Tjugosju veckor | Pytte

2012-10-22 | Klockan 09:16:00 | Kategori: Tjugosju veckor | Besökare online nu:
 
Någongång under Ians sista dagar på avdelning 210 på Mölndals sjukhus satt jag i föräldraköket och åt frukost och pratade med en av sjuksköterskorna där, och hon sade:
"Vet du, jag jobbade en natt på neonatalen på östra sjukhuset, precis när Ian var ny, och en kollega sade åt mig att gå och vända på honom. Jag hade aldrig träffat Ian, och när jag lyfte på hans kuvösskynke så insåg jag att det var det minsta barn jag någonsin sett, och att jag inte skulle våga vända honom för jag var så rädd att göra honom illa. Så jag fick helt enkelt be min kollega om hjälp, och jag minns att mina händer darrade så när vi lyfte honom"
 
Jag befinner mig på memory lane för tillfället, tänker mycket på neotiden, ofta med glädje men också med lite panikkänsla i magen eftersom jag vet, och känner, att vi tog rätt mycket stryk under den tiden. Människor frågar ofta "men hur orkade ni", och svaret är ju såklart att vi inte hade något annat val än att kämpa för Ian under hans tid i intensivvården. Det var där våran fokus låg, och allt annat ställdes åt sidan till förmån för att räddad vårt barn.
 
 
Ian äter dåligt och varje matning är en kamp. De senaste två veckornas matmängd har legat på 400-600 ml per dygn, och Ian verkar ha tappat intresset för mat.
För mig, som prematurmamma, som aldrig gav mitt barn valet att stanna kvar inne i min mage och växa sig stor och stark där inne, utan som det känns ibland, tvingade ut honom i vecka 25 och gjorde hans liv till en kamp fullt av nålstick, blodförgiftningar och operationer - och sen till råga på allt så kunde jag inte amma honom utan fick mata honom med andra mammors mat, och efter det ge honom syntetiskt framställd mjölk - så har det tagit rätt styggt att han inte vill äta ordentligt. Att jag inte ens klaraattityd att ge honom ersättning.
Läs ovanstående kursiva text med ett öppet sinne, och förstå att jag är medveten om att mina skuldkänslor inte behöver finnas eftersom allt skedde av orsaker utom min påverkan. Men, det finns alltid ett men, hjärnan tar tid på sig att bearbeta saker och ting, och fram tills det är klart kommer jag nog stundtals att känna så här ändå.
 
BVC har satt honom på mjölkfri ersättning (Pepticate) för att se om han kanske blivit intolerant mot mjölkprotein, och hela dagarna går åt till att försöka få i Ian mat. Jag kanske inbillar mig, men jag tycker att han börjar kännas "tunn" och det skall bli med stor nyfikenhet vi lägger honom på vågen nästa onsdag, och vad som händer efter det. Annars är han som vanligt, kanske lite ledsnare, vaknar ofta med en darrande underläpp och med gråt i halsen, men sprallar, skrattar och är ju alldeles underbar mest hela tiden ändå.
 
Pepticaten har gjort honom till en bullrig gastub, men det verkar lätta nu och bli lite bättre. En positiv sak är att det verkar ha fått fart på lilla magen, men samtidigt är det svårt att veta om det är på grund av nya maten, eller på grund av det faktum att vi faktiskt slutade med järnet några dagar innan vi började med nya maten.
Det är en sak som är svårt med att gå både på BVC och på neonatals läkarmottagning, det är svårt att veta vem vi skall lyssna på, för ofta kommer det lite olika bud från de olika ställena. BVC går vi till minst var tredje vecka, och neonatals mottagning var tredje månad. Så för att inte bli helt tilltade i huvudena så blir det nu BVC's tips och råd som går först. De träffar Ian oftare och ser helheten. Neonatal får stå för de medicinska bedömningarna. Så får det bli.
 
Han är så fin, vårat barn.
Han som fick namnet Ian, 
för att det kändes stort och starkt och rockstjärneaktigt.
Han som egentligen aldrig var speciellt liten, det var mest som det såg ut.
Jag menar, med ett så stort hjärta fyllt med så mycket kärlek finns det väl ingen,
som vågar kalla honom liten?
Han är ju Ian.
Våran Ian,
som vaknar med ett leende och somnar med ett leende.
Som tittar på sin pappa och berättar hur mycket han saknat honom när han kommer hem från jobbet.
Fast på sitt sätt, med sina läten och sitt klingande joller.
 
Det var som om någon slog mig i magen så att luften trycktes ur lungorna där jag satt inne i biosalongen.
Jag hade varit i väg från mitt barn i två timmar, och helt plötsligt saknade jag honom så att jag inte kunde tänka på annat.
Hans doft, den lilla rynkan bakom öronsnibben, de mandelformade ögonen.
Allt.
Det är märkligt det där med barn, hur de upptar hela ens dag. 
Hur han upptar hela en tillvaro.
Det är alldeles underbart och så stort!
 
 
 

Mimmi

På tal om bumbon. Det är synd att det tar så lång tid att åka till Ullared härifrån, för där verkar den vara billigast. Här i stan kostar den lite under 500-lappen för bara stolen.
Jag vet inte vad jag ska svara på det andra, säger man tack? haha. :) Det är kul att följa och se hur det går för Ian också.
Den där memory lane, den har träffat mig också. Det går i vågor. Hoppas du snart mår bättre. Och hoppas att Ian snart skärper till sig och förstår att maten är jättegod. :)
Vi har också haft det bråkigt med maten med Elicia, men det hjälpte mycket när vi bytte till mjölkfritt. Hoppas det blir snart bättre!



2012-10-22, 16:04:33 URL: http://mioee.blogg.se/



KOMMENTARER

-> NAMN
-> E-MAIL

-> DIN HEMSIDA/BLOGG

Kommentera inlägget här:

Kom ihåg mig?



RSS 2.0