Ians viktkurva går stadigt uppåt, och igår låg han på stabila 710g och hade ökat 40g på ett dygn (!).
Hans kontaktsköterska sade att det är ett bra tecken, att han mår bra och är sund och att kroppen kan lägga energi på att gå upp i vikt istället för att fortsätta vara tunn och smal för att bekämpa eventuella sjukdomar.  

Vi hade ett första möte med Ians doktor i början av veckan, och det var nervöst innan. "Vad ska hon säga?", "Hur mår han egentligen?", "Tänk om något är fel..."
Men vi hade inget att oroa sig för.
Ian Engelbrektsson sköter sig över all förväntan.

Ni vet, när han plockades ur mig så var han lite omtöcknad av narkosen och behövde några puffar syrgas - men det var det enda. Sen var han fit for fight. Skrek lite, och var sen redo att ta sig an det som komma skulle.
Det händer inte så många extrema prematurer som de så fint kallas när de är födda i vecka 23, 24 eller 25.

Doktorn meddelade i alla fall:
- Ian ÄR en pojke. Ibland kan det vara svårt att se i de veckorna, eftersom snoppen är så yttepytteliten :)
- Ian har inga kromosonfel.
- Ian har inte haft några hjärnblödningar, och kommer förmodligen inte få det eftersom de brukar komma under den första veckan. Detta betyder att risken för cp-skador är liten.
- Ians ductuskärl har slutit sig mycket fint.
- Det som kan komma, och som lär komma i framtiden är infektioner. Alla prematurer får det. Men ju mer han växer och frodas nu, desto bättre rustad och motståndskraftig blir han när/om infektionerna väl dyker upp.
- Han är en mönsterelev i bebisbageriet inne i Röda rummet.
- Ians tillväxthämning (30%) kom förmodligen sent in i graviditeten, vilket betyder att han är normalt utvecklad för sin ålder. Detta har de inga belägg för egentligen, mer än att de märker det när de sätter nålar, kollar luftvägar och så. Alla gångar är normalt utvecklade för en tjugofemveckorsunge.

När vi kom upp till Ian igår så såg jag att han hade ökat i vikt med blotta ögat. Vi hade inte varit där på 24 timmar, och under den tiden hade han ökat 40g, och man kunde SE det. Astufft! Han har börjat lägga på sig babyhull trots att han är så pytteliten :)
Dubbelhaka och plufsiga kinder! ♥

Jag satt med honom på bröstet i några timmar på kvällen, och det var en av de mysigaste gångerna hittills! Det var lugnt och skönt och inte så många larm som tjöt. Det är underbart, sådan njutning för kroppen och själen!

Han har börjat få något som kallas för Bradykardier ganska ofta, det är när pulsen bara dippar från typ 146 till 20 på några sekunder, och jag får hjärtat i halsgropen varje gång. Det är ofarligt för honom, och det blir så för att hans hjärta helt enkelt är omoget och ibland glömmer bort att det skall slå, precis som med andningen.
Detta skrivs upp som ett "Tillbud" i hans dygnsrapportering, men som jag fattat det så är det absolut ingen fara, och att de förmodligen kommer öka innan det lugnar ner sig.
En förklaring till avsaknaden av dessa den första veckan är att jag ju fick två stycken Betapred-sprutor (kortison) dygnet innan han förlöstes, och att dessa sprutor påskyndar hans utveckling, gör honom reda att komma ut, och sen håller honom stabil den första veckan. Sen avtar kortisonet i honom, och normala tillbud som tex Brady-dipparna dyker upp. Som ett led i hans utveckling.
När de kommer, så stryker man honom lite över ryggen, så hittar han tillbaka snabbt igen :)

Ian är verkligen cool. Det är klart att alla morsor och farsor tycker det om sina barn, men Ian ÄR verkligen cool. Han saknar väldigt många typiska prematurbeteenden: Tex, han älskar att ligga på mitt bröst medans jag pratar med någon bredvid, gärna högt, många andra vill ha tysthet annars blir de nervösa.
Han är en fritidsgårdsunge, tiden i magen med mig på jobbet har nog präglat honom, han diggar lite fart och fläkt. Däremot blir han orolig av de andra barnen på rummets larmande maskiner.
Han älskar att ligga på rygg, näck i sin "sko" (en mjuk liten ombonad grej de ligger i) när han är vaken, med armarna nästan bakom huvudet och benen i vädret om han får. Många andra vill ha det trångt, ombonat och mysigt. Det gillar Ian också, men mest när han skall sova bara. Får han välja själv så ploingar han ut sina ben under täcket och sträcker ut sig så mycket han kan.
Han är ett matvrak, och det bästa han vet är att få en droppe av mammas mjölk på nappen innan man påbörjar sondmatningen.

På tal om mjölk: Jag jobbar på det. Pumpning var tredje timma. Min kropp har varit i chock och skulle inte ha barn än på några månader. Men jag får ut några milliliter om dagen, och det ökar sakta men säkert! :)

Ian är en bestämd kille som säger till när han tycker något är fel. Då knorrar han ordentligt.
Första gången Ians mamma förstod att Ian faktiskt kunde gråta var när han var två dagar och respiratorn precis hade plockats bort.
Helt plötsligt börjar han tokgråta där inne i kuvösen, och jag blir helt paralyserad, stel och utbrister "va, kan han gråta? ...shit, han är ju som en riktig bebis..."
Anledningen till att han inte kunde det när respiratorn var inkopplad var ju att det satt en massa slangar och grejer i hans lilla hals, därför kunde han helt enkelt inte gråta.

Ian är en riktig bebis, dock väldigt väldigt liten och underutvecklad, premature. Men man ser mönster och viljor även hos honom.
Han gillar bäst att ligga på mage som en groda med huvudet åt vänster, men tvingas ligga på lite andra sätt och då protesterar han oftast till en början genom att börja grymta lite, och sen kan det gå över till tokskrik och lite viftande och boxande med armarna om han är på det humöret. Men oftast så brukar han lugna sig om man lägger sin hand på honom.

Ian älskar mänsklig kontakt. Det är klart, fram tills för en vecka sedan låg han i min mage, lyssnade på min röst, mitt hjärta, alla mina ljud och delade min kroppsvärme i flera månader, och sen helt helt plötsligt på några minuter tvingas man ut i den stora läskiga världen alldeles för tidigt.
Så en hand på hans rygg när han ligger i kuvösen, eller att han får hålla i ett finger gör honom lugn och trygg.

Men den absolut allra bästa medicinen, för både mig, Ian och Wille - är när Ian får komma ut ur kuvösen och ligga på mitt bröst i några timmar. Då boar sköterskorna på avdelningen in oss i vårat hörn.
Dämpar belysningen, drar för skärmarna och låter oss bara vara en liten familj.
Då läker jag mina sår. All min smärta i kroppen försvinner. Min puls går ner, mitt höga blodtryck sänks.
Ians hjärtslag blir stabila, andetagen blir regelbundna, han kräver mindre syre.
Wille blir lugn och harmonisk.
Jag och Ian somnar till ibland.
Släpper alla tankar på plingande och larmande mätare och instrument i rummet.
Ian snuttar på nappen.
Jag vaknar till och tittar på Wille som sitter och tittar på oss och ler.
Det är som en god cirkel ♥

Så hur mår Ian? Frågan som egentligen är den viktigaste.
Ian mår bra.
Ian är en stabil kille.
Ian är väldigt liten, och jag tror inte att någon som aldrig sett en sådan liten bebis egentligen förstår hur små de är.
Ians blöja är mindre än ett trosskydd, och den är för stor för honom.
Men Ian är väldigt stark och har fina kurvor.
Han fyller en vecka idag, och har ökat från 555g till 610g.
Lungor, hjärna och hjärta är normala för hans ålder och har sett väldigt fina ut på röntgen och ultraljud.
Han är en pigg och glad kille, som älskar att ligga naken på rygg och spreta med benen.
Han äter idag åtta milliliter bröstmjölk var tredje timma dygnet runt, som vi ger honom genom en sond.
Hans mage fungerar, och när han bajsar så tar han i för kung och fosterland och skrynklar ihop ansiktet så han ser ut som ett russin.
Hans ductuskärl (som är ett extra blodkärl som förbinder lungpulsådern och kroppspulsådern under fosterlivet), har slutit sig efter medicinering, precis som det skall. På många prematurer stänger sig kärlet inte och måste opereras.

Ian är fantastisk, och vården han får här är fantastisk, människorna som jobbar här är helt fantastiska!
Det är helt makalöst hur kroppsliga funktioner som inte skulle kicka igång hos Ian på flera månader, bara började fungera så fort han plockades ut ur mig.
Tarmarna, andningen, matsmältningen, ductus. Ja alla de där funktionerna.
Jag menar, han har ju till och med öppnat ögonen och ligger ofta och tittar runt omkring sig. Om han verkligen ser något vet man inte riktigt, och ögonen är känsliga för ljus, vilket gör att man lägger en liten filt över hans ansikte när det är för ljust, för att skydda hans ögon.

Rummet som Ian bor i nu ser ut som en spaceshuttle. Han blev flyttad igår. Rymdstationen de bor i heter Röda rummet och man kan tänka sig det som ett litet bageri, fem kuvöser med tillhörande utrustning som plingar och plongar, och där i ligger det fem små bebisar på jäsning ♥

Så, grattis älskade Ian till din första vecka här hos oss, vi älskar dig!



Om ni vill läsa lite empirisk prematurinfo, kolla här: http://www.asfoto.se/Casper/prematur.htm