Hemma.

Leva i häret och nuet. Som alltid.

Fast hemma.

Efter tre månader på sjukhus.

 

Matningar. Blöjbyten. Hänga i soffan. Gosa i sängen. Göra mjölkersättning. Diska nappflaskor. Sömnbrist. Bebis med magont.

Och så tar vi allt det där om och om och om igen.

Livet med ett spädbarn.

Ett helt normalt liv.

Förutom bilresor till Östra, ögonundersökningar, läkarundersökning på Mölndal.

Syrgastuber i garderoben.

 

Poxmätare som plingar i tid och otid, apnémadrass i Ians säng som fellarmar tre gånger på en natt och gör så att Ians mamma får panik, Ians mamma spelar speldoselåtar på Spotify för Ian mitt i natten - som gör att Ians pappa tar sin kudde och går och lägger sig på soffan.

 

Och så myset. Det där fina myset. Sova middag hela familjen i stora sängen. Sommarvarm bebis mot sin egna hud. Känna hans små andetag mot min kind när han sover lugnt och stilla bredvid mig där i sängen.

 

Doften av nypudrad bebis efter Ians första bad här hemma, nybadad bebis på sin pappas bröst, sittandes i soffan framför en box American dad.

Och så Ians morbror Jens och fina Fina som kommer med pannkakor och får Ian-gos i utbyte, och Ian somnar i min brors famn och det är alldeles jättemysigt alltihopa.

Och så farmor, farfar som kom med fina kläder till Ian, och mormor kom med soppa och bröd och Wille hade gjort tårta och så firade vi att våran Ian levt i det där häret och i det där nuet i hela tre månader, och hur galet stort det är egentligen.

 

Det är märkligt, hur man kan bli en annan människa på tre månader. Hur förändrad man blir, hur saker ändrar riktning.

Jag tyckte ärligt talat inte att det var så där jätterosenskimrande att vara gravid, jag var konstant trött, hade konstant ont av foglossning och kände mig personlighetsförändrad. Men så kom Ian, och jag förstod den där kärleken till ett barn.

Den där magin som bara omvälver och lindar in en i ett moln av mjukt fluff, det där fina som jag fått uppleva i tre månader nu.

 

Och så fyller man ett torkskåp i tvättstugan med små bodysar i storlek 44 och 50 istället för med Adidas track-tops och hårdrocks-tshirtar och man tänker ständigt att "jaha, nu är jag minsan vuxen".

Och jag är trött, så trött. Vi är trötta.

Först tre månader på sjukhus, och sen hem och kicka igång livet med ett spädbarn och ögonen går fullständigt i kors redan när man vaknar.

Men man tar det, och ger varandra möjlighet att sova och vila ut när man kan, och vi tänker att man kommer väl att komma in i det mer och mer. Hitta rutiner, hitta oss själva tillsammans med Ian, som hans föräldrar.

 

Ian äter varannan/var tredje timma, och där emellan har han ont i magen, och lite svårt att komma till ro. Så det blir inte så mycket sömn på natten, men vi försöker att dela upp matningarna mellan oss, så den andre får lite sömn. Han har svårt att sova i sin säng, kommer aldrig riktigt till ro utan ligger och gnyr och gnäller. Och så tar man upp honom mot bröstet, och då lugnar han sig omedelbart och somnar med en gång.

Men vem kan klandra honom egentligen? Först ensam i mörkret inne i kuvösen på Östra, varvat med allt hud-mot-hudandet med oss, och sen en och en halv månad tillsammans med oss på Mölndal.

Det är ju inte så konstigt att älskade Ian enbart känner ro och stilhet i en famn, på ett bröst eller väldigt nära sin mamma eller pappa i sängen.

Hade vi kunnat, så hade vi låtit honom sova emellan oss, i ett babys nest eller liknande. Men han har en apnémadrass i sin säng som larmar om han inte andas på 20 sekunder, och den fungerar nog inte så bra i en dubbelsäng med tre människor och en katts andetag, så det känns bäst att låta bli. Men ibland fuskar vi och låter honom sova middag mellan oss i stora sängen.

 

Ian vägde i söndags in på 2345 gram tung och 44 centimeter lång, och jag utbrister allt som oftast "men gud, han är ju som en riktig bebis nu" och folk skrattar och säger, "men Andrea, han har alltid varit en riktig bebis...". Men jag tror faktiskt att en del av er förstår vad jag menar, ju mer han ökar i vikt, desto mer bebis blir han - och ju mer "min/vår" han blir, desto mer bebis blir han. Inte bara en liten rolig leksak som man åker och byter blöjor på.

 

Nu när vi är hemma, så vill man ju umgås med vänner och bekanta och låta alla träffa vårat älskade lilla mirakel Ian. Men han är fortfarande väldigt infektionskänslig och mottaglig för virus, så vi får helt enkelt välja bort att åka och handla med honom, han får inte träffa några dagis- eller skolbarn (med undantag för om man vistas utomhus), och människor som är förkylda är ett big no-no här hemma.

När RS-säsongen börjar till hösten kommer vi att erbjudas RS-profylax till Ian eftersom han befinner sig i kategorin Extrem underburenhet  (född före gestationsvecka 26) och har då rätt till behandlingen. RS är väl det som alla spädbarnsföräldrar oroar sig för, och prematurer är extra känsliga för viruset så därför tackar och tar vi emot behandlingen som är oerhört kostsam (har hört något om 7.000-10.000 kronor per spruta och barn, en gång i månaden under hela säsongen som kan vara fem månader lång).