Det finns få saker i världen som är så mysigt som hud mot hud, dvs när man sitter med sitt barn på bröstet för att knyta an, dela kroppsvärme, gosa. Jag brukar försöka sitta från matningen klockan 18, till strax innan matningen kl 22. Då är det lugnast på salen, och inte så mycket spring och pling runt omkring. De senaste dagarna har även Ians pappa hud mot hudat med Ian några timmar, och synen av det har kommit att bli det finaste jag vet. Sådan njutning! Lugn och ro, Ian trivs, Wille trivs.

Vi har ändrat vårdat neo-schema lite, vi vill dela upplevelserna med Ian tillsammans - inte ha dem var och en för sig, så vi är nu på neonatal hos Ian mellan 14/15-22 tillsammans. Dels för att kvällarna är lugnare, det är mysigare att sitta hud mot hud och så brukar de andra föräldrarna på salen ta en liten paus då, vilket gör att det inte är så mycket folk.

Ian frodas inne i bebisbageriet, han har gått ner lite de senaste dagarn, men det blir väl så eftersom man tog bort både dropp och tillsatser här om dagen. His on his own nu, så att säga - med hjälp av mammamjölk och donatormjölk såklart, 11 ml varannan timma. Mer än mamma kan producera på en dag, haha!

Jag befinner mig i känslomässig förvirring varje dag. Vad är viktigt? Vad är dåliga tecken? Vad är goda tecken? Jag letar svar över allt, men finner väldigt få på min egen hand. Jag måste lära mig sortera för att inte få panik så fort Ian kräks. Barn gör det har jag hört, även små prematurer som nyss fått magen full med mat.

Men eftersom jag inte vet vad som är rätt och fel i denna neonatalvärlden, så reagerar jag med samma vettskrämdhet på när Ian har en blå prick/blåsa på sitt finger som när hans hjärtfrekvens faller från 145 ner till 20 på två sekunder. För att jag helt enkelt inte vet, och då blir allt katastrofstort. Och inte litar jag på när gulliga sköterskorna säger att det inte är någon fara heller. Utan mitt totalt ostilla sinne tänker "Det säger hon bara för att vara snäll". Ja, jag hör själv hur idiotiskt det låter. Jag är totalt medveten om det, och hade jag inte varit det så skulle ni kanske behöva bli oroliga för mig.

Jag är stundvis totalt livrädd, vettskrämd inför allt det här - medans jag nästa stund handskas med situationen oerhört vant och professionellt. Det är en oerhört schizofren tillvaro där ytterligheterna inte är så långt ifrån varandra som man skulle kunna tänka sig.

Det blev inte som vi kanske trodde, men det blev någonting annat och jag är så uppfylld av kärlek både till Wille och till Ian. Mitt hjärta är på väg att sprängas varje sekund!

Vi kommer att klara detta alldeles galant alla tre, vägen dit tog bara en annan, oupptrampad stig trots att riktningen och målet är densamma.

Allt kraft och energi läggs nu på Ian, vi håller våra handflator över honom inne i kuvösen, skickar goda energier till honom när han ligger på våra bröst, sänder stärkande impulser till honom när han håller tag i ett finger samtidigt som han snuttar på nappen och ser ut som Maggie i Simpsons ♥

The power of Ian!

Någon frågade mig om Ians klädstorlek, Ian har inga kläder på sig än. Han är en nakenfis som ligger i sin "sko" med varma små filtar över sig. Men om ni skulle vilja köpa något plagg, så sikta på att leta efter storlek 40 och uppåt, alltså sådant som Ian kanske kan ha när han kommer hem, eller sista tiden på neo. Polarn och Pyret säljer några prematurkläder vet jag.

Så, nu vankas det lite hemmatid (dvs pumpning, pumpning och pumpning) innan det är dags för en eftermiddag och kväll med Ian-gos :)

Puss!

Jag kände att det är dags för Pyttebloggen att bli Ians blogg fullt ut.
Ian är ju inte längre en hen på en ultraljudsbild, ett plus på en sticka, en dröm - utan en riktig, om än väldigt väldigt liten bebis.
En tvåveckorsbebis som egentligen skulle komma ut om lite mer än 15 veckor! ♥

Ian plingar lite mer nu, eller Ians larm plingar lite mer nu. Det är asjobbigt för oss, men helt normalt för en prematur. Jag får hjärtat i halsgropen varje gång, och är på helspänn hela tiden.
Oftast är det pulsen, eller saturationen (syresättningen), och det känns läbbigt även när man vet att det är okej.
Vi upptäckte här om kvällen när vi bytte blöja att han hade svamp i ljumskarna, så nu behandlas han med Canesteen fyra gånger per dygn. Svamp är nog rätt lätt att få inne i en kuvös, hög luftfuktighet, värme, blöjor och antibiotika. Miljön känns galet upplagt för svamp om jag tänker efter.

Ian fyllde 27 veckor igår, och idag fyller han två veckor i denna världen. Två veckor sedan den där dagen då allt gick så snabbt. "Ajj-ajj, mage-ont, havandeskapsförgiftning med HELLPsyndrome-check, swosch-narkos, ritschratsch-snitt, bebis-ut"-dagen typ. Två ofantligt långsamma veckor, men ändå supersnabba.

Ian har gått upp 195g sedan födseln, nästan en chipspåse. Jag skämtar med sköteskorna och säger att han är på väg att bli mer tjock än lång. Två veckor till och han kommer att e ut som en liten handboll.
Han är underbart söt den där lille Ian. Fin färg i huden (a.k.a "knallröd"), muckliga armar lika tjocka som mina ringfingrar, världens finaste fossingar med pektår längre än stortårna (fotavtryck ser ni längst upp i headern), mellanblont hår som sticker fram under mössan, min mun, sin pappas ögon och jag vill bara pussa på honom och äta opp honom lite för han ser så god ut.

Dagens Ian (söndag) väger 750g ♥ Det där med vikt och längd är oerhört marginellt.
Det är svårt att vara exakt med vägningen eftersom det ju helt handlar om när han har ätit och hur han har bajsat dygnet innan.
Han har gått ner 5g sedan i förrgår, men det är ju också väntat. Kurvan är ju aldrig spikrak.
Mätningen är ännu svårare. Här går det inte att vara exakt alls. Han ligger ju allt som oftast i fosterställning, och man kan ju inte dra honom rätt ut, rätt och slätt.
Men han mäts en gång i veckan, och senast var han ståtliga 33 cm.

Enligt rapport från Ians pappa som har morgonpasset med Ian och brukar ringa efter tiomatningen för att rapportera hur natten varit och Ians tillstånd till Ians mamma - så mår han gött.

Fina sköterskorna och barnmorskorna och läkarna gjorde bedömningen att dra Ians silastica (allra först hade han en artärkateter i naveln rätt in i kroppspulsådern för att kunna ta blodprover, ge antibiotika, vitaminer, fetter och mineraler. Sen drar man den efter ca en vecka och ersätter den med en sk Silastica som är en väldigt tunn kateter som man för in i armvecket och som går via ett kärl ända in till hjärtat). Detta betyder också att man bedömt att han inte behöver några vitaminer eller fetter längre. Stora killen! ♥

Nu har han bara en sk PVK (en venkateter) i handen, där man kan ta blodprover osv.
Mycket mycket skönt att slippa alla små slangar som gått från Ian ut genom kuvösen till ställningen med lösningar och vitaminer! En sak mindre att trassla in sig i :)

Nu har han bara syre/luftslangarna till cpapen (kolla headern, bilden längst upp här på bloggen, cpapen är andningsmasken som tillför en blandning av syre och luft), och pox-mätaren (som sitter på hans fot och mäter syreblandningen, låg % i syre = bra), och tre elektroder på bröstet (som mäter bla pulsen, andetagen osv) som är kopplade till något utanför kuvösen.
Sen har han också en sond i näsan för matningen, och PVK´n - fast de har korta slangar som ligger inne i kuvösen och som inte är kopplade till något.

Gudmor Annika följde med upp till Ian igår, meningen var att hon skulle kika på honom genom fönsterrutan, men kvällspersonalen var så snäll och lät henne komma in på salen för att checka in honom lite närmre genom kuvösen.
Han sov, och var inbäddad i sin "sko", hade filt upp till mungiporna och snuttefilten över ansiktet, så han syntes inte mycket. Men han var där, och gudmor fick en känsla av honom i alla fall.

Sen när Annika gått så väckte jag honom försiktigt genom att stryka honom på ryggen och ge honom lite kill på armen, man får vara försiktig med de extra små, deras hud är så ömtålig och det kan lätt göra ont på dem. Ian är jättekittlig under fötterna, men han gillar jättemycket när man håller dem i handen.
Han gillar också lagom med kill på ryggen, och blir lugn av att man stryker honom försiktigt över ögonbrynen. Precis som min mormor gjorde på mig när jag var liten ♥

Vände honom på rygg, så han fick ploinga (ploiiing!) ut med benen en stund medans han var nakenfis, och sedan bytte jag på honom innan det var dags för uttagning och några timmars hud-mot-hud och gos på sin mammas bröst. Brukar vara absolut bästa stunden på dagen för våran del, Ian hade dock svårt att komma till ro, somnade en halvtimma då och då. Men fick Bradykardi några gånger (Bradykardi = är den medicinska benämningen för en långsam hjärtrytm, då hjärtat slår mindre än 60 slag per minut, och medför att kroppen inte får tillräckligt med syrerikt blod) och larmade 4-5 gånger, var lite orolig, jag blir nervös och min puls ökar, och då blir Ian ännu mer orolig. Gah, ond cirkel det där.
Men som jag skrev här om dagen, Brady-dippar/Bradykardi är helt normalt för hans ålder. Men det hjälper inte min oro och nervositet för dem. Kommer aldrig vänja mig vid något på Neonatal.


· Ians mammas "pumpstation" med medicinburkar för mjölk, ettiketter till burkarna så mjölken inte blandas ihop med någon annans uppe på neo, pumpflaska på tork, handsprit för äckelbakterierna och vattenkokare för flaskrengöring.
· Lite gosedjur som väntar på sin Ian här hemma ♥

Och jag pumpar på var tredje timma, med reservation för när det inte hinns med. Dvs när jag sitter hud-mot-hud med Ian, när jag är på väg till eller från Östra eller när jag sover. Men annars försöker jag hinna med det.
Men jag kan säga så här: Ian äter mer varannan timma än vad jag lyckas pumpa var tredje. Den matematiken går inte ihop, så tack för att det finns donatormjölk!

Någon dag skall jag skriva ett inlägg om allt det där som jag inte visste fanns innan jag hamnade i den här världen. Om hur min stolthet över att vara skattebetalare nu befinner sig på 500%, över blodgiveri, bröstmjölksdonation och stoltheten över att bo i ett land där man väljer att satsa på dessa barnen - det är inte en självklarhet i denna världen...♥

Idag säger vi STORT GRATTIS TILL IAN som fyller två veckor, och stort grattis till mig och Wille som fått ynnesten att vara föräldrar till världens goaste lilla grabb i två veckor!
Mamma och pappa älskar dig Ian! ♥

Gudföräldrar, godföräldrar, guldföräldrar. Säg hej till Jonas och Annika! ♥