Det finns få saker i världen som är så mysigt som hud mot hud, dvs när man sitter med sitt barn på bröstet för att knyta an, dela kroppsvärme, gosa. Jag brukar försöka sitta från matningen klockan 18, till strax innan matningen kl 22. Då är det lugnast på salen, och inte så mycket spring och pling runt omkring. De senaste dagarna har även Ians pappa hud mot hudat med Ian några timmar, och synen av det har kommit att bli det finaste jag vet. Sådan njutning! Lugn och ro, Ian trivs, Wille trivs.

Vi har ändrat vårdat neo-schema lite, vi vill dela upplevelserna med Ian tillsammans - inte ha dem var och en för sig, så vi är nu på neonatal hos Ian mellan 14/15-22 tillsammans. Dels för att kvällarna är lugnare, det är mysigare att sitta hud mot hud och så brukar de andra föräldrarna på salen ta en liten paus då, vilket gör att det inte är så mycket folk.

Ian frodas inne i bebisbageriet, han har gått ner lite de senaste dagarn, men det blir väl så eftersom man tog bort både dropp och tillsatser här om dagen. His on his own nu, så att säga - med hjälp av mammamjölk och donatormjölk såklart, 11 ml varannan timma. Mer än mamma kan producera på en dag, haha!

Jag befinner mig i känslomässig förvirring varje dag. Vad är viktigt? Vad är dåliga tecken? Vad är goda tecken? Jag letar svar över allt, men finner väldigt få på min egen hand. Jag måste lära mig sortera för att inte få panik så fort Ian kräks. Barn gör det har jag hört, även små prematurer som nyss fått magen full med mat.

Men eftersom jag inte vet vad som är rätt och fel i denna neonatalvärlden, så reagerar jag med samma vettskrämdhet på när Ian har en blå prick/blåsa på sitt finger som när hans hjärtfrekvens faller från 145 ner till 20 på två sekunder. För att jag helt enkelt inte vet, och då blir allt katastrofstort. Och inte litar jag på när gulliga sköterskorna säger att det inte är någon fara heller. Utan mitt totalt ostilla sinne tänker "Det säger hon bara för att vara snäll". Ja, jag hör själv hur idiotiskt det låter. Jag är totalt medveten om det, och hade jag inte varit det så skulle ni kanske behöva bli oroliga för mig.

Jag är stundvis totalt livrädd, vettskrämd inför allt det här - medans jag nästa stund handskas med situationen oerhört vant och professionellt. Det är en oerhört schizofren tillvaro där ytterligheterna inte är så långt ifrån varandra som man skulle kunna tänka sig.

Det blev inte som vi kanske trodde, men det blev någonting annat och jag är så uppfylld av kärlek både till Wille och till Ian. Mitt hjärta är på väg att sprängas varje sekund!

Vi kommer att klara detta alldeles galant alla tre, vägen dit tog bara en annan, oupptrampad stig trots att riktningen och målet är densamma.

Allt kraft och energi läggs nu på Ian, vi håller våra handflator över honom inne i kuvösen, skickar goda energier till honom när han ligger på våra bröst, sänder stärkande impulser till honom när han håller tag i ett finger samtidigt som han snuttar på nappen och ser ut som Maggie i Simpsons ♥

The power of Ian!

Någon frågade mig om Ians klädstorlek, Ian har inga kläder på sig än. Han är en nakenfis som ligger i sin "sko" med varma små filtar över sig. Men om ni skulle vilja köpa något plagg, så sikta på att leta efter storlek 40 och uppåt, alltså sådant som Ian kanske kan ha när han kommer hem, eller sista tiden på neo. Polarn och Pyret säljer några prematurkläder vet jag.

Så, nu vankas det lite hemmatid (dvs pumpning, pumpning och pumpning) innan det är dags för en eftermiddag och kväll med Ian-gos :)

Puss!