Här ligger jag, Ians mamma, hemma i dubbelsängen -  med vår sovande bebis i sin egen spjälsäng här hemma i Majorna.

Det är ofattbart overkligt, magiskt, läskigt och alldeles underbart.

Ian är hemma.

 

Efter en mysig morgon på avdelning 210, med morgonteve, kaffe, Babybel, morgongos, och massor med hemmakomponerade sånger om näsor och munnar och ögon, så packade vi ihop vårat rum, tog på Ian de fina "åka-hem-kläderna", matade och packade sen ner Ian i babyskyddet och åkte hem.

 

Hemresan var lite svajig eftersom Ian satt dåligt i babyskyddet eftersom han är så liten, och syresatte sig rätt svajigt, så poxmätaren larmade konstant mellan Mölndal och Majorna, och några få svettdroppar pärlade nog fram på Ians mammas panna som satt där bak i bilen med honom.

Men det gick bra.

 

Nu har vi syrgas hemma, ifall något skulle hända. Ifall Ian skulle sjunka i syresättning, bli förkyld, sätta i halsen eller så. För att mäta syresättningen så är han kopplad till en poxmätare, som visar syresättningen i procent, och pulsen. Vi skall fösröka att inte ha Ian kopplad till den hela tiden, utan helt enkelt titta på honom hur han ser ut, och enbart ha den på natten, vid matning och sen göra några stickprovskontroller under dygnet. Men nu är den på, och jag rättfärdigar det med att vi nyss lämnat sjukhuset och den skyddade verkstad vi levt i under tre månader. Vi kommer nog behöva fasa bort poxmätaren sakta, annars kommer jag gå med hjärtat i halsgropen hela tiden.

Han har fortfarande sin apnéedosa också, den skall bytas ut mot en apnéemadrass, men leveransen av den blev försenad, så dosan får vara kvar över helgen.

Skyddsnäten försvinner mer och mer, och det är ju lite läskigt faktiskt. Det är dock skönt att vi fortfarande är inskrivna på 210 någon vecka till, vi har tillbringat tre månader på sjukhus med Ian, och behöver nog fasas ut i den riktiga världen lite försiktigt.

 

Vi har listat Ian på Lillugglans barnsjukvård (http://www.lillugglan.se/) som är specialiserade på barn som Ian och det känns väldigt bra. Sköterskan där ringde idag för att prata lite, kolla läget och berätta att när vi blir utskrivna från 210 så tar dem över.

 

Det är en del att komma ihåg, undersökning på hjärtmottagningen, ögonundersökning på måndag, ringa tandläkaren, tillbaka på läkarundersökning på söndag och så vidare. Saker som vi inte behövt komma ihåg tidigare, eftersom Ian bott på sjukhuset.

2292 gram vägdes pyret in på i natt, och innan det hade vi, och Ians kompis Neos föräldrar Linnéa och Fredrik, en sista natten med gänget-måltid borta i föräldraköket.

Det känns konstigt att lämna dem, vi har hängt ihop sedan de kom till 210 en sisådär två-tre veckor efter oss. Vi delade sal redan på Östra, och har följts åts sedan dess. Fredrik, Linnéa och Neo är fina vänner till oss och till Ian, och vi kommer nog hänga ihop även i framtiden.

Även dem fick åka hem idag, så nästa gång vi ses gör vi det utanför sjukhusets väggar. Vi längtar!

 

Tre månader.

T-R-E-M-Å-N-A-D-E-R.

tre månader.

 

Ett annorlunda sätt att spendera tre månader på.

Verkligen.

Sköterskan på Lillugglan frågade: Och hur mår ni?

Ja, hur mår vi?

 

 

 

Blandat mjölkersättning för nattens matningar, Wille har bakat tårta, varit på apoteket och handlat järn, D-droppar och Alvedon, hämtat nyckeln till barnvagnsförrådet, packat upp och så gosat med både Ian och Doris såklart. Doris är mycket nyfiken på Ian, först avvaktande och rädd för hans ljud, men nu i kväll så har hon suttit på en pall vid hans säng och tittat på honom genom spjälorna.

Det är underbart, familjen är samlad här hemma,

 

 

 

 

 

 

Vi kommer att få åka hem med Ian i morgon. Först på dagpermis, och sen även på nattpermis. Om vi vill. Fast vi får nog sova hemma första natten direkt om vi vill.

Det händer grejer för full rulle här, det beställs övervak som ska ha med oss hem, vi har gått på syrgasskola på Sahlgrenska iförrgår, jag har fått en snabbkurs i hur man blandar Pre nan discharge, som är en snäll modersmjölksersättning för - som Ian äter.

 

Och jag grät lite i hissen igår.

Av ren utmattning och glädje,

av ren oro och nervositet.

Den dagen är snart här, då våran bebis, som hittills varit vår och landstingets,

plötsligt enbart skall tillhöra oss.

Inga andra som tröstar honom när han är ledsen,

som håller sina händer mot hans mage när han har ont,

som tar upp och vyssjar honom när han inte kan sova.

Snart är han helt och hållet våran Ian,

som vi inte behöver dela med andra längre.

 

Underbart, men så skrämmande.

Hemma finns ingen röd knapp att trycka in om man blir rädd.

Inga sjuksköterskor att fråga om råd.

Inga lugnande ord eller läkare runt hörnet.

Inga andra föräldrar att dela rädsla, sorg eller oro med över en kopp kaffe.

Bara oss och våran känsla.

Våga lita på det vi lärt oss.

Våran instinkt.

 

Ian har ljumskbråck och remiss till kirurgen på Östra är skickad. Det kommer innebära ännu en operation, kanske redan om några veckor, eftersom man inte vill vänta när det gäller bråck. Stackars lilla Ian, vad du behöver utstå.

Doktor Öga var här i måndags och tittade på Ians ögon efter operationen. Det såg bra ut, och jag har efter tre månader på sjukhus kommit till insikt att jag inte vill vara med på vissa undersökningar som görs på Ian. Ögonundersökningen är en sådan, då jag tycker att det är obehagligt. Insättandet av infarter är en annan jag inte gillar att vara med på.

 

Och vi är mentalt utmattade. Konstigt väl det annars? Det är nu det börjar kännas, efter 90 dagar, typ 7.776.000 sekunder, 129.600 minuter, 2160 timmar och en sisådär 12 veckor på sjukhus. Med den konstanta doften av handsprit och de evigt leende sjuksköterskorna.

Jag hatar det och jag älskar det, det är som att vara på läger. Det finns alltid någon att hänga med, men man får heller aldrig heller vara ifred.

 

Men allt är för Ians skull, det är ju för honom vi gör detta, vi lever med honom, för honom. För att han skall må bra, växa och bli stark. För mår Ian bra så mår vi bra.

 

Vi har börjat gå ut på små promenader med Ian i vagnen. Första barnvagnspromenaden skedde förra torsdagen, strax där efter blev vi och Ian skickade till Östra för hans ögonoperationen. Så det blev verkligen en dag av ytterligheter. Glädje som förbyttes till oro.

Men de senaste dagarna har vi varit ute varje dag, för att få känna på friheten, lukta på den. Det är underbart!

 

Nu skall jag och Ian gå och lägga oss en sväng. Jag tar morgonpasset och Wille tar nattpasset med Ian. Vi delar upp det bra, Ians pappa och jag. Så att vi skall orka.

Jag tog matningen vid 05, och sedan dess har jag och älsklings-Ian varitnuppe och tittat på morgonteve och druckit kaffe, men nu är det dags för sängen igen ♥

 

Godmorgon på er allihopa!