Vi kommer att få åka hem med Ian i morgon. Först på dagpermis, och sen även på nattpermis. Om vi vill. Fast vi får nog sova hemma första natten direkt om vi vill.

Det händer grejer för full rulle här, det beställs övervak som ska ha med oss hem, vi har gått på syrgasskola på Sahlgrenska iförrgår, jag har fått en snabbkurs i hur man blandar Pre nan discharge, som är en snäll modersmjölksersättning för - som Ian äter.

 

Och jag grät lite i hissen igår.

Av ren utmattning och glädje,

av ren oro och nervositet.

Den dagen är snart här, då våran bebis, som hittills varit vår och landstingets,

plötsligt enbart skall tillhöra oss.

Inga andra som tröstar honom när han är ledsen,

som håller sina händer mot hans mage när han har ont,

som tar upp och vyssjar honom när han inte kan sova.

Snart är han helt och hållet våran Ian,

som vi inte behöver dela med andra längre.

 

Underbart, men så skrämmande.

Hemma finns ingen röd knapp att trycka in om man blir rädd.

Inga sjuksköterskor att fråga om råd.

Inga lugnande ord eller läkare runt hörnet.

Inga andra föräldrar att dela rädsla, sorg eller oro med över en kopp kaffe.

Bara oss och våran känsla.

Våga lita på det vi lärt oss.

Våran instinkt.

 

Ian har ljumskbråck och remiss till kirurgen på Östra är skickad. Det kommer innebära ännu en operation, kanske redan om några veckor, eftersom man inte vill vänta när det gäller bråck. Stackars lilla Ian, vad du behöver utstå.

Doktor Öga var här i måndags och tittade på Ians ögon efter operationen. Det såg bra ut, och jag har efter tre månader på sjukhus kommit till insikt att jag inte vill vara med på vissa undersökningar som görs på Ian. Ögonundersökningen är en sådan, då jag tycker att det är obehagligt. Insättandet av infarter är en annan jag inte gillar att vara med på.

 

Och vi är mentalt utmattade. Konstigt väl det annars? Det är nu det börjar kännas, efter 90 dagar, typ 7.776.000 sekunder, 129.600 minuter, 2160 timmar och en sisådär 12 veckor på sjukhus. Med den konstanta doften av handsprit och de evigt leende sjuksköterskorna.

Jag hatar det och jag älskar det, det är som att vara på läger. Det finns alltid någon att hänga med, men man får heller aldrig heller vara ifred.

 

Men allt är för Ians skull, det är ju för honom vi gör detta, vi lever med honom, för honom. För att han skall må bra, växa och bli stark. För mår Ian bra så mår vi bra.

 

Vi har börjat gå ut på små promenader med Ian i vagnen. Första barnvagnspromenaden skedde förra torsdagen, strax där efter blev vi och Ian skickade till Östra för hans ögonoperationen. Så det blev verkligen en dag av ytterligheter. Glädje som förbyttes till oro.

Men de senaste dagarna har vi varit ute varje dag, för att få känna på friheten, lukta på den. Det är underbart!

 

Nu skall jag och Ian gå och lägga oss en sväng. Jag tar morgonpasset och Wille tar nattpasset med Ian. Vi delar upp det bra, Ians pappa och jag. Så att vi skall orka.

Jag tog matningen vid 05, och sedan dess har jag och älsklings-Ian varitnuppe och tittat på morgonteve och druckit kaffe, men nu är det dags för sängen igen ♥

 

Godmorgon på er allihopa!