Igår jobbade Ians pappa sin sista arbetsdag innan sin pappaledighet, och kom hem med ett paket som han fått av sina ungdomar. Till Ian. Grabbarna har en fotbollsförening och Ian har alltid varit deras minsta supporter. Så de hade köpt jättefina byxor, en dräkt, en skitsnygg mössa och ett gäng dregglisar, allt i lagfärgerna svart, orange och vitt. Tack KFF! Skall ta en bild på Ian i kläderna någon dag :)

 

Den här dagen har spenderats här i Gläntan på förmiddagen, och på Östra/316 på eftermiddagen. Vägning och mätning och ongen hade trots fjanteri med maten ökat från 6300 gram till 6490 gram på två veckor, och växt sig upp till hela 65,5 cm och det är ju fantastiskt. Dietisten gav klartecken till att blanda 1/4-del Nan2 i ersättningen, och det betyder att vi således går mot en kost med mjölkprotein i. Nu skall vi med andra ord se hur han reagerar, leta efter röda prickar runt munnen och magknip. Hoppas, hoppas att det växt bort! Det skulle underlätta mycket :)

 

Det är så skönt nu när han börjar bli större, alla åldrar och storlekar har sin charm, men ju äldre han blir desto mer släpper min oro för vissa saker. Tänk när han var mindre och man faktiskt var orolig för saker som kunde kosta honom livet; infektioner, blodförgiftningar, att han plötsligt skall bli blå och sluta andas. Sådana saker som faktiskt följde med oss hem i och med att Ian var rätt strulig i sin syresättning ett tag. Nu har jag nästan glömt hur det var att ha honom kopplad till poxen, och apnélarmet som då satt med en sensor fasttejpad på magen, men så var det. Även den första tiden hemma. Och att släpa på syrgastuben så fort vi skulle någonstans, som tur var behövde vi aldrig använda den, men med skulle den. Speciellt i bilen där Ian hade en förmåga att sjunka rätt djupt i saturationen, det var ställningen i babyskyddet som gjorde honom så ihopkrupen som i sin tur ledde till dålig syresättning.

 

Minns när vi skulle åka till Väröbacka första gången, och jag satt i baksätet med Ian som då vägde runt 2 kilo, vi hade hempermission från sjukhuset, Wille körde och poxen pep. Jag stängde av larmljudet, svettades och stimulerade Ian och såg hur de röda siffrorna blinkade ner till 55 och sen upp till 95. Ner till 50 och sen snabbt upp till 90, och då har man sedan länge lärt sig att trenden är nedåtgående och att 85-88 är nästa toppsiffra och det är ingen bra toppsiffra samtidigt som botten siffran är katastrofal. Panikade där i baksätet, som så många gånger tidigare när det kom till syresättningen, och vi stannade vid Shell i Sandsjöbacka, ryckte upp honom ur babyskyddet och knölade till alla filtar i babyskyddet så att han skulle sitta bättre för att kunna syresätta sig ordentligt. Vi pratade om att vända hem igen, men beslutade oss för att vi måste göra detta, annars kommer vi aldrig våga ta oss någonstans med Ian, så vi bytte plats. Jag körde och Wille, som är mer cool i sådana situationer satt bak med Ian, och det var det bästa vi gjorde den sommaren, fortsatte våran resa. För om vi inte hade gjort det så kanske vi hade isolerat oss, inte vågat.

 

Det var en liten anekdot från livet, men ack så viktig, för det är det det handlar om, att våga leva trots det man varit med om. Det är våran historia som för oss framåt, och det är att få andras historia berättad för sig. Det är det vi lever på, det är det som för mänskligheten framåt.

Vi skall vara tacksamma för varje dag, för varje sekund som vi lever och har det bra. Och jag är så tacksam. För allt som livet gett mig de senaste åren. Jag flummar iväg här nu känner jag, men jag är sentimental idag. Och lycklig. Men sentimental.

Idag är det skärtorsdagen, och det var på natten till långfredagen förra året som vi åkte in för det onda i min mage. Två dagar senate kom Ian till världen.

Fina Ian.

 

Ian som idag, med klingande röst sade: "Mam. Mam-mam-mam!" för första gången någonsin på förmiddagen, och sen slutade han inte. Och jag är så lycklig, inte bara för "mam-mam", utan för att han plötsligt fick en röst, det personifierade honom ännu mer. Så fint. Världens finaste röstpå världens finaste pojk.

 

Jag kommer att somna gott inatt. Det har varit en jättefin dag idag.

Tack Ian för att du finns! ❤