V 37+6 | Hemma

 

Här ligger jag, Ians mamma, hemma i dubbelsängen -  med vår sovande bebis i sin egen spjälsäng här hemma i Majorna.

Det är ofattbart overkligt, magiskt, läskigt och alldeles underbart.

Ian är hemma.

 

Efter en mysig morgon på avdelning 210, med morgonteve, kaffe, Babybel, morgongos, och massor med hemmakomponerade sånger om näsor och munnar och ögon, så packade vi ihop vårat rum, tog på Ian de fina "åka-hem-kläderna", matade och packade sen ner Ian i babyskyddet och åkte hem.

 

Hemresan var lite svajig eftersom Ian satt dåligt i babyskyddet eftersom han är så liten, och syresatte sig rätt svajigt, så poxmätaren larmade konstant mellan Mölndal och Majorna, och några få svettdroppar pärlade nog fram på Ians mammas panna som satt där bak i bilen med honom.

Men det gick bra.

 

Nu har vi syrgas hemma, ifall något skulle hända. Ifall Ian skulle sjunka i syresättning, bli förkyld, sätta i halsen eller så. För att mäta syresättningen så är han kopplad till en poxmätare, som visar syresättningen i procent, och pulsen. Vi skall fösröka att inte ha Ian kopplad till den hela tiden, utan helt enkelt titta på honom hur han ser ut, och enbart ha den på natten, vid matning och sen göra några stickprovskontroller under dygnet. Men nu är den på, och jag rättfärdigar det med att vi nyss lämnat sjukhuset och den skyddade verkstad vi levt i under tre månader. Vi kommer nog behöva fasa bort poxmätaren sakta, annars kommer jag gå med hjärtat i halsgropen hela tiden.

Han har fortfarande sin apnéedosa också, den skall bytas ut mot en apnéemadrass, men leveransen av den blev försenad, så dosan får vara kvar över helgen.

Skyddsnäten försvinner mer och mer, och det är ju lite läskigt faktiskt. Det är dock skönt att vi fortfarande är inskrivna på 210 någon vecka till, vi har tillbringat tre månader på sjukhus med Ian, och behöver nog fasas ut i den riktiga världen lite försiktigt.

 

Vi har listat Ian på Lillugglans barnsjukvård (http://www.lillugglan.se/) som är specialiserade på barn som Ian och det känns väldigt bra. Sköterskan där ringde idag för att prata lite, kolla läget och berätta att när vi blir utskrivna från 210 så tar dem över.

 

Det är en del att komma ihåg, undersökning på hjärtmottagningen, ögonundersökning på måndag, ringa tandläkaren, tillbaka på läkarundersökning på söndag och så vidare. Saker som vi inte behövt komma ihåg tidigare, eftersom Ian bott på sjukhuset.

2292 gram vägdes pyret in på i natt, och innan det hade vi, och Ians kompis Neos föräldrar Linnéa och Fredrik, en sista natten med gänget-måltid borta i föräldraköket.

Det känns konstigt att lämna dem, vi har hängt ihop sedan de kom till 210 en sisådär två-tre veckor efter oss. Vi delade sal redan på Östra, och har följts åts sedan dess. Fredrik, Linnéa och Neo är fina vänner till oss och till Ian, och vi kommer nog hänga ihop även i framtiden.

Även dem fick åka hem idag, så nästa gång vi ses gör vi det utanför sjukhusets väggar. Vi längtar!

 

Tre månader.

T-R-E-M-Å-N-A-D-E-R.

tre månader.

 

Ett annorlunda sätt att spendera tre månader på.

Verkligen.

Sköterskan på Lillugglan frågade: Och hur mår ni?

Ja, hur mår vi?

Bra tack. Tackar som frågar. Själv?

 

Mitt inre är ett virrvarr av känslor, av rädslor, av kärlek, av skräck.

Uppfylld av något som är större än livet själv.

Något så litet men ändå så stort.

Någon som omkullkastat hela våran verklighet.

Som lägger hela sin tillit till oss.

Som kommer till ro på mitt bröst när magen bråkar.

Som granskar mitt ansikte med stora ögon, mörka och ogenomträngliga som bottenlösa sjöar.

Som lär sig läsa mig,

lär känna mig mer och mer för varje dag.

 

Någon som ligger i sin spjälsäng, fylld med gosedjur från er, Ians beskyddare.

Gosedjur och nallar givna till Ian när han var som minst.

När han var lätt som en liten plätt och behövde all styrka i världen.

Då gav ni honom den. Ni gav oss den.

Med alla era goda tankar, krafter och energier.

Så fint.

Ian tackar. Vi tackar.

Vi älskar er.

 

Blandat mjölkersättning för nattens matningar, Wille har bakat tårta, varit på apoteket och handlat järn, D-droppar och Alvedon, hämtat nyckeln till barnvagnsförrådet, packat upp och så gosat med både Ian och Doris såklart. Doris är mycket nyfiken på Ian, först avvaktande och rädd för hans ljud, men nu i kväll så har hon suttit på en pall vid hans säng och tittat på honom genom spjälorna.

Det är underbart, familjen är samlad här hemma,

VÄLKOMMEN HEM ÄLSKADE LILLA UNGE!

 

 

 

 

 

 

Kära Andrea, och Wille och framförallt Ian! Jag har följt bloggen hela tiden, men ännu inte skrivit något. Just idag känns det dock HELT RÄTT.
Just idag har jag verkligen något att säga;
Välkomna hem! Alla tre!
Jag är så otroligt glad för er skull!
Kramar/ Maria Strengell Sundsvall

Va skönt det måste vara...härligt Andrea..!

Klappa Doris från mig ....Ian är bäst :)))

Vad glad jag blir för er skull <3
Har läst din blogg sen Ian var mini, mini. Han föddes dagen efter vår minsta dotter var beräknad, fast hon kom också alldeles för tidigt.
Jag minns den där känslan när man äntligen får ta med sig sin lilla bebis hem (fast vi itne var lika länge på sjukhus som er). Helt underbart men lite läskigt på samma gång!
Kram på er

Fantastiskt! Grattis! :-)