillasittande och dubbla blöjor passar sig bättre på hösten.

 

Tänk när Ian passerar 5555 gram, då har han tiodubblat sin vikt. Vem vet, kanske sker det innan jul, och vi får fira både det och julafton tillsammans med våra nära och kära i huset i skogen. Jag längtar dit så hemskt mycket nu.

Det känns som ett bra steg i utvecklingen, och det känns som om vi behöver få andas lantluft, elda i spisen och slå oss till ro i vårat lilla hus.

Vi kommer att fortsätta att gå på diverse kontroller och så på Östra. Enda skillnaden är att efter flytten till Halland kommer Ian att tillhöra lasarettet i Halmstad, men det fria vårdvalet gör att vi kan välja att fortsätta på Astrid Lindgrens barnsjukhus på Östra, men Halmstad står för kostnaderna. Skönt det, finns inte en chans att vi skulle byta sjukhus! Vi kommer även fortsätta gå på BVC här i stan.

 

 

Jag vet inte jag, men ni föräldrar till normaltidsfödda bebisar är väl också rädda för virus och infektioner? RS? Jag försöker följa rapporteringen på Smittskyddsinstitutets hemsida

(http://www.smittskyddsinstitutet.se/publikationer/veckorapporter/rsv-rapporter/sasongen-20122013/), och om jag skulle se en skyhög ökning så kanske man skulle börja hålla sig hemma ordentligt, men fram  tills dess handlar jag mat med Ian, och går i mindre affärer med Ian. Och jag antar att den dagen fallen stiger ordentligt, så kommer man höra av sig från Östra för att börja med Synagis-sprutorna (antikroppar mot RS).

 

Idag är det sju månader sedan den där dagen då Ians jäsningsprocess inne i mig abrupt avslutades, den 8 april 2012. Jag minns inte speciellt mycket av det dygnet, då jag låg och vred mig i fruktansvärda smärtor i många, många timmar och låg på intensiven i några dagar efter snittet. 

Jag minns egentligen inte speciellt mycket av veckorna där efter heller, mer än att jag ofta låg nere på mitt rum på specialist-bb och grät av lycka, förtvivlan och av dödsångest medans Wille åkte upp och matade Ian varannan eller var tredje timma dygnet runt. Det tog elva dagar för mig att någorlunda återfå förståndet, på den tolfte dagen blev jag utskriven och jag känner att det är någonstans där som allting började. Det var då jag var redo för det som komma skulle. Redo att börja våga älska, redo för livet som mamma. Redo för Ian.

 

Idag är Ian sju månader. En gosegris.

Vi har gått igenom sju månadersom inte många av er ens kan föreställa sig.

När jag läser vad jag skrev när han var en vecka gammal (http://minnamarie.blogg.se/pytte/2012/april/vecka-261-vem-ar-ian.html) så stämmer det fortfarande. Han är en bestämd kille som absolut säger till när något är fel, för fulla muggar. Han är extremt kärleksfull och är inte snål med varken leenden eller gos.

 

Tack du älskade barn, för dessa sju månaderna. Tack för kärlek och mys och för det fantastiska i att få se dig utvecklas från en tjugofemveckors bebis på 555 gram till ett sjumånaders barn på 4996 gram.

Snart har det gått tio månader och efter det är det vår, körsbärsträdet blommar och du blir ett år.