I måndags var det åter igen dags att väga Ian och Ians mamma och pappa slog som vanligt vad om vikten. Ians mamma tippade på 1100 gram, och Ians pappa gissade på 1110 gram.
Det blev Wille som tog hem segern eftersom hans son lagt på sig hela 100 gram sedan i fredags och landade således på 1125 gram.
Igår var det dags igen, och fina Ian hade återigen lagt på sig, och kunde dagen till ära stoltsera med att väga 1180 gram.
Det är ju inte konstigt att han går upp i vikt, det är ju det som är målet, det man jobbar för. 8,5 milliliter donatormjölk i timman pumpar den automatiska sprutpumpen som är kopplad till Ians sond ner i hans lilla mage. Allt för att han skall lägga på sig.
Han har ju stått stilla på längden några veckor, men vid mätningen iförrgår morse hade lillskiten växt från 33 cm till 35,2 cm. 

Han blir mer och mer bebis, den där lille Ian.
De senaste dagarna har han verkligen varit med, när han är vaken. Man vet väl fortfarande inte riktigt vad, eller hur mycket bebisar i vecka trettio ser, men jag hörde idag att prematurer ser bättre än bebisar som är kvar i magen, eftersom deras sinnen triggas av omvärlden.

Här om kvällen, när jag hade bytt liten bajsblöja och tagit på Ian den nya, vita bodyn i storlek 38 som Ians pappa köpt åt honom - så stod jag och gullepratade och bebispratade och gulligullade med Ian där han låg i sin himmelsäng, och helt plötsligt inser jag att han verkligen tittar på mig.
Han såg mig.
Granskade mig länge.
Och jag började nästan gråta av den insikten. Att han såg sin mamma.
Han tittade mig rakt in i ögonen, länge. Och jag blev helt varm och tossig inombords av det.
Och stammade fram till sköterskan: "Han ser mig, han råkar inte bara titta på mig, han ser mig. Kom och kolla!"
Och hon kom bort till oss, tittade på Ian och sade: "Ja du det gör han verkligen, han tittar på dig och tränar på att koppla ihop din röst och ditt ansikte tror jag minsan!"


Ian samtalar med sin kompis Pingu.

Idag har vi haft läkarsamtal med Ians läkare som inte hade något att anmärka på. Som vanligt.
Ians lungor fungerar över all förväntan, han behöver väldigt lite syrgas i cpapen (23%-25%) och strax över det när han ligger med fuktgrimman på sig.
Ians läkare skrattade och sade att de måste kolla på hans siffror både en och två gånger extra för att de inte riktigt tror att de är sanna, så bra är dem.
Ögonundersökning står påå agendan här näst, och efter det skall det göras ett ultraljud på hjärnan.
Tiden som kommer framöver handlar enbart om att få Ian att äta och växa och bli stor.

Ian är söt som socker. På riktigt.
Det säger jag ju såklart inte bara för att jag är Ians mamma. Såklart.
Jag tor jag är kär i Ian. Kan man vara det?
Är det så kärleken till sitt barn känns?
Som ett pirr i magen, som att hjärtat exploderar, som en konstant tanke som på olika sätt upptar min hjärna större delar av dygnet.

Tänk att pytte i magen blev en liten liten Ian.
Tänk att det gick som det gick när det kunde gått på ett helt annat sätt.
Det är så fantastiskt.

Sedan han fick lämna kuvösen till förmån för vattensängen har han blivit så stor. Sedan han började ha kläder på sig har han blivit en riktig liten pojke, med betoning på liten.
Ian är fortfarande väldigt liten. Dock sex centimeter längre och dubbelt så tung som när han föddes för snart sex veckor sedan, men fortfarande väldigt liten. Han ser ut som en liten näpen docka.
Så fantastiskt söt så man bara vill äta opp´na!
Rent av helt Ianlicious! ♥

Jag stannar upp. Hela tiden.
Jag kan stanna upp mitt inne i ett folkfyllt nordstan en fredag, titta på min egen spegelbild i ett skyltfönster och tänka,
"Jag är mamma, jag är banne mig mamma till Ian. Han är mitt barn. Mitt och Willes. Vårat"
Och det är så fantastiskt.
Och det sjunker in mer och mer.
Ian är inte en pytteliten leksak som vi åker och leker med på dagarna.
Han är en människa av kött och blod, en liten en som kalibrerar sig inför livet som människa.
En liten en som tränar på att få hjärtat att slå i takt, som jobbar på att andas ut - så att han inte skall samla en massa koldioxid i blodet, och som tränar på att syresätta sig.
Han är duktig, våran Ian.

Han har en infektion igen, Ian. Den började i högerhanden och spred sig sen vidare ut i blodet. Staphylococcus aureus heter bakterien som orsakade den, och eftersom jag upptäckte den röda högerhanden på Ian så snabbt, så hann man också sätta in antibiotika väldigt snabbt, och på så sätt hindrade man spridningen, och infektionsvärdet har nu sjunkt.
Ian har varit relativt opåverkad av infektionen, bara lite extra bradykardier, några fler saturationsfall - men han hämtar alltid upp sig snabbt igen.
Älskade Ian.
Så duktig.

Här om dagen, när jag kom in på Gula rummet där Ian bor, så satt Ians pappa med Ian på bröstet.
Ian låg på rygg, med sprallande ben, och hade filten sådär halvmycket över sig.
Sköterskorna på avdelningen ler åt Ians beteende.
Ian är en stor bebis i en liten bebis kropp.
Medans andra prematurer ofta vill ligga mörkt, omstoppade och nerstoppade i sin lilla toffla i kuvösen, så diggar Ian Engelbrektsson att ligga naken på rygg, spralla med raka ben, en filt nonchalant slängd över delar av kroppen och tittandes runt omkring sig.
Han skall vara med hela tiden liksom.

Han hade till råga på allt bara fuktgrimman på sig, och hade med andra ord sluppit cpapen i flera timmar när jag kom. Så både far och son var mycket nöjda och hade gosat en massa ♥
Flaggan stod på kuvösen, för iförrgår passerade Ian enkilot, och vägde in på tunga 1025 gram.
När jag kom upp till avdelningen en dag så passerade jag en grupp läkare och sköterskor i korridoren, och jag hörde hur de pratade något om "...Gula rummet...Ian..." någonting, och eftersom trollkarlsdoktorn såg att jag stannade upp när jag hörde mitt barns namn, så sa han: "Du kan vara lugn, jag står här och skryter om eran son, han sköter sig över förväntan..." 
Och Ians mamma höll såklart på att explodera lite inombords av stolthet.

Man hinner tänka mycket när man sitter känguru med Ian.
Här om dagen kom Ians mamma fram till att persienner är en extremt komplicerad konstruktion efter att ha studerat persiennerna på Gula rummet noggrannt i flera timmar.
Igår fastnade tankegångarna på 555 gram. Väldigt få av er som läser här förstår nog hur lite det är.
En del av er förstår, för ni har också fått pyttebebisar - och det är enbart hos er som jag kan få någon form av förståelse för min sons födelsevikt. För ibland har jag ett behov av att få förståelse inför det faktum att min son var lång som en skollinjal och vägde som en bytta smör när han föddes.
Det är så ofattbart otroligt att man nästan inte tror på det själv.

Och så tänker man på hur snabbt vi människor kan ställa om oss. Ena dagen är det "vi skall ha barn, jag skall bli tjock och go och beställer mammabaddräkter från Ellos" typ. Och andra dagen blev det visst "Hey mitt kid föddes femton veckor för tidigt och bor i plastlåda, och har slangar i varenda del av kroppen och en plastsnabel i ansiktet men jag är fine med det" typ.
Märkligt hur någonting så onormalt blir normalt, och hur bra vi är på att hantera det trots att man hamnat mitt i en värld som man knappt visste att den fanns innan.
 
Han är så fin Ian Engelbrektsson. 
Hans utveckling går så snabbt, 
att ena dagen behöver han ha femtio procent i syrgas,
och nästa klarar han sig bra på tjugofem i cpapen.
När han ligger med grimman behöver han lite mer, vilket är logiskt.
Grimman skapar inget större tryck i lungorna, vilket cpapen gör, och mer syrgas hamnar i luften istället för i lungorna med grimman.
Men han tar fina och djupa andetag även utan cpapen.
Tanken är att han skall ha grimma på sig när han är ute hud-mot-hud,
och cpap när han skall sova i sin säng.

Idag har det varit både mammagos och pappagos och byte från kuvös till vattensäng, och i och med det så fick den lille herrn kläder på sig. Stort.
Mycket stort.
Både bodyn i storlek 44, och händelsen i sig var mycket stora.
Han är så fin, våran Ian.
Legat ute halva dagen på oss i sin fuktgrimma utan några problem.
Hans trombocyter är tillbaka där de skall vara, hans infektion och på väg att försvinna, han andas fina och djupa andetag, hans hjärta slår och allt är bara bra.
Det känns så rättvist på något sätt.
Lagen om orsak och verkan.
Karma.

Ian har min mun och Willes ögon och börjar få riktigt personliga drag i ansiktet nu. Han har mellanblont hår och bebisdubbelhaka, veck i nacken och en riktig bebisrumpa. Det är klart, grabben väger ju hela 1025 gram nu, och har gått upp mer än vad han har ökat i längd, så han börjar få så goa bebisproportioner ♥
Imorgon är det dags för vägning igen, det görs måndag, onsdag och fredag.
Jag tippar på 1100 gram och Wille på 1110 gram :)

Nu ikväll, när vi skulle gå, så kunde jag pussa min son godnatt när han låg omstoppad i sin säng. 
Jag kan fortfarande känna hans doft.
Det mina vänner, det känns stort.
Doften av Ian.
Det är kärlek.