Ians viktkurva går stadigt uppåt, och igår låg han på stabila 710g och hade ökat 40g på ett dygn (!).
Hans kontaktsköterska sade att det är ett bra tecken, att han mår bra och är sund och att kroppen kan lägga energi på att gå upp i vikt istället för att fortsätta vara tunn och smal för att bekämpa eventuella sjukdomar.  

Vi hade ett första möte med Ians doktor i början av veckan, och det var nervöst innan. "Vad ska hon säga?", "Hur mår han egentligen?", "Tänk om något är fel..."
Men vi hade inget att oroa sig för.
Ian Engelbrektsson sköter sig över all förväntan.

Ni vet, när han plockades ur mig så var han lite omtöcknad av narkosen och behövde några puffar syrgas - men det var det enda. Sen var han fit for fight. Skrek lite, och var sen redo att ta sig an det som komma skulle.
Det händer inte så många extrema prematurer som de så fint kallas när de är födda i vecka 23, 24 eller 25.

Doktorn meddelade i alla fall:
- Ian ÄR en pojke. Ibland kan det vara svårt att se i de veckorna, eftersom snoppen är så yttepytteliten :)
- Ian har inga kromosonfel.
- Ian har inte haft några hjärnblödningar, och kommer förmodligen inte få det eftersom de brukar komma under den första veckan. Detta betyder att risken för cp-skador är liten.
- Ians ductuskärl har slutit sig mycket fint.
- Det som kan komma, och som lär komma i framtiden är infektioner. Alla prematurer får det. Men ju mer han växer och frodas nu, desto bättre rustad och motståndskraftig blir han när/om infektionerna väl dyker upp.
- Han är en mönsterelev i bebisbageriet inne i Röda rummet.
- Ians tillväxthämning (30%) kom förmodligen sent in i graviditeten, vilket betyder att han är normalt utvecklad för sin ålder. Detta har de inga belägg för egentligen, mer än att de märker det när de sätter nålar, kollar luftvägar och så. Alla gångar är normalt utvecklade för en tjugofemveckorsunge.

När vi kom upp till Ian igår så såg jag att han hade ökat i vikt med blotta ögat. Vi hade inte varit där på 24 timmar, och under den tiden hade han ökat 40g, och man kunde SE det. Astufft! Han har börjat lägga på sig babyhull trots att han är så pytteliten :)
Dubbelhaka och plufsiga kinder! ♥

Jag satt med honom på bröstet i några timmar på kvällen, och det var en av de mysigaste gångerna hittills! Det var lugnt och skönt och inte så många larm som tjöt. Det är underbart, sådan njutning för kroppen och själen!

Han har börjat få något som kallas för Bradykardier ganska ofta, det är när pulsen bara dippar från typ 146 till 20 på några sekunder, och jag får hjärtat i halsgropen varje gång. Det är ofarligt för honom, och det blir så för att hans hjärta helt enkelt är omoget och ibland glömmer bort att det skall slå, precis som med andningen.
Detta skrivs upp som ett "Tillbud" i hans dygnsrapportering, men som jag fattat det så är det absolut ingen fara, och att de förmodligen kommer öka innan det lugnar ner sig.
En förklaring till avsaknaden av dessa den första veckan är att jag ju fick två stycken Betapred-sprutor (kortison) dygnet innan han förlöstes, och att dessa sprutor påskyndar hans utveckling, gör honom reda att komma ut, och sen håller honom stabil den första veckan. Sen avtar kortisonet i honom, och normala tillbud som tex Brady-dipparna dyker upp. Som ett led i hans utveckling.
När de kommer, så stryker man honom lite över ryggen, så hittar han tillbaka snabbt igen :)

Ian är verkligen cool. Det är klart att alla morsor och farsor tycker det om sina barn, men Ian ÄR verkligen cool. Han saknar väldigt många typiska prematurbeteenden: Tex, han älskar att ligga på mitt bröst medans jag pratar med någon bredvid, gärna högt, många andra vill ha tysthet annars blir de nervösa.
Han är en fritidsgårdsunge, tiden i magen med mig på jobbet har nog präglat honom, han diggar lite fart och fläkt. Däremot blir han orolig av de andra barnen på rummets larmande maskiner.
Han älskar att ligga på rygg, näck i sin "sko" (en mjuk liten ombonad grej de ligger i) när han är vaken, med armarna nästan bakom huvudet och benen i vädret om han får. Många andra vill ha det trångt, ombonat och mysigt. Det gillar Ian också, men mest när han skall sova bara. Får han välja själv så ploingar han ut sina ben under täcket och sträcker ut sig så mycket han kan.
Han är ett matvrak, och det bästa han vet är att få en droppe av mammas mjölk på nappen innan man påbörjar sondmatningen.

På tal om mjölk: Jag jobbar på det. Pumpning var tredje timma. Min kropp har varit i chock och skulle inte ha barn än på några månader. Men jag får ut några milliliter om dagen, och det ökar sakta men säkert! :)