Det slår mig allt oftare att Ian faktiskt vägde lite mindre än två trehundragrammare chips. Det är svårt att förstå, även för oss.

Ofattbart.

För nu ligger han ju där, tvåkilosgrabben, och plirar med sina glittrande ögon emot oss, smäller av ett leende när man minst anar det, gosar in sig ordentligt i ens bröst när man har honom i famnen.

Han lade sig på kvåkilosstrecket igår, och strax därefter fyllde han en Pampers i storlek "1", och minskade säkert en hundra gram igen, men det räknas inte, det var ju efter vägningen ju.

Stora grabben!

 

Han har haft lite jobbigt med syresättningen de senaste dagarna. Speciellt vid matning. Han har börjat få bradykardier (pulsfall) igen, så man håller lite koll på honom. Man tror dock att hans pulsfall har med att han sätter i halsen att göra, "dykreflexen" slår till.

 

Så här står det på Wikipedia om det: "Strupreflexen är en skyddsreflex som gör så att struphuvudet stängs när vatten eller andra vätskor åker ner i svalget. Andningen upphör då tillfälligt. Den lilla mängd vatten (ca 3-4 mm) som ev. finns i luftröret kommer då att sväljas ned. Dessutom slår hjärtat långsammare (ibland hälften så fort), blodtrycket höjs och blodet omfördelas från lemmarna till de inre organen. På detta sätt sparas syre. I reflexen ingår också rörelser med armar och ben för att hjälper även små barn upp till ytan igen. Reflexen är medfödd och mattas av med ökad ålder och trycks i vuxen ålder oftast undan av den mer dominanta hjärnbarken".

 

Men han äter så duktigt, våran Ian. Idag har man börjat blanda 25 ml bröstmjölk med 25 ml mjölkersättning, för att så sakteliga gå över till enbart ersättning. Han tar långa, långsamma sugtag, och så pausar han och man ser på poxmätaren (saturationsmätaren), hur han återhämtar sig och samlar kraft i varje paus. Vi människor är fantastiska, jag kan börja gråta av bara tanken på vilka mirakel vi är allihopa. Hur våra kroppar fungerar som små delikata kretslopp från det att vi föds till det att vi dör.

Det är verkligen magiskt.

Om jag hade haft en tendens att bli religiös, så hade jag nog nästan blivit det i detta läget.

 

 

 

 

Förkyld är han i alla fall, slemmig i halsen och så fick han näsdroppar igår.

Lilla killen, nös så att mamma blev helt blöt, typ.

Han sätter väldigt lätt i halsen, och sjunker snabbt i syresättningen när han försöker sig själv, sen har han svårt att komma upp över 90% igen, och får oftast fluschas med lite extra syrgas.

 

Idag bestämde man sig för att starta igång det som kallas för "syrgas i hemmet", som innebär att man söker tillstånd för att vi skall få ha syrgas hemma, vi skall få gå en liten kurs på Sahlgrenska i hur man hanterar syrgas (som om vi inte redan vet det då... *s*), och under den tiden som processen tar, så hopppas man att tillräckligt många alveoler i Ians lungor skall mogna så han börjar syresätta sig ordentligt och att vi inte behöver ta hem honom med syrgas. Man skulle kunna kalla igångstartandet av "syrgas i hemmet" som ett litet hot för Ian, man liksom hotar igång bildandet av lungblåsor.

 

Förhoppningsvis slipper vi syrgas hemma, men i ärlighetens namn så börjar vi bli riktigt trötta på sjukhus nu, så om syrgas hemma är det som behövs, så tar vi det. Bara vi får ta hem honom snart, så vi slipper dela vårdnaden av honom med hela sjukvården, alla läkare och all personal på avdelningen, för så känns det nu. 

Åttiotvå dagar har Ians mamma och pappa varit på sjukhus nu. Det börjar att kännas.

Men hoppet är det sista som lämnar människan, och vi är fortfarande positiva och håller igång humorn.

Så jobbigt har det ändå inte varit under de här elva veckorna.

Typ.

 

Jag är hemma och sköter marktjänsten idag. Tvätten behöver tvättas och disken diskar inte sig själv. Katten Doris behöver sällskap. Snart åker jag till sjukhuset för att avlösa Ians pappa som varit där i natt med Ian. På sjukhuset lever vi föräldrarliv, med matning var tredje timma dygnet runt. Hemma vilar vi och tar hand om det som skall tas om hand.

Snart kan vi kombinera de två sakerna.

Då kan vi börja vara en familj på riktigt, jag, Wille Ian och Doris.

Längtar! ♥