Först låg jag där, glad och supernöjd med att jag äntligen fått som jag ville: Vara nakenfis inne i kuvösen, utan täcke och filtar - så jag kan spralla med benen hur jag vill, kanske kissa lite i det fria, vädra, känna vinden (läs syrgasen från cpapen, reds.anm) mot min nakna kropp.
Nöjd!


Men va fasen... Kan man aldrig få vara i fred? I och för sig är jag rätt nöjd med att ni tagit av mig cpapen och bytt ut den mot en grimma, men kan ni vara snälla och stänga kuvösluckan nu, jag vill spralla i fred, inte bli upplyft och buren och allt vad ni nu tänkt göra med mig!
Jag protesterar!


Eller va? Vänta nu, mamma vad gör du? Varför är jag naken utanför kuvösen? Och varför tar du en massa bilder pappa? Lägg tillbaka mig, det är skämmigt.

Eh, det känns varmt mot min rumpa...
Vad? Eh?
Det känns mysigt.
Varmt. Skönt.


Åh.
Varmt. Blött.
Mysigt.
Det här känner jag igen.
Så här har jag bott, inne i mammas mage.
Jag avfyrar min absolut nöjdaste och mest förvånade min.
Så gott så att tårna krullar sig.


Men mamma kan du sluta att säga att jag är så himla liten hela tiden?!
Det är jag inte alls, jag är jättestor nu ju!
Jag har växt fyra centimeter sen jag föddes, och gått upp nästan 300g...

Men åh vad skönt det är när du tvättar mig med tvättlappen.
Kan inte hejda mig, somnar nästan i baljan.
Mysigt.


Det här var den bästa dagen i mitt liv!


Jag och Wille måste nästan klunsa i hissen upp till avdelning 316, om vem som skall börja sitta känguru med Ian. Så är det varje dag. Båda vill så hemskt mycket, hela tiden och jämt.
Fast vi är bra på att fördela tiden, och unna den andre lite extra Ian-tid om denne behöver det bättre.

Igår skulle jag börja timmarna på neo med att sitta, men när vi kom upp till avdelningen så visade det sig att man pipat Ian i natt, dvs dragit den största, och sista infarten i hans kropp för den här gången, artärnålen i handen.
Så helt plötsligt var han inte piercad längre, och det fanns inga vägar för nya bakterier att kravla in i honom.

Så det betydde BAD!
Ians första bad.
Och jag hoppade lite på stället av glädje!
Och Wille också!
Som jag längtat efter det första badet, och tjatat om det denna veckan.

Först var det jätteläskigt. 
Ians sköterskor tog av honom cpapen (som håller hans lungor lite uppblåsta hela tiden, skapar ett tryck, och som tillför syre ner i lungorna och som sen transporteras vidare ut i blodet), och satte på honom en grimma istället. Grimman är det han enbart kommer att ha istället för cpapen, när han är helt redo för det.

Och så kopplade de ur elektroderna som mäter pulsen och saturationen och andningen.
Och slutligen tog man bort poxen (som mäter syresättningen) från foten.
Och från och med då fick vi lita helt på deras kunnande eftersom inga instrument nu mätte hur han mådde.
Och då lyfte jag ut den sprallande nakenfisen ur kuvösen och sänkte sakta ner honom i det härliga badvattnet.
Vilken min grabben låg inne med när han kände vattnet.
Obetalbart underbar! ♥
Hans rätta element.
Finaste grabben!

Efter bad och tvätt med babyolja så lyfte vi in en rosig och nyponrosdoftande och nöjd liten Ian i kuvösen där han fick en varm handduk över sig (på neonatalen har man värmeskåp för textilier, så att handdukar och täcken och andra saker är varma när man lägger dem över sin bebis inne i kuvösen, eller när man skall ligga hud-mot-hud) och så torkade vi honom, och som han diggar all närhet och kontakt.

Sen på med ren blöja, och så lyfte jag ut honom igen och lade honom mot mitt bröst och satte mig i mysiga fåtöljen, allt medans Ian fortfarande hade grimman på sig istället för den dumma cpapen (som jag börjat ogilla mer och mer - den är nödvändig för honom, men ser ut att skava, göra ont, trycker upp näsan a´la rumpnisse-style och gör hans huvud ovalt. Så, den dagen han kommer ur cpapen skall jag bjuda upp till dans!) i nästan en timma innan han började plinga och tillbuda och det blev lite jobbigt att ta ordentliga andetag eftersom hans lungor fortfarande är prematura.
Men ändå, en timma med grimma! 
Duktig Ian ♥

Igår var en underbar dag. 
En dag som alla andra men ändå inte.
En dag då Ian inte bara var en liten prematur grabb i en kuvös,
utan en liten badande bebis i en balja.
En dag då man sakta men säkert börjar förstå att Ian är en riktig bebis.
Det går upp för oss lite varje dag.
Att vi skall få ta hem honom någon gång i sommar.
Och när solen strålar på utsidan och fåglarna kvittrar, så är det inte så svårt att se den dagen framför sig.
Även om den känns så oändligt långt borta, och trots allt ganska svår att föreställa sig.

Idag skall Ian få flytta till ett nytt rum. Det allra nyaste på avdelningen.
Nyrenoverat och fint.
Och med bara tre platser.
Det nya rummet heter Gula rummet, och där inne kommer det vara mindre pling och larm eftersom det bara är tre bebisar som skall bo där inne.
Det kommer att bli jättebra, även om vi gillade att hänga i Röda rummet.

Mitt hjärta är fortfarande fyllt till bredden av känslor efter gårdagen.
Den var så mysig.
Först bad, klara sig utan cpapen så länge, och så mysa på mammas och pappas bröst enda fram tills det nästan var natten.
Jag och Wille brukar bytas av efter några timmars hud-mot-hud, allt för att Ian skall få vara med oss så mycket som möjligt.

Nu har dagen grytt och det är snart dags för ännu en dag i bebisbageriet på avdelning 316.
Först åker Wille dit, och lite senare åker jag dit och tar kvällen med Ian.
Längtar redan efter våran lille grabb!
♥