Ibland så tänker jag att ni tänker att jag borde tänka "Tar det aldrig slut?" Sjukhusbesöken, läkarsamtalen, nålsticken, undersökningarna, kallelserna.

Allt det där.

 

Ian var på ögonundersökning i måndags, och kallades tillbaka redan imorgon eftersom man fann "viss aktivitet" i de centrala delarna av ögonen. Man lasebehandlade ytterdelarna av ögonen den 28 juni, och nu kan det vara så att det börjat växa i de centrala delarna också. "Kan vara så" skriver jag, det betyder inte att det är så, men att man håller tätare kontroller igen.

 

Imorgon skall vi också träffa kirurgen som skall titta på Ians bråck, och han eller hon kommer med största säkerhet att säga vad vi redan vet: att bråcket måste opereras. Inom en väldigt överskådlig framtid, läs; förmodligen inom några veckor. Senast.

Det har blivit större, och här om dagen var det blått och Ians mamma och pappa blev rädda att det blivit inklämt, så läkaren uppe på neonatalavdelning 316 på Östra fick titta på det medans vi ändå var i krokarna. Det gick att trycka tillbaka, så det var ingen fara.

 

Igår kväll åkte vi upp till Östra igen, eftersom Ian skrikit mest hela natten och hela dagen och man kunde riktigt se paniken i hans ögon när han försökte fisa eller bajsa. Han hade ont.

Så efter ett samtal till hans avdelning på Mölndal så blev vi skickade till 316 eftersom man trodde att det kanske var bråcket som ställde till det trots allt, men efter att Ians doktor känt på honom, och kunde trycka in bråcket, så konstaterade hon att det förmodligen är bytet av Pre Nan Discharge, PND (modersmjölkersättning för prematurer), till vanlig Nan 1 PRO som ställt till det i Ians mage. Så hon ställde tillbaka Ian på PND-diet igen, vilket är bra, han har så känslig mage att vi inte skall utsätta honom för någon form av påfrestning.

 

Idag var det dags för läkarbesök på Mölndal, vikten var 2635 gram och Ian har alltså ökat 190 gram på en vecka. Tung kille! Man valde att inte skriva ut honom än, mycket på grund av hans problem med magen, hans kommande undersökningar och så. Det känns bra, vi var redo för att bli utskrivna, men nu när jag tänker på det så känns det skönt att ha en väg in till neonatal om det skulle vara något vi behöver söka för. Hade vi blivit utskrivna så hade vi snällt fått sätta oss på barnakuten som alla andra, och det kanske man inte vill utsätta en mycket infektionskänslig liten Ian för än.

Ian blodvärde låg på 101, och reticolocyterna (blodkroppar på väg att bildas) låg kvar på 59 vilket betyder att blodvärdet sjunkit från 119 och reticolocyterna ligger kvar på samma antal. Det förklarar varför Ian är lite blek om nosen, men man kommer nog inte ge honom några mera blodtransfusioner eftersom man måste ge reticolocyterna en chans att börja bildas.

 

 

 

 

 

Vi blir mer och mer en familj, och Ian blir mindre och mindre landstingets. Han är våran nu, och varje dag får vi uppleva fantastiska saker med honom.

Bara det där med att vakna upp på morgonen med sitt barn, sin man och sin katt i sängen, morgongos är dagens bästa gos ♥ Sen kommer kvällsgoset i soffan, och efter det kommer allt annat gos resten av dygnet.

Promenaderna nere vid Älvsborgsbron i kvällningen, Ian som ligger i vagnen och snackar förnöjt gör så att allt känns normalt, livet känns som det skall vara. Alldeles fullständigt normalt.

Bortsett från poxmätaren som plingar till ibland,

bortsett från den - så är allt normalt.

Nästan i alla fall.

 

Kanske kommer det att komma i kapp oss så småningom, vad vi har varit med om - vad vi är med om. Vi är fortfarande kvar i det, även om vi förhoppningsvis befinner oss i den sista delen delen av den här historien. Något slut finns det nog aldrig, den sista delen kan bli lika lång som livet självt.

Men den värsta delen är över.

 

Ibland slår det mig, vad som skulle kunnat ske, men aldrig skedde.

Saker jag inte visste då, men vet nu.

Då bränner tårarna bakom ögonlocken och jag tackar någon högre, lägre, eller omgivande makt för att vi fick slippa.

Det räckte bra det som var.

En prematur, 555 gram tung född i vecka 25+1, två blodförgiftningar (infektioner), några mindre hål i hjärtat, en hypospadi, ett ljumskbråck, ROP som laserbehandlats och tre månader på sjukhus.

Det räcker.

Det är mitt barn vi pratar om.

Mitt hjärta.

Vårat allt.

Det var så mycket som hade kunnat gå så väldigt, väldigt fel i allt detta. Vi slapp hjärnblödningarna. Eller Ian slapp dem rättare sagt. Han slapp mag- och tarminfektionerna, han slapp de värsta lungproblemen, hans ductus stängdes som den skulle, hans kropp och psyke hade en sådan stark jävlaranamma att jag aldrig sett på maken.

Den lilla tallevanten hade bestämt sig för att göra allt för att klara detta.

 

Än är det inte slut. Ian kommer att följas upp av neonatalläkare tills han är i skolåldern, och det tackar vi för. Efter den starten i livet så gillar vi att man håller fortsatt koll. Våran hallbänk svämmar över av kallelser till olika undersökningar. Det är magnetröntgen på hjärnan, undersökning av hypospadin och av bråcket, ultraljud på hjärtat och så fortsatta ögonundersökningar varje vecka.

 

 

Det är lätt att bli isolerade nu. Vi har ett spädbarn.

Ett infektionskänsligt spädbarn till råga på allt.

Så då är det lätt att bara stanna hemma och vänta ut tiden.

Vänta ut Ian så han växer sig stor och stark.

Men hur kul är det på en skala? Hur roligt är det för oss?

Och hur roligt är det för Ian?

Så vi skall se till att göra saker.

Träffa folk.

 

I torsdags hängde vi i Slottsskogen. Promenad dit, förbi stället där vi gifte oss för snart ett år sedan. Hälsade på sälarna, en sväng runt lilla sjön och sen några timmars fika på BelParc med Ians kusiner, farbror och Ellinor.

Ian klarade sin första utomhusmatning med bravur, även om han verkade lite chockad över den strålande solen och allt folk runt omkring. Sötnöt.

 

Här om kvällen tog vi en promenad under de regntunga skyarna, och geocatchade lite. Ett bra sätt att komma ut, roligt att ha ett mål när man går ut. Leta efter gömda skatter och hålla sig undan mugglare. Ian hängde på, väl inbäddad i barnvagnen ♥ Skönt att komma ut lite, och skönt att ha något att göra när man väl är ute.

 

Så, hur går det med Ians mage då? Jo, han kämpar på. Hans mage och tarmar var ju väldigt omogna när han föddes, och fick snabbt anpassa sig och börja fungera direkt efter födseln, och han har det fortfarande kämpigt. Den senaste veckan har vi dock börjat med Semperdroppar som innehåller goda mjölksyrebakterier och med Minifom som skall slå sönder gasbubblorna i magen. Jag upplever nog att det har blivit lite bättre sedan vi började med dropparna, men det är ju svårt att veta vilken av dropparna det är som hjälper. Jag skulle nog sätta några kronor på att det är semperdropparna som minskar allt buller och kör i magen.

Jag tror att vi skall göra ett test, och sluta ett tag med Minifomet när den flaskan är slut. För att se vad som händer.

 

Rapsolja är grejen för Ians mage också. I ml per 100 ml får han, och har han fått nästan från allra första början. Kallpressad, ekologisk rapsolja verkar vara Ians melodi. Vi blandar den med ersättningen, och den ser till att tarmarna håller sig mjuka och fina och att bajset får en bra konsistens. Man har pratat om att ge honom Lactulos mellan varven, men jag tycker inte det är en vidare bra idé med tanke på gasbildningen. Så vi kör på med oljan ett tag till.

Ian har dock haft det jobbigt med magen det senaste dygnet, och det gör ont att se honom kämpa så mycket, i natt har Ian sovit på sin pappa i soffan i vardagsrummet, och Ians pappa fick sin egen skönhetssömn från klockan 08 i morse då Ians mamma tog över lillgrabben och gick ut på en promenad runt Majorna.

 

Igår gjorde vi en liten utflykt ner till Väröbacka där Ians farföräldrar bor.

Att åka bil med Ian är en nervös upplevelse eftersom han inte syresätter sig så bra när han sitter i babyskyddet som mest är konstruerat för större barn. Men till slut kom vi fram, och fikade med med Britt och Jack och gammelfarmor Inger. Myspys!

 

Idag har gudfar Jonas och onkel Martin varit på fikabesök och fått turats om att hålla Ian.

Ians mamma var iväg och köpte ett andningslarm till Ian, som han kan ha när han ligger mellan oss i sängen. Ett Snuza Halo blev det, hoppas att det fungerar bra och att vi slipper höra det någon gång.

 

Imorgon blir det ett besök hos Doktor Öga på Östra, på onsdag blir det läkarbesök och eventuell utskrivning på Mölndal, på torsdag blir det ultraljud på hjärtat på hjärtmottagningen på Östra, och fyrtiofem minuter senare blir det ett besök hos kirurgen på Barnkliniken på Östra. Många sjukhusbesök blir det i veckan som kommer, inte en lugn stund.

 

Idag blir Ian 14 veckor gammal, och det är fem dagar kvar tills han egentligen skulle födas ♥