Ian börjar bli en stor pojke nu, hela 1420 gram. Det känns - upptäckte jag när han hade slocknat på min arm sent igår kväll. Nu framstår Ian mamma som en svag stackare, som tycker att drygt ett komma fem kilo är tungt, men det är hon inte. Mest bara lite överrumplad, nyss vägde han femhundrafemtiofem gram ju.

Trots att Ian fortfarande är prematur, och att det är en och en halv månad tills hans egentligen skall födas, så framstår han ju som värsta Einstein gentemot de nyfödda bebisarna på salen. De bara ligger där och är, medans Ian ligger och glor, flinar, pratar med gosedjuren Insekten och Pingu, vänder på huvudet och följer sköterskorna som passerar hans säng med blicken.
Och om en av de nyfödingarna börjar gråta, så börjar Ian också att göra det, bara för att visa att han faktiskt kan det trots att han är liten.
Ian är som en Chihuahua helt enkelt. Liten, som tror att han är stor.

Jag tycker så synd om Ian mage, den gör så ont så ont, och han kämpar med att få ut luft och bajs. Det stackars barnet har knappt inga magmuskler att tala om, så hans kamp mot gaserna blir enorm. Ibland blir magen som en liten bongotrumma, helt stenhård och ihålig och ond.

Igår hade Ian och Ians mamma en fantastisk eftermiddag och kväll. Med så mycket gos och mys att vi båda var helt svimfärdiga när mörkret föll över blåa salen på avdelning 210. Jag var så upprymd av känslor, och stackars Ian var så full av av fis när jag lade honom i sängen att han höll på att krypa iväg så mycket krumbuktade, och ålade han sig.
Så innan kvällsmaten gjorde jag lite hederlig pruttmassage på lillkillen, masserade magen, böjde och sträckte på benen och vips kom en mastodontfjärt som hördes ner till parkeringen och som fick löven på träden att rassla till lite innan tystnaden och lugnet spred sig över Mölndal och resten av Göteborg.
Och där låg Ian i sin säng. Nöjd och glad och redo för ny mat.

Ian är en person, med en stor personlighet. Han har ett minspel utan dess like, och kan konsten att charma sköterskorna. Jag stod och pratade med honom efter matningen, och försökte prata vett i honom "Ian, du är prematur, förstå det. Du skall sova 95% av tiden, inte ligga här och vara söt och vaken en timma i sträck, det går inte ihop med vad jag har läst om hur du skall bete dig..." Och Ian bara log sitt sneda leende, smackade lite och tittade mig djupt in i ögonen, länge. Han är så nyfiken och intressrad. Det gör så att man smälter, och har svårt att lämna avdelningen. Kvart i elva på kvällen kom jag där i från igår.

Han knorrar mycket mindre nu. På Östra knorrade han stup i kvarten den sista veckan. Knorret är ett av många läten som vissa för tidigt födda bebisar omger sig med. Varför vet man inte riktigt.
Jag har hört om pyttebebisar som låter som skrattande hyenor, som väser, fräser, nynnar och knorrar. Knorrandet låter ungefär som precis innan ett barn skall börja gråta, och lurade mig stup i kvarten om att han var på väg att bli ledsen när han knorrade som mest.

Ian skall få besök av tandläkaren igen nu på måndag klockan fyra. De håller honom under uppsikt lite för att se ifall det kommer några fler tänder. Det kan vara så att det är någon på väg upp i överkäken, men man vet inte. Så därför kollan man lite extra.
Synundersökning gör man varje vecka, och en gång i veckan är det en lite större rond för att klämma, känna och verkligen gå igenom barnen på avdelningen.
Den 12 juni packas han åter igen in i en transportkuvös och åker upp till Östra och Hjärtmottagningen för att titta på statusen på hans lilla, tickande hjärta. Han har två små hål i väggen mellan kamrarna, och en liten förträngning i en klaff ut till lungpulsådern. Detta håller man under uppsikt genom att göra lite tätare kontroller.

Och jag har fortfarande den där gosiga känslan i kroppen efter gårdagen med Ian. Ni vet, när allt känns fluffigt och gosigt och mysigt.
Jag får inte nog av honom. Av hans ögon, av hans mun, av hans hår som jag tror börjar bli lockigt precis som sin pappas.
Jag upptäckte en ny Ian igår, när jag hade honom i famnen för första gången. När man sitter hud-mot-hud så har man inga kläder på sig på överkroppen, men igår efter matningen så blev han lite ledsen igen, och jag tog upp honom och vyssjade honom i famnen och gick runt lite (så långt hans sladdar tillät mig att gå), och jag upptäckte bebisen Ian. Det var härligt.

Han är inte längre bara en pytteliten bebis som man försiktigt och snabbt lyfter från sängen och upp på sitt bröst för att sen sätta sig i fåtöljen för några timmar hud-mot-hud. Han är bebis som vilken annan, som uppskattar att ligga i famnen och titta upp på sin mamma eller pappa, som blir trött av att vyssjas och som faktiskt tål att hanteras lite mera än som den pyttelilla extremprematur som han var för några veckor sedan.
Utan alla dessa förändringar som sker varje dag så hade man blivit tokig efter snart två veckor på sjukhus.

Idag är det dags för ännu mera mammagos och pappagos och Ian-gos. Det är märkligt, vi spenderar 10-12 timmar på sjukhuset varje dag, men tiden bara flyger iväg. Rusar som ett skenande tåg. Timmarna försvinner på ett mycket underligt sätt, och helt plötsligt förvandlas morgon till middag och middag till kväll och så är det dags att pussa godnatt och åka hem och lägg sig. Så passerar dagarna.

Vi behöver inte kämpa för att få tiden att gå. Vi behöver bara leva, i häret och i nuet.
♥

Jag tänker på det där med odds. Vad är oddsen för att födas i vecka 25+1? Vad är oddsen för att överleva efter man fötts i vecka 25? Vad är oddsen för att födas i vecka 25 utan några större fysiska problem?
Och vad är oddsen för att få sin första tand i vecka 32+1?

1 fullgången unge på 1500 föds med en eller flera tänder. Undra hur många prematurer som föds med tänder, eller får det under sin prematurtid?
Vi höll fullkomligt på att skratta ihjäl oss igår när Ians pappa upptäckte tanden. Först trodde vi inte att det var sant, men sen var vi tvugna att inse faktum: det var minsann en liten bissing som satt där i nederkäken. En pytteliten tand på våran pyttelille kille som egentligen skall födas om drygt åtta veckor.
Sköterskan var skeptisk, men var sen tvungen att hålla med oss, visst var det en tand.

Sen började skämten hagla.
Wille sjöng "Love me tänder" som godnattsång för Ian, funderade på att åka och köpa en bitring till grabben, och hävdade att han ville ha en knäckemacka till kvällsmat.

Idag kom sköterskorna med en ordination på tandborstning två gånger om dagen, och en barntandborste och en liten tub tandkräm. Precis våran humor!
Den där lilla tanden har lockat in en del extra folk på Ians sal idag, det är ingen som tidigare sett en tand på en prematur bebis.

Men, tanden gick att vicka på och vi blev lite oroliga att den skulle lossna och att han finaste Ian kanske skulle råka svälja den, eller få ner den i en lunga, så doktorn skrev en remiss till tandläkaren som kom med full styrka.
Han tittade på tanden och sade att det till största sannorlikhet är en mjölktand, och att det var bäst att dra den.
Så, medans älskade Ian låg på pappas bröst och fick en droppe socker i munnen, så drog tandläkaren den lilla bissingen, och Ian fick ett klistermärke och tanden i en liten skattkista av tandsköterskan.

Duktiga lilla Ian, rörde knappt en min!
Den där tanden har varit dagens händelse uppe på avdelning 210 idag tror jag minsann.

Dagen har också inneburit synundersökning som var utan anmärkning, och även den klarade Ian med bravur, trots att en sköterska spärrade upp hans ögon och en ögondoktorn lös med en lampa rätt in i sneglorna på pojken. Men det är klart, med lite sockerlösning på nappen klarar man biffen lite lättare. 

Man kan aldrig slå sig till ro i denna neonatalvärlden.
Man kan aldrig förvänta sig att få en lugn stund, och att saker är som det är.
De senaste dagarna har Ian åter igen börjat få ganska många, snabba bradykardier (när pulsen snabbt går ner under 90 slag i minuten, Ians puls ligger på ca 140 i vanliga fall), oftast lyckas han hämta upp dem själv - men ibland inte. Då följer saturationen (kroppens syresättning) efter, med en grå och slapp Ian som resultat.
Och jag blir totalt livrädd.

Panikslagen och gråtfärdig.
Och Ian måste fluschas igång med en extra dos syrgas.
Och jag sitter där bredvid och känner mig så tom och livrädd och som en urvriden trasa.
Och tänker om och om på att livet är så skört, men att Ian är så stark, och jag är så stark fastän jag känner mig så svag, och Ians pappa är så stark fastän vi är så trötta in i själen vissa dagar.
Och ute strålar solen och träden är gröna och människor på gatan har bara ben och skrattar och är glada, och alldeles nyss räddade en sköterska livet på mitt barn.

Och nästa sekund är Ian pigg som en mört igen och ligger och flinar och pratar med sina kompisar gosedjuren Pingu och Insekten.
Ytterligheter.
Hela tiden dessa ytterligheter.
Som skrämmer livet ur mig gång på gång.

Men så här är det. Ian är prematur, fortfarande väldigt liten, och vi har nog väldigt lätt för att tro att han är äldre än vad han är. Han är ju trots allt sju veckor, men ändå så liten.
Han är väldigt känslig för förändringar, håller fortfarande på att kalibrera sina organ inför livet, och flytten och omställningen från Östra gjorde nog sitt, plus att man i samma veva ändrade hans matmängd, och att han nu får sin mat på en halvtimma istället för en timma, är nog en stor del av anledningen till hans ostabila puls och svajiga syresättning.
Men det är så otäckt.

Mitt i allt är livet helt underbart, fantastiskt, spännande. Varje dag är en ny dag, och vi frågar oss varje dag vilka överraskningar Ian skall bjuda på dagen efter. Och vi skrattar så mycket, och känner så mycket kärlek.
Våra hjärtan står rätt ut, och våran Ian tar emot all kärlek som han får.
Han njuter av oss, och tittar länge på både mamma och pappa när vi står bredvid varandra och pratar med honom. Han granskar oss med sina stora, mörka ögon.
Han är faschinerad av oss.
Och vi är faschinerade av honom.

Ian är bäst, ingen protest!

Dag fem på Mölndals sjukhus, och idag sju veckor med den vackraste grabben i världen, Ian.
Mat som automatiskt sprutas ner i hans lilla mage under dygnets alla timmar är på väg att fasas ut, för att nu istället liknas vid något som skall verka som riktig matning: 29 milliliter som rinner ner genom sonden, ner i hans mage under 60 minuter var tredje timma.
Så småning om är det åter igen dags för mig och Wille att sondmata Ian för hand, precis som under hans första veckor. Fast då handlade det om både en och två ynka milliliter var tredje timma. Liten kille var han då ♥
Målet med matningen är ju såklart att vi skall gå över från sond till flaska, eller ännu bättre: tutte.

Ian är fortfarande liten, man glömmer det ganska ofta. Och man tänker inte så ofta på att han faktiskt skall ligga nästan två månader till i magen. För här har vi en liten grabb som upplever sin omvärld med stora ögon, vänder huvudet åt det hållet hans pappas röst kommer i från, en grabb som ser något och sträcker ut sin hand efter det och en liten kille som ler så att ögonen glittrar när han upplever något han gillar.

Han har det lite jobbigt med sin mage, finaste Ian. Han kämpar och kämpar, och frustar och stönar och gnyr och blir illröd för att kunna prestera något i blöjan, och ibland får vi hjälpa honom på traven genom att massera honom på magen och böja hans knän uppåt, då brukar det bli fart på magen med en mycket nöjd och matt Ian som resultat.

Igår fick vi ett eget rum på avdelningen att vara i på dagarna, skönt, i slutet av dagen i alla fall.
I början av dagen var det jobbigt eftersom det var något svaj på mätarna, eller så var de felinställda och jag fick panik mest hela tiden eftersom Ians saturation gick ner till både 46 och 24 procent rätt ofta, men den gick upp på en sekund igen vilket fick sköterskorna och Wille att börja fundera på om allt stod rätt till med instrumenten.
Jag kunde inte tänka klart, och trodde att Ian var på väg att försvinna från oss - trots att han var bebisrosa i hyn och andades fint, så Wille skickade iväg mig för att köpa mat och tevespel och när jag kom tillbaka hade de bytt till ett hederligt säkert Schillerskåp som de kommande timmarna knappt larmade något, och visade perfekta kurvor på Ians saturation och puls.
Då först kunde jag njuta till hundra procent av att vara på eget rum. Aldrig mera sådana där bärbara poxar. Inte så länge Ian är liten och lite svajig i sin saturation redan som det är. Då behöver vi inte mätare som visar att det är ännu värre.
Magsårsvarning.

Men sen var det bara mys. Tre gringos samlade. Utan stora bebisar som vrålar för fulla halsar och utan andra skrikande bebisars plingande larm.
Bara vi tre.
Kunna läsa en bok i fred. Slumra i fred.
Kunna spela "Mitt lilla barn" för Ian utan att behöva vara rädd för att någon skall bli störd.
Rå om oss själva.
Kärlek.

Badat har Ian gjort nu i veckan också. Eller Ians pappa har badat Ian. Och Ian har legat på skötbordet under värmelampan och blivit bytt på, och torkad och gosad med.
Ian älskar att bada. Vi måste nog göra badstunderna till hans bästa stund i livet för jämnan.
Det är han värd. Han som fick ligga nästan fyra månader mindre i fostervattnet i magen än andra bebisar.

Och så står sommaren i full grönska utanför förnstret på tionde våningen.
Utsikten är magnifik, och på något sätt har jag börjat integrera med livet en smula igen.
Världen utanför är inte lika skrämmande, främmande, och till viss mån hämmande som den varit de senaste nästan två månaderna.
Ians mamma börjar så sakta leva igen, får rosor på kinderna och skrattar hjärtligt mer och mer.
Hon smygtittar på sin man ofta och och tänker att det är så fantastiskt hur det kunde bli.
Ena dagen fanns inte det här livet. Sen gick jag på konferens, blickade ut över ett fikabord, mötte Ians pappas blick, rummet blev elektriskt och sen frågade han chans, vi flyttade ihop, blev äkta makar och fick en Ian.
Och så tittar jag länge på Ian där han ligger och pratar med sina vänner Pingu och Insekten i sin säng och tänker att livet är en gåva.
Så skört och bräckligt men så ofantligt starkt och och kraftfullt.
Så fantastiskt att det kan bli en människa av mig och Wille. Med tio fingrar och tio tår och en kalufs av massor med hår.
Med armar och ben och ett hjärta som pickar på där inne. 
Med de där stora ögonen som ser sin omvärld mer och mer.
Ögonen är själens spegel.
Ian har en fantastisk själ. 

Idag är det dags för vägning igen. 1294 gram stannade vågen på för två dagar sedan. Jag tror att han gått upp till 1355 idag. Strax över 60 gram på två dagar. Han har stått och sampat lite med vikten det senaste, men gick upp 34 gram senast, och jag hoppas på en *swooosch* uppåt nu.
Imorgon är det dags för provtagning på Ian igen. Kolla blodvärden, blodgaser och så vidare. Blodgasen är ett mått på mängden syrgas och koldioxid i blodet, och vad jag förstått så är det med hjälp av de värderna man får en inblick i hur lungornas mognad utvecklas.
Blodvärdet är det gamla klassiska Hb-värdet, alltså hur mycket hemoglobin som finns i i de röda blodkropparna, vars funktion är att få syret i blodet att åka runt i kroppen.
Ian har haft en historia med lågt blodvärde, och har fått lite extra transfusioner för det under veckorna som gått. Men har fått järn tillsatt i maten de senaste veckorna för att öka produktionen.

Nu är det strax dags för Ians mamma att hoppa upp på sin silvriga springare och trampa genom grönskan från Majorna till Mölndal. Tjugosex minuter tar det från dörr till dörr. Sen måste jag eftersvettas en stund medans Ian får mat mellan klockan nio och tio, ta en kopp kaffe i föräldraköket, titta ut genom fönstret på tionde vånigen och drömma om framtiden. Drömma om Ians första tur i barnvagnen, och gos hemma i sängen, om promenader i Slottskogen. Och mys med Ian och Wille.
Snart är vi där, ack du ljuva framtid! ♥