Tjugonio veckor | Sju månader
2012-11-08 | Klockan 10:17:00 | Kategori: På tjocken
| Besökare online nu:
Och som genom ett trollslag så började Ian att äta igen här om dagen. Bara så liksom.
Helt utan våran inblandning skedde det dock inte, utan efter en stunds stillsamt (öh? Nej.) övervägande (läs panik och tårar från min sida eftersom jag vid det laget var så trött och ledsen på att bråka med mitt spädbarn varje matning) så ändrade vi strategi helt, bestämde att det nu är matning exakt var tredje timma, och ingen gröt eller puré på ett tag eftersom det verkar förvirra honom. Och så åt han.
Bara så.
100 ml var tredje timma. Och ibland 120 och ibland 130.
Inga störande moment när han äter, det skall vara lugnt och tyst.
Detta har fungerat ypperligt de senaste dagarna. Från 4750 gram förra veckan, till 4996 gram iförrgår. Snart fem kilo alltså. Jag tror faktiskt också att viktuppgången till stor del beror på mina grötportioner utblandat på ersättning istället för på vatten som Ian fick nästan varje mål dagarna efter förra BVC-besöket. Dubbel energi. Men eftersom det var svårt för Ian att känna hunger någon gång eftersom han fick ersättning + grötersättning varannan timme så börjar vi nu om från scratch för att väcka intresset för mat igen.
Herregud, det är en ren vetenskap det här med bebisar.
Ian har hypospadi (googla det) och iförrgår var vi hos kirurgen på Östra och hon gav klartecken för en operation. Så, antingen sen vår eller tidig höst 2013 kommer ingreppet att ske. Jag är redan supernervös, det är en stor operation, men försöker att ta det lugnt. Jag hoppas att opertionen läggs till hösten, så Ian kan få en normal sommar med salta bad och kanske en massa spring och bus i våran trädgård till sommaren. Stillasittande och dubbla blöjor passar sig bättre på hösten.
Ian och Neo i Willes knä innan föräldragruppen. Bästisar! :)
Här om dagen var vi på första träffen på föräldra/prematurgruppen på Lillugglan. Det var vi, Linnéa och Fredrik (Neos föräldrar) och så var det två föräldrapar till till som var på 210 (neonatal Mölndal) samtidigt med oss, kul!
Vi pratade om hur det blev som det blev, varför våra barn kom tidigt, och jag märkte att det var känsligt för mig att prata om det. Tidigare så har jag tagit på mig mitt stoneface och pratat om ALAT och ASAT och trombocyter och HELLP, men nu kände jag mig plötsligt sårbar, kanske för att jag helt plötsligt satt tillsammans med fyra andra mammor som vet hur det är att vara nära att mista livet, och hur det är när saker inte alls blev som man tänkt sig. Och tillsammans med fyra pappor och makar som vet hur det är att vara väldigt nära att förlora sitt barns moder.
Det vi alla vet, en av de sakerna som vi alla har gemensamt, var hur ytterst nära det var för oss där och då. Men som ett levande bevis så satt vi där alla fyra, alla åtta, alla tolv igår. Vi och våra superhjältar. De små barnen som trotsade allt och bestämde sig för att överleva.
Det skall bli härligt att träffa de andra föräldrarna och barnen varannan vecka fram tills januari, dels så känner jag att jag behöver lite stimulans i mitt annars rätt så infektionsrädda smått isolerade mammaledighetsliv, det kommer vara intressant att få besök av psykologen, och av Dr Pontus som skall prata infektionskänslighet osv, kanske skall Ians neonatalläkare från Östra komma en gång och prata, och för övrigt är det gott att bara sitta och gosa med våra barn :)
Under föräldraträffen så dippade Ian helt, det blir för mycket för honom med först läkarbesök på Östra och sen föräldragrupp. Han blev superduperövertrött och bara grät och grät innan han somnade helt utmattad och hes i Willes famn. Det märktes hela kvällen sen när vi kom hem, han var uppe i varv, ville inte äta ordentligt och sov jättemycket. Vi måste verkligen se till att inte köra dubbla sakerpå dagarna. Han måste få sin sömn, och sin mat och lugn och ro.
Tänk när Ian passerar 5555 gram, då har han tiodubblat sin vikt. Vem vet, kanske sker det innan jul, och vi får fira både det och julafton tillsammans med våra nära och kära i huset i skogen. Jag längtar dit så hemskt mycket nu.
Det känns som ett bra steg i utvecklingen, och det känns som om vi behöver få andas lantluft, elda i spisen och slå oss till ro i vårat lilla hus.
Vi kommer att fortsätta att gå på diverse kontroller och så på Östra. Enda skillnaden är att efter flytten till Halland kommer Ian att tillhöra lasarettet i Halmstad, men det fria vårdvalet gör att vi kan välja att fortsätta på Astrid Lindgrens barnsjukhus på Östra, men Halmstad står för kostnaderna. Skönt det, finns inte en chans att vi skulle byta sjukhus! Vi kommer även fortsätta gå på BVC här i stan.
Jag vet inte jag, men ni föräldrar till normaltidsfödda bebisar är väl också rädda för virus och infektioner? RS? Jag försöker följa rapporteringen på Smittskyddsinstitutets hemsida
(http://www.smittskyddsinstitutet.se/publikationer/veckorapporter/rsv-rapporter/sasongen-20122013/), och om jag skulle se en skyhög ökning så kanske man skulle börja hålla sig hemma ordentligt, men fram tills dess handlar jag mat med Ian, och går i mindre affärer med Ian. Och jag antar att den dagen fallen stiger ordentligt, så kommer man höra av sig från Östra för att börja med Synagis-sprutorna (antikroppar mot RS).
Idag är det sju månader sedan den där dagen då Ians jäsningsprocess inne i mig abrupt avslutades, den 8 april 2012. Jag minns inte speciellt mycket av det dygnet, då jag låg och vred mig i fruktansvärda smärtor i många, många timmar och låg på intensiven i några dagar efter snittet.
Jag minns egentligen inte speciellt mycket av veckorna där efter heller, mer än att jag ofta låg nere på mitt rum på specialist-bb och grät av lycka, förtvivlan och av dödsångest medans Wille åkte upp och matade Ian varannan eller var tredje timma dygnet runt. Det tog elva dagar för mig att någorlunda återfå förståndet, på den tolfte dagen blev jag utskriven och jag känner att det är någonstans där som allting började. Det var då jag var redo för det som komma skulle. Redo att börja våga älska, redo för livet som mamma. Redo för Ian.
Idag är Ian sju månader. En gosegris.
Vi har gått igenom sju månadersom inte många av er ens kan föreställa sig.
När jag läser vad jag skrev när han var en vecka gammal (http://minnamarie.blogg.se/pytte/2012/april/vecka-261-vem-ar-ian.html) så stämmer det fortfarande. Han är en bestämd kille som absolut säger till när något är fel, för fulla muggar. Han är extremt kärleksfull och är inte snål med varken leenden eller gos.
Han är det bästa och dyrbaraste vi har, och det är en ynnest att få följa honom genom livet.
Men vilket ansvar,
att leda någon rätt.
En annan person.
Vi klarar det galant, inga tvivel där inte.
Men den där ständiga oron, den kommer aldrig stillas va?
Den känner alla föräldrar.
Maktlösheten som makten skapar.
Ovissheten över framtiden som skapas av vissheten om historien.
Factem-Presentum-Futurum.
Det som var, det som är, det som blir.
Låt aldrig det förflutnas skuggor falla över framtidens ljus.
Ian, mitt älskade lilla barn.
Om du bara visste hur mycket jag älskar dig.
Hur vi kommer gå genom eld och vatten för dig.
Ge dig allt här i livet, kunskap, makt och storheten i att våga älska.
Tusen kramar och pussar varje dag, och en stillsam smekning över kinden
innan du stänger dina ögon för natten.
Vi skall ge dig luft att pröva dina vingar i,
och jord som du kan känna under dina fötter var dag.
Din ryggrad blir starkare och starkare för var dag,
och den ger dig mod och styrkan att vandra genom livet
upprätt och stark och med blicken rakt fram.
Du är en del mig, en del din pappa och en del tabula rasa,
en tom tavla redo att fyllas med livets alla färger och former
som skapar dig, Ian.
Tack du älskade barn, för dessa sju månaderna. Tack för kärlek och mys och för det fantastiska i att få se dig utvecklas från en tjugofemveckors bebis på 555 gram till ett sjumånaders barn på 4996 gram.
Snart har det gått tio månader och efter det är det vår, körsbärsträdet blommar och du blir ett år.
Vi älskar dig!
Linnea Skogqvist
Snörvel! <3
Micke
Fin gosse det där..fina föräldrar...ha de fint nu i helgen hörni.
Anna
Så fint skrivet!
jag tycker det verkar fantastiskt bra att ni har en prematurflräldragrupp! Det skulle jag uppskatta! Ngt sånt finns inte på min Bvc och jag har inte hört talas om det ( bor i Stockholm). Nu har jag valt bort föräldragrupp, tröttnade på allt tjat om förlossningar och amning suck suck. Toppen tycker jag det verkar iaf!
