| Elva månader | Mam-mam |

2013-03-28 | Klockan 20:40:05 | Kategori: På tjocken | Besökare online nu:
 Äta sladd.
 
Nä, han har inte riktigt varit hundra senaste dagarna, Ian. Vet inte vad det är som besvärar honom riktigt, men något är det. Sedan vi var på neo förrförra veckan har vi bytt från Lactulos till Molvicol för magens skull, men jag tycker Molvicolen är svårare att få grepp om. En halv påse två gånger om dagen är ordinationen, men stackarn blir så kass i magen att han bajar ner sig flera gånger om dagen ibland. Har på eget bevåg minskat till en halv påse/dag, men då blir det bom-stopp och inget bajseri på tre dagar istället. Han är inte alls på humör, knorrar, gråter, gnäller och känns stundtals rätt missnöjd, medans han nästa sekund är glad som en lärka, flänger och far och klättrar omkring på kuddar, mattor, över oss i sängen medans han har ett tokflin över hela ansiktet.
"Säkert tänder på g" säger jag och hans pappa till varandra varje gång det är nåt, och det har vi typ sagt sedan neo, Ian fick ju en tand i vecka 32 som tandläkaren Tobias var uppe på neo och drog, och sedan dess har vi väntat och längtat efter de första bissingarna :)
 
Nu har han precis somnat för natten, sötnosen. eft en fartfylld eftermiddag med mys och gos.
Antar att vi från och med i natt har slutat med apnémadrassen också, han är så rörlig nu, så han hamnar utanför sensorn, den larmar högt som fasen och han vaknar totalt skräckfylld med ett skrik. Vi flyger upp ur sängen eftersom ljudet når oss extra förstärkt genom babywatchen, och man blir ju livrädd för en sekund då man tror att han har slutat andats. Jag har känt att det varit skönt att ha honom liggandes på den under RS-säsongen, men man kan ju slå på den OM han skulle bli förkyld. På tal om RS så skall Ian få sina sista Synagissprutor nästa onsdag, effekten beräknas hålla i sig en månad efter det, sen är han clean igen. Men alla RS-rapporter visar nedåtgående kurvor, och Ian har nog byggt uppett eget litet imunförsvar under vintern som varit, så jag är inte orolig. Är väldigt tacksam mot sjukvården som har gett min son möjligheten till ett extra skydd mot viruset under vintermånaderna, han föddes ju utan antikroppar mot några sjukdomar, så jag är som sagt väldigt glad och tacksam. Det är dyra sprutor han fått: 8-10.000:- per gång kostar Synagis, och på onsdag blir det sjunde injektionen. Det är ett fantastiskt land vi lever i, glöm aldrig det!
 
 
Igår jobbade Ians pappa sin sista arbetsdag innan sin pappaledighet, och kom hem med ett paket som han fått av sina ungdomar. Till Ian. Grabbarna har en fotbollsförening och Ian har alltid varit deras minsta supporter. Så de hade köpt jättefina byxor, en dräkt, en skitsnygg mössa och ett gäng dregglisar, allt i lagfärgerna svart, orange och vitt. Tack KFF! Skall ta en bild på Ian i kläderna någon dag :)
 
Den här dagen har spenderats här i Gläntan på förmiddagen, och på Östra/316 på eftermiddagen. Vägning och mätning och ongen hade trots fjanteri med maten ökat från 6300 gram till 6490 gram på två veckor, och växt sig upp till hela 65,5 cm och det är ju fantastiskt. Dietisten gav klartecken till att blanda 1/4-del Nan2 i ersättningen, och det betyder att vi således går mot en kost med mjölkprotein i. Nu skall vi med andra ord se hur han reagerar, leta efter röda prickar runt munnen och magknip. Hoppas, hoppas att det växt bort! Det skulle underlätta mycket :)
 
 
Det är så skönt nu när han börjar bli större, alla åldrar och storlekar har sin charm, men ju äldre han blir desto mer släpper min oro för vissa saker. Tänk när han var mindre och man faktiskt var orolig för saker som kunde kosta honom livet; infektioner, blodförgiftningar, att han plötsligt skall bli blå och sluta andas. Sådana saker som faktiskt följde med oss hem i och med att Ian var rätt strulig i sin syresättning ett tag. Nu har jag nästan glömt hur det var att ha honom kopplad till poxen, och apnélarmet som då satt med en sensor fasttejpad på magen, men så var det. Även den första tiden hemma. Och att släpa på syrgastuben så fort vi skulle någonstans, som tur var behövde vi aldrig använda den, men med skulle den. Speciellt i bilen där Ian hade en förmåga att sjunka rätt djupt i saturationen, det var ställningen i babyskyddet som gjorde honom så ihopkrupen som i sin tur ledde till dålig syresättning.
 
Minns när vi skulle åka till Väröbacka första gången, och jag satt i baksätet med Ian som då vägde runt 2 kilo, vi hade hempermission från sjukhuset, Wille körde och poxen pep. Jag stängde av larmljudet, svettades och stimulerade Ian och såg hur de röda siffrorna blinkade ner till 55 och sen upp till 95. Ner till 50 och sen snabbt upp till 90, och då har man sedan länge lärt sig att trenden är nedåtgående och att 85-88 är nästa toppsiffra och det är ingen bra toppsiffra samtidigt som botten siffran är katastrofal. Panikade där i baksätet, som så många gånger tidigare när det kom till syresättningen, och vi stannade vid Shell i Sandsjöbacka, ryckte upp honom ur babyskyddet och knölade till alla filtar i babyskyddet så att han skulle sitta bättre för att kunna syresätta sig ordentligt. Vi pratade om att vända hem igen, men beslutade oss för att vi måste göra detta, annars kommer vi aldrig våga ta oss någonstans med Ian, så vi bytte plats. Jag körde och Wille, som är mer cool i sådana situationer satt bak med Ian, och det var det bästa vi gjorde den sommaren, fortsatte våran resa. För om vi inte hade gjort det så kanske vi hade isolerat oss, inte vågat.
 
Det var en liten anekdot från livet, men ack så viktig, för det är det det handlar om, att våga leva trots det man varit med om. Det är våran historia som för oss framåt, och det är att få andras historia berättad för sig. Det är det vi lever på, det är det som för mänskligheten framåt.
Vi skall vara tacksamma för varje dag, för varje sekund som vi lever och har det bra. Och jag är så tacksam. För allt som livet gett mig de senaste åren. Jag flummar iväg här nu känner jag, men jag är sentimental idag. Och lycklig. Men sentimental.
Idag är det skärtorsdagen, och det var på natten till långfredagen förra året som vi åkte in för det onda i min mage. Två dagar senate kom Ian till världen.
Fina Ian.
 
Ian som idag, med klingande röst sade: "Mam. Mam-mam-mam!" för första gången någonsin på förmiddagen, och sen slutade han inte. Och jag är så lycklig, inte bara för "mam-mam", utan för att han plötsligt fick en röst, det personifierade honom ännu mer. Så fint. Världens finaste röstpå världens finaste pojk.
 
Jag kommer att somna gott inatt. Det har varit en jättefin dag idag.
Tack Ian för att du finns! ❤
  
 
 

| Elva månader | Stå-killen |

2013-03-24 | Klockan 15:12:00 | Kategori: På tjocken | Besökare online nu:
 
Ian är inne i en rätt...öööhh...rörlig... fas för tillfället. Han är inte stilla en sekund. Han slänger sig hej vilt i sängen, framåt, bakåt och åt sidorna. Inte en chans att man lämnar honom ensam en hundradels sekund ens. Hans enda mission i livet är att sätta sig upp, och att ställa sig på alla fyra. Nu ikväll lyckades han ställa sig på alla tre, med ett ben lite halvsläpande, och stod där och gungade i säkert fem minuter. Sötnöt!
Han sover mycket oroligt på nätterna, och håller oss vakna mer eller mindre nästan hela natten. Han ligger och gnyr, och försöker resa sig i sömnen, eller så är han bara klarvaken och försöker sätta sig upp, eller kämpar med att stå på alla fyra. 
Han är inne i en dålig ätarperiod nu, vi får väl i honom någorlunda med kaloriberikad ersättning (5-600 ml/dygn), men med mat är det bom-stopp och knipmun, hur fanken skall vi få den envetnaste ongen på jorden att börja äta mat? Tips tack.
 
Förra torsdagen var det dags för Dr K, syster A och dietisten att tillbringa lite tid med oss på 316's sköterskemottagning, gick igenom Ians ätande, icke-ätande, vikt och lite plan för framtiden. Och så fick jag (den hispiga av oss två) som vanligt en välbehövd örfil av Dr K, jag behöver få en sådan av henne varje vecka då vi träffas, eftsom jag är den sortens prematurmamma som hispar upp mig över allt, blir neurotisk och tror att Ian skall kolavippen så fort han faller ur mönstret. Jag blir så ångestfylld att jag inte kan se klart, och hamnar i en nedåtgående spiral där jag till slut får med mig Ians pappa i oron. Så, doktor K är en fantastisk klippa som får mig att se klart efter varje träff med henne. Det är grymt när hon liksom spänner ögonen i mig och ba': "Meeen han har ju gått upp i vikt, eller hur?" när jag freakar ut över att han bara ökat 90 g på två veckor. Och hur hon liksom ger mig ögat precis innan hon lämnar rummet, en fördröjd blick, och så ett leende. Nä hon är grym Dr K, svårt att förklara, men de som har träffat henne vet nog vad jag menar. Lite skräckblandad förtjusning typ. Love it! :)
 
Ialla fall, kom återigen hem från 316 med gott mod och solsken i blick, och sedan dess har vi återigen kämpat på med maten. Ian är ju en underbaring, och trots att han är krånligast i världen ibland, så är han så förtjusande att man liksom smälter när man tittar på honom.
Det har hänt så galet mycket bara den senaste månaden, han sitter, står på alla fyra, gungar fram och tillbaka, rygg till mage, mage till rygg, sätter sig från alla fyra till sittande och nu det senaste: ställer sig upp i spjälsängen. Det är så fantastiskt hur alla de där grejerna bara kommer per automatik, instinkt. Jag blir helt hänförd över den lilla människans utveckling. Över att han kan. Även han blir stor, fast det har känts som om han varit bebis i hundra år, eftersom vi fick ynnesten att tillbringa 3,5 extra månader med honom.
 
 
På torsdag blir det ny träff med folket runt Ian, dock utan Dr K denna gången, däremot steppar kuratorn in, då vi har lite saker att prata om med henne.
Sen är det påsk, och det är lite känsligt för mig. Jag blev inlagd natten mellan skärtorsdag och långfredagen förra året, och Ian kom till världen på påskdagen även om det var lite senare in i april (han föddes den 8/4). Jag känner ett litet sting i magen inför hans ettårsdag, både en jobbig känska, men också en helt fantastisk. 
 
På tisdagen efter påsk slutar min föräldraledighet och jag skall inställa mig på mitt jobb. Då slutar den här eran, och en ny börjar. Känns lite skrämmande att ge sig ut i världen och vara "normal". Jag är en förändrad människa efter det som hänt. 
 
Och till sist, jag vet att ni är några som ligger inne på 316 nu som läser här. Det finns två grupper på Facebook för oss som fött för tidigt, den ena för de som fött innan v 29, och den andra för alla prematurföräldrar. Det finns också en grupp för oss som legat, eller ligger på 316. Om ni vill joina grupperna, så släng iväg ett mail till mig på minnamarie@hotmail.com med erat Facebooknamn, så addar jag er och bjuder in er till grupperna. Eller lägg till mig (Andrea Engelbrektsson) som vän, så bjuder jag in er efter det.
Om ni vill ta en fika i föräldrarummet på 316 vid, säg kl 14 nu på torsdag (den 28/3) så maila mig på adressen ovan, jag och Ian kan hänga kvar en stund på avdelningen efter vårat möte :)
 
Så, det var alles för nu, nu är det dags att väcka herrarna Engelbrektsson, den ena sover i sängen, och den andra på goa kashmirfilten framför brasan :)
 
 
 

| Ians mamma |

2013-03-02 | Klockan 09:22:00 | Kategori: På tjocken | Besökare online nu:
 
 
 
Jag, Ians mamma, har en ju en vanlig blogg också. Den handlar mer om våran vardag, meningslösheter, betraktelser och uppdateras också sällan, men kanske lite mera oftare än vad denna gör.
Den här bloggen är vigd åt Ian och hans resa från att vara nästan fyra månader för tidigt född, och allt vad det innebär.
 
Så välkomna dit om ni är intresserade!
 
 --->> IANS MAMMAS BLOGG <<---

RSS 2.0