Jag har inte skrivit här på ett tag, orden tog slut och känslorna tog över.

Jag behövde andrum, och jag behövde tänka.

I fredags, den 20 juli 2012 var det Ians beräknade födelsedag, jag skulle gått in i vecka 40+0, och kvällen innan grät jag.

Jag har känt Bror Jack Ian Engelbrektsson i femton veckor. Vi har sett honom utvecklas, från näst intill ett foster, med klibbig hud och lanugohår över hela kroppen - till den lilla pojke som ligger här bredvid mig och jollrar, snackar, smackar och upptäcker sin omgivning med stora mörka ögon..

 

Vi har fått varit med om en tre månader lång resa i en värld som vi knappt visste fanns, suttit vid Ians kuvös timme ut och timme in, vakat över honom, viskat till honom, skickat styrka till honom, jag har nästan svimmat av stress och utmattning efter att Ian slutat andas och blivit slapp och blå och rasat ihop på sin fars bröst, och fått lära mig hur man visar kärlek till sitt barn som man knappt får röra, vi har skrattat och gråtit om vartannat, jag har försökt att pumpa mjölk bakom en liten skärm på en intensivvårdsavdelning - med läkare och akutteam springandes förbi en - för att rädda livet på andra pyttebebisar, jag har tvingat mig själv att älska redan från första dagen - trots att rädslan för att förlora det jag älskade gör det hela väldigt svårt, jag har knutit an och har haft svårt att lämna honom där i kuvösen på kvällarna, jag har träffat på så många älskvärda människor under dessa månader - som brinner för sitt jobb på neonatalavdelningarna, och jag har förstått varför man skall lägga en slant i de där bössorna framme vid kassan på världens största hamburgerresturang.

 

 

Ian.

Som redan när han vägde 555 gram, den 8 april i år, hade en personlighet.

Var en person.

Som lät som en nyfödd kattunge när han skrek.

Han som gillade att ligga naken och spralla med benen inne i kuvösen.

Han som inte var som andra prematurer.

Han som var en stor bebis i en liten bebis kropp.

 

I fredags var det Ians egentliga födelsedag.

Den 20 juli 2012 var dagen då han var beräknad, och vi slutar här med att räkna hans ålder i graviditetsveckor.

Nu är han alltså 15 veckor gammal okorrigerat.

Eller 4 dagar gammal om man räknar hans korrigerade årlder.

 

Och det pirrar i min mage hela tiden.

Av kärlek till Ian, och av kärleken till hans pappa.

Tar vara på nuet och längtar efter framtiden.

Det skall bli så fantastiskt att få följa Ian genom livet ♥

 

Alldeles, alldeles underbart...