V 33+3 | 1540 gram kärlek

2012-06-05 | Klockan 09:06:37 | Kategori: Ian vecka 33 | Besökare online nu:


Ian, pojken som lyssnar och försöker förstå sin omvärld så mycket att rynkan i pannan blir djupare och djupare för varje sekund han anstränger sig att integrera med världen, och med oss.
Att lyssna på våra röster, och se vårat minspel.
Att förstå.
Att härma.
Räck ut tungan åt Ian, och han räcker ut tungan åt dig efter en stunds betänketid.

"Men vad gör ni där hela dagarna?" frågade mannen i närbutiken när jag var inne och handlade. Han vet om Ian, och Ians och våran historia och är väldigt engagerad.
Jag förklarade att vi gör sådant som folk gör mest med sina bebisar, fast på sjukhuset istället för hemma. Vi badar Ian, gullar med Ian, sitter känguru med Ian, pratar med Ian, gör fismassage på Ian och matar Ian.
"Ahaa!", sade mannen i närbutiken. "Jag visste inte, jag trodde att ni bara satt och tittade på honom bakom en ruta eller så"

Jag förstår att folk inte förstår. Hur skulle man kunna förstå? Lika lite som människor förstår hur liten en bebis på 555 gram är, lika svårt kan det vara att förstå vad man gör på ett sjukhus med en prematur liten Ian 12-13 timmar om dygnet, sju dagar i veckan.

Snart kommer de 12-13 timmarna om dygnet bli 24 timmar om dygnet. Utflyttning till eget rum väntar runt hörnet. Nu när Ian verkar vara rätt så stabil med sin syrgasgrimma, så kan vi hantera honom lite mer på egen hand. Det betyder att vi får ett eget rum på avdelningen, där vi kan rå om Ian och oss själva.
Vi kan äta på rummet, dricka kaffe på rummet, sova medans den andre sitter känguru - istället för att sitta käpprätt rakt upp i en hård fåtölj.
Det kommer att bli fantastiskt.
Underbart.
Läskigt.

Igår fick vi åter igen testa att vara på eget rum, på eftermiddagen och sent in på kvällen fick vi hänga själva med Ian inne i ett av övernattningsrummen.
Detta efter en rätt så jobbig dag för Ian.
Den började med att nattpersonalen uppmärksammade att Ian andades väldigt snabbt, man hade honom under observation tills dagpersonalen gick på och de pratade om att lägga honom i fuktgrimman igen (cpap), räknade till 92 andetag i minuten men valde att ta blodgaser, hb och crp (infektionsprov) och avvakta med fuktgrimman.
Snabbandningen kunde ju bero på att han enbart har syrgasgrimma nu, och måste således ta alla andetag helt själv, vilket kan vara väldigt påfrestande för en liten kille som Ian.

Proverna var bra, förutom hb´t som låg på 109 (för att jämföra med förra veckans 122), och det beslutades att Ian skulle få en blodtransfusion som kanske hjälper honom med andningen, dvs han saknade röda blodkroppar som skulle transportera runt syret i kroppen - och därför blir andningen snabb och ansträngd.
Ian har fått rätt mycket blod under veckorna som gått, just för att han har en historia av lågt hb, så detta var inte direkt förvånande. Han är fortfarande prematur, och bildar inte eget blod fullt ut ännu.

Sen var det dags för ögonundersökning, och ögondoktorn konstaterade att man nu kunde se igenom den tidigare väldigt grumliga hornhinnan, vilket är bra. Han såg också blodkärl i ögonvrårna som börjat förgrena sig och växa (detta på grund av att ögonen pga den för tidiga födseln tvingats att växa och utvecklas väldigt snabbt), vilket inte var jättebra. Ny tid redan på fredag för att kontrollera om kärlen fortsätter att växa. Gör dem det så behandlas dem med laser.

Efter det var det dags att klämma ut ytterligare några droppar blod ur pojken, för att fastställa hans blodgrupp (den ändras från och till eftersom han fått så många transfusioner, och för att han är prematur och inte bildar så mycket eget blod ännu) men det var svårt eftersom han har ett hopkok av alla möjliga blodgrupper, men man kunde konstratera att han var positiv, så blodtransfusionen dagen till ära blev 0 positivt.

Och så kom tandläkaren där efter, för återkontroll efter förra veckans tandutdragning och Ian gapade duktigt och stort och fick två tatueringar som belöning. En med en panter på, och en med en tiger på.

Där någonstans orkade Ians mamma inte längre, och för att få suset i öronen och det rusande blodet i kroppen att lugna ner sig så gick jag iväg på en snabb promenad runt sjukhuset för att försöka rensa skallen.
Det är jobbigt att se sitt barn, blek i hyn och blå runt ögonen, utstå kontroll efter kontroll.
Det är jobbigt att blodkärlen i ögonen växer när de inte skall det, och det är jobbigt att han andas så snabbt utan att man egentligen vet varför.
Det är en jobbig värld, den här neonatalvärlden.

Men, om det skulle vara något med ögonen så går det att åtgärda.
Hans snabba andetag verkar inte påverka honom nämnvärt. Han behöver knappt någon syrgas, och hade det varit så att han hade fått slita med sin andning så hade syresättningen i kroppen varit sämre - och det är den inte.



Vid fem igår eftermiddag fick vi äntligen ett rum att vara i.
Att andas ut i.
Att sitta där i tystnaden och bara ta in Ian.
Lyssna på hans små ljud, hans knorranden, känna hans små rörelser, hans hjärtslag mot mitt bröst.
Att sitta där mitt i stillheten, känna ro och hålla sitt barn hårt emot sig medans nytt blod sakta letar sig in i hans blodomlopp, och man ser nästan direkt hur hans hud återigen får den rosiga färg som den skall ha.

Lilla Ian.
Du väger helt plötsligt 1540 gram och är en riktig liten bebis.
1540 gram, fylld av kärlek, och den sötaste pojken på jorden.
Dina stora ögon som följer oss med blicken, som är stora och djupa som bottenlösa tjärnar i skogens bryn, och som speglar din själ rätt tillbaka till oss.
Så liten och mottaglig för oss.
Så påverkbar, och vi skall hjälpa dig att bli den bästa människan i världen.

Du kommer att bli en bestämd pojke. Du vet redan vad du vill.
Vill du ligga med huvudet på höger sida så ser du till att ordna det själv om ingen hjälper dig.
Då spänner du musklerna i din lilla kropp, och lyfter sakta ditt huvud, mellanlandar på näsan, ligger på den en stund för att hämta kraft, lyfter huvudet igen och parkerar det snyggt på höger kind.
Hela proceduren akompanjerad av små vrål och tjut.

När du passerar 1665 gram så skall jag hissa en mental flagga i mitt eget huvud, och kanske bjuda på en tårta eller två. Då har du tredubblat din vikt, och för åtta veckor sedan var det svårt att tänka sig att det faktiskt skulle bli en bebis av dig. En tyngd mot min kropp.
För femhundrafemtiofem gram känns knappt när man håller det, det var som luft nästan. Men man kände dina andetag, de var så små så små.
Full av liv trots sin litenhet.

Tiden går så snabbt och jag höll på att sätta hjärtat i halsgropen igår när Ians kontaktsköterska började prata om hemsjukvård, och efter det sade hon "två-tre veckor" och jag tänkte att "herregud, det närmar sig, o my god say what?!", typ. Skall vi få ta hem den där lille tallevanten snart?

Gud vad läskigt, underbart, skrämmande och helt fantastiskt!
Han måste väga lite mer, och det talas om 1800 gram som en nedre gräns.
Sen är det väl en fördel om han är fri från syrgasen, och jag hade föredragit att han skulle vara fri från sin matsond, men det är kanske lite mycket att önska. Han har inte börjat träna på att äta mat med munnen än.
Men ändå, fatta grejen: Ian skall faktiskt få komma hem inom en snar framtid ♥

Idag väntar ännu en dag med Ian på Mölndals sjukhus. Vad den har att erbjuda mer än gos och mys i eget rum, vet vi inte. Förhoppningsvis blir den lugn och fin utan en massa provtagningar och undersökningar.
Att Ian får ro, och får vara med oss utan att behöva bli störd.
Att få ligga känguru, hud mot hud, ligga i famnen och begrunda våra ansikten, att titta länge och väl in i våra ögon.

Det är livet det!
Kärlek och respekt





Malle o lilla R

Fantastisk läsning!



2012-06-05, 11:09:17

Micke

Blir lite tårögd här....fast säg inget till nån...!

Härlig läsning, kan ju inte sätta mig in i hur det är..men jag försöker...kommer aldrig att lyckas helt antar jag.

Önskar er alla tre en underbar kväll och fortsättning på veckan.



Kram.



2012-06-05, 19:43:20 URL: http://guldkryckan.blogspot.com

Jessic

Hej!



Först och främst, stort grattis till det lilla livet.



Jag födde min första son för snart fyra veckor sedan i vecka 35+0. Han var 44cm lång och vägde 1950g. Han hade dock tur och kunde hålla värmen själv, samt slapp sondmatning och att sola.



Vi låg på BB i sex dygn och jag tyckte att det var sååå jobbigt. Inser nu hur bra jag hade det och skäms enormt för att jag gnällt över våra sex dygn.



Önskar er stort lycka till och hoppas att ni snart får komma hem och påbörja livet!



Kram Jessica



2012-06-06, 09:39:10 URL: http://tiohundraarton.bloggplatsen.se

Sandra



2012-06-06, 21:50:11 URL: http://ellva,blogg.se

Sandra

Hej Andrea och Wille!



Jag kom in på Ians blogg via Malin Arnesson. Om min man minns rätt så var Wille dagbarn hos dem för många år sedan.



Jag läser varje inlägg och längtar till nya.

Jag har två barn som båda är prematurer, tidigaste i v.31+6. Tillbringade en tid i Halmstad och känner igen mig i mkt som skrivs.



Jag syr barnkläder så om ni vill så skulle jag gärna vilja sy några par byxor och mössor till Ian. Jag vet hur svårt det är att hitta lite roligare kläder i stl 40 och 44. Kan vara kul att ha när ni kommer hem. Är det något ni är intresserade av?? Du kan gå in o kolla på min blogg på "aktuell tyggarderob" och kolla om du hittar något du gillar. http://ellva.blogg.se



Är du intresserad av att få lite plagg kontakta mig via sandra.rydsten@home.se



Bara om ni vill alltså.



/Sandra i Bua



2012-06-06, 21:55:51 URL: http://ellva.blogg.se/



KOMMENTARER

-> NAMN
-> E-MAIL

-> DIN HEMSIDA/BLOGG

Kommentera inlägget här:

Kom ihåg mig?



RSS 2.0