Hej - Ians pappa som är inne och gästskriver. Ett ganska bra sätt att få sätta ord på sina tankar och känslor just nu.
Veckan som gått har varit den värsta men även den bästa veckan i hela mitt liv. Har fått stå vid sidan av min älskade Andrea och känt mig helt hjälplös/värdelös - mitt hjärta har nästan brustit av att se henne vara så sjuk och ha så ont och inte kunna göra något för henne.

Men så kom han då - Ian
Mitt hjärta fylldes med en sån glädje som jag aldrig känt förut - min lille son hade kommit till världen.
Hektisk början var det för mig - jag sprang över hela sjukhuset mellan mina 2 guldklimpar - de låg i var sin ände av sjukhuset och varje gång jag skulle träffa Andrea fick jag vänta utanför i nån timma för att sen få se henne ett par ynka minuter.
Sova kändes ganska onödigt och att hinna med att äta en omöjlighet.
Jag fick ganska snabbt börja ta hand om min lille grabb och mata honom, byta blöjan han låg på och göra rent hans mun med en liten kompress.
Andrea som är den tuffaste människa jag vet behövde bara 1 1/2 dygn på intensiven innan hon var hos oss och den nya familjen var samlad.

Personalen här är helt fantastisk och alla visar en jättestor värme - de tar hand om oss alla 3 på ett härligt sätt.
Ian har nu varit ute ur sitt lilla bo vid 3 tillfällen och legat på sin mammas mage i några timmar - så underbart och samtidigt supernervöst med alla slangar och sladdar som är kopplade till hans lilla kropp.

Det råkade hända sig så att jag fyllde år i onsdags och när jag kom upp och skulle mata honom stod barnmorskan med paket från Ian till sin pappa - en blöja med hans första bajs och 3 stycken små avtryck av hans fot - den bästa gåvan jag fått någonsin!

Är galet lycklig att ha världens vackraste, underbaraste, starkaste och bästa fru och världens underbaraste lilla Ian!

//Ians pappa