Ian är inne i en rätt...öööhh...rörlig... fas för tillfället. Han är inte stilla en sekund. Han slänger sig hej vilt i sängen, framåt, bakåt och åt sidorna. Inte en chans att man lämnar honom ensam en hundradels sekund ens. Hans enda mission i livet är att sätta sig upp, och att ställa sig på alla fyra. Nu ikväll lyckades han ställa sig på alla tre, med ett ben lite halvsläpande, och stod där och gungade i säkert fem minuter. Sötnöt!

Han sover mycket oroligt på nätterna, och håller oss vakna mer eller mindre nästan hela natten. Han ligger och gnyr, och försöker resa sig i sömnen, eller så är han bara klarvaken och försöker sätta sig upp, eller kämpar med att stå på alla fyra. 

Han är inne i en dålig ätarperiod nu, vi får väl i honom någorlunda med kaloriberikad ersättning (5-600 ml/dygn), men med mat är det bom-stopp och knipmun, hur fanken skall vi få den envetnaste ongen på jorden att börja äta mat? Tips tack.

 

Förra torsdagen var det dags för Dr K, syster A och dietisten att tillbringa lite tid med oss på 316's sköterskemottagning, gick igenom Ians ätande, icke-ätande, vikt och lite plan för framtiden. Och så fick jag (den hispiga av oss två) som vanligt en välbehövd örfil av Dr K, jag behöver få en sådan av henne varje vecka då vi träffas, eftsom jag är den sortens prematurmamma som hispar upp mig över allt, blir neurotisk och tror att Ian skall kolavippen så fort han faller ur mönstret. Jag blir så ångestfylld att jag inte kan se klart, och hamnar i en nedåtgående spiral där jag till slut får med mig Ians pappa i oron. Så, doktor K är en fantastisk klippa som får mig att se klart efter varje träff med henne. Det är grymt när hon liksom spänner ögonen i mig och ba': "Meeen han har ju gått upp i vikt, eller hur?" när jag freakar ut över att han bara ökat 90 g på två veckor. Och hur hon liksom ger mig ögat precis innan hon lämnar rummet, en fördröjd blick, och så ett leende. Nä hon är grym Dr K, svårt att förklara, men de som har träffat henne vet nog vad jag menar. Lite skräckblandad förtjusning typ. Love it! :)

 

Ialla fall, kom återigen hem från 316 med gott mod och solsken i blick, och sedan dess har vi återigen kämpat på med maten. Ian är ju en underbaring, och trots att han är krånligast i världen ibland, så är han så förtjusande att man liksom smälter när man tittar på honom.

Det har hänt så galet mycket bara den senaste månaden, han sitter, står på alla fyra, gungar fram och tillbaka, rygg till mage, mage till rygg, sätter sig från alla fyra till sittande och nu det senaste: ställer sig upp i spjälsängen. Det är så fantastiskt hur alla de där grejerna bara kommer per automatik, instinkt. Jag blir helt hänförd över den lilla människans utveckling. Över att han kan. Även han blir stor, fast det har känts som om han varit bebis i hundra år, eftersom vi fick ynnesten att tillbringa 3,5 extra månader med honom.

 

 

På torsdag blir det ny träff med folket runt Ian, dock utan Dr K denna gången, däremot steppar kuratorn in, då vi har lite saker att prata om med henne.

Sen är det påsk, och det är lite känsligt för mig. Jag blev inlagd natten mellan skärtorsdag och långfredagen förra året, och Ian kom till världen på påskdagen även om det var lite senare in i april (han föddes den 8/4). Jag känner ett litet sting i magen inför hans ettårsdag, både en jobbig känska, men också en helt fantastisk. 

 

På tisdagen efter påsk slutar min föräldraledighet och jag skall inställa mig på mitt jobb. Då slutar den här eran, och en ny börjar. Känns lite skrämmande att ge sig ut i världen och vara "normal". Jag är en förändrad människa efter det som hänt. 

 

 

Så, det var alles för nu, nu är det dags att väcka herrarna Engelbrektsson, den ena sover i sängen, och den andra på goa kashmirfilten framför brasan :)