I förrgår var det åter dags för ögonundersökning och det visade sig att kärlen i Ians ögon börjat växa och förgrena sig mer än vad som är bra, så därför beslutades det att han snabbt måste opereras för att förhindra att blodkärlen växer ihop över ögat, eller gör så att hornhinnan lossnar. Detta syndrom kallar för ROP och är en relativt vanlig åkomma hos prematurer födda före vecka 29.

ROP leder till kraftiga synnedsättningar eller blindhet om det inte stoppas i tid.

 

Sagt och gjort. Ian packades in i transportkuvösen och vi rafsade snabbt ihop det vi ville ha med oss från vårat rum på Mölndal.

 

 

Väl på Östra blev vi installerade i ett övervakningsrum med två tältsängar i, och campade sedan där inne hela kvällen och natten mot fredagen. Ian sov med oss. Eller sov och sov, det blev inte mycket sömn för någon av oss eftersom det mellan matningarna även skulle tvättas och skrubbas liten prematurpojke, så han blev ren inför operationen.

Klockan fyra igår morse var jag med Ian i undersökningsrummet där man satte en infart i handen för att kunna ge dropp. Sen var Ian orolig  och gnällig och sov på sin pappas bröst i fåtöljen ända tills sköterskan kom och sade till oss att det var dags för operation.

 

Operationen är en laseroperation där man bränner av blodkärlen, och den tog cirka en timma. Ian låg kopplad till respirator under tiden, men den plockades bort så fort man var klar.

Han fick vakna upp på Barnintensiven, och när vi kom dit så hade han precis vaknat och låg och vrålade, hungrig efter mat och kärlek från sina föräldrar.

Gårdagen efter operationen ägnades åt att sitta med en trött och ynklig Ian, gosa med honom och pyssla om honom. Stackars liten, ont i ögonen som också var helt igensvullna.

Han blev bättre och bättre, och piggare och piggare och inatt rullade en sköterska in honom till oss på rummet då man beslutat att han var frisk nog för att slippa ligga på salen.

På ronden i morse beslutades det att han fick åka tillbaka till Mölndal, så vid 11 kom en ambulans och hämtade upp honom och körde honom tillbaka till avdelning 210 på Mölndal.

 

Så nu är vi tillbaka på Mölndal igen, trötta och rätt slut efter två rätt så slitsamma dygn. Det är ofantligt jobbigt att behöva utsätta Ian för alla dessa sakerna, undersökningarna, droppen, nålarna och olika människorna som håller på med honom. Varje stick han får, smärtar i oss också.

Men förhoppningsvis är sjukhustiden snart över. Innan operationen hade Ian varit fri från syrgasen i fyra dagar och vi tror att vi hade varit hemma med honom i slutet av helgen, eller mitten av nästa vecka.

Nu har nog hemgången blivit lite sinkad eftersom Ian nyss opererats och behöver lite syrgas för att återhämta sig, men vi får se vad som händer de närmsta dagarna.

 

Allt har i alla fall gått bra, Ian mår bra, vi mår bra och vi hade väl operationen på känn eftersom man sett aktivitet i Ians ögon under några veckor nu, och det barkade åt detta hållet även om det gick lite väl snabbt för att hänga med från sista undersökningen tills det att vi var tillbaka på 316 igen.

 

Det här inlägget skulle egentligen handla om blodtransfusion nummer elva, hur coolt det är med alla som syr saker, skickar kläder och bryr sig om oss (♥), första barnvagnspromenaden och Ians nya babygym - men det får nästa inlägg handla om istället.

 

All kärlek till er!