| Nio månader |
2013-01-08 | Klockan 15:03:58 | Kategori: På tjocken
| Besökare online nu:
Han sitter framför mig, i sin gåstol, han den där Ian.
Vårt kärleksbarn.
Han tittar på "Baby Mozart" på teven, och ibland så vänder han sig om för att titta så att jag sitter kvar.
När han ser mig så ler han.
Pojken som kommer att klara allt han tar sig för i livet.
Det är sådan han är, Ian.
Stark som en oxe.
Han fyller nio månader idag. Det har varit nio intensiva månader som handlat om liv och död, men mestadels liv. Döden var egentligen aldrig aktuell i vårt fall, även om både jag och Ian lurade den, den 8 april 2012.
Jag tänker ofta på hur det kändes den där dagen, timmarna innan Ian kom. Hur det känns att dö, att känna hur kroppen sakta slutar att fungera, hur verkligheten bara blir små fragment, ord, sus, "rädda barnet!" tänkte jag om och om igen, men jag förstod inte om det var dröm eller verklighet. Händer detta verkligen? Är jag vaken? Vita läkarrockar och blåa sköterskekläder som ersätts av gröna operationskläder. Wille sitter vid mitt huvud. En röst som stressat säger "värderna är för dåliga, vi måste söva. NU!" Och så en framsträckt hand och någon grönklädd som säger "Hej jag heter xxxx och jag är din narkosläkare och måste söva dig nu"
Men så kom Ian till världen, och det slår allt. Jag skulle göra det igen, tusengånger om för hans skull. För han ger oss allt med sin närvaro. Så mycket kärlek.
Så mycket värme.
Sådan glädje.
Nio månader. Fast också fem och en halv månad.
Ian, stor som en tvåmånaders bebis, ändå har han tiodubblat sin vikt sedan födseln.
Pojken som sade "hej hej!" till sköterskan i väntrummet på Östra sjukhuset för några veckor sedan.
- Det lät som han sade "hej hej!" sade hon och tittade med stora ögon på mig.
- Ja du... sade jag och log.
Jag tror faktiskt att han säger det. Vi har drillat honom ända sedan han låg i kuvösen.
Han vänder sig från rygg till mage, och har vänt sig från mage till rygg vid några tillfällen. Han kommer snart att vara stabil när han sitter, och han diggar att gå omkring här hemma, när vi håller honom i händerna såklart.
Han älskar katten Doris svans, själva huvudet bryr han sig egentligen inte om, men svansen, den är fin den. Hans ögon tindrar.
Och så leendet. Det där leendet som han fyrar av när man möter hans blick. Det som träffar rätt in i själen. Varje gång.
Vi har morgonmys varje dag. Gosar i sängen en stund och går sen upp och tänder levande ljus och sitter sedan vid köksbordet och leker med hans saker. Det är en viktig tid på dygnet för mig. Den är mysig.
Ian är mysig.
Så, grattis på din niomånadersdag älskling. Snart fyller du ett år!
♥
Micke
Stort grattis Ian...och till hela familjen :)
