Jag tänker på det där med odds. Vad är oddsen för att födas i vecka 25+1? Vad är oddsen för att överleva efter man fötts i vecka 25? Vad är oddsen för att födas i vecka 25 utan några större fysiska problem?
Och vad är oddsen för att få sin första tand i vecka 32+1?

1 fullgången unge på 1500 föds med en eller flera tänder. Undra hur många prematurer som föds med tänder, eller får det under sin prematurtid?
Vi höll fullkomligt på att skratta ihjäl oss igår när Ians pappa upptäckte tanden. Först trodde vi inte att det var sant, men sen var vi tvugna att inse faktum: det var minsann en liten bissing som satt där i nederkäken. En pytteliten tand på våran pyttelille kille som egentligen skall födas om drygt åtta veckor.
Sköterskan var skeptisk, men var sen tvungen att hålla med oss, visst var det en tand.

Sen började skämten hagla.
Wille sjöng "Love me tänder" som godnattsång för Ian, funderade på att åka och köpa en bitring till grabben, och hävdade att han ville ha en knäckemacka till kvällsmat.

Idag kom sköterskorna med en ordination på tandborstning två gånger om dagen, och en barntandborste och en liten tub tandkräm. Precis våran humor!
Den där lilla tanden har lockat in en del extra folk på Ians sal idag, det är ingen som tidigare sett en tand på en prematur bebis.

Men, tanden gick att vicka på och vi blev lite oroliga att den skulle lossna och att han finaste Ian kanske skulle råka svälja den, eller få ner den i en lunga, så doktorn skrev en remiss till tandläkaren som kom med full styrka.
Han tittade på tanden och sade att det till största sannorlikhet är en mjölktand, och att det var bäst att dra den.
Så, medans älskade Ian låg på pappas bröst och fick en droppe socker i munnen, så drog tandläkaren den lilla bissingen, och Ian fick ett klistermärke och tanden i en liten skattkista av tandsköterskan.

Duktiga lilla Ian, rörde knappt en min!
Den där tanden har varit dagens händelse uppe på avdelning 210 idag tror jag minsann.

Dagen har också inneburit synundersökning som var utan anmärkning, och även den klarade Ian med bravur, trots att en sköterska spärrade upp hans ögon och en ögondoktorn lös med en lampa rätt in i sneglorna på pojken. Men det är klart, med lite sockerlösning på nappen klarar man biffen lite lättare. 

Man kan aldrig slå sig till ro i denna neonatalvärlden.
Man kan aldrig förvänta sig att få en lugn stund, och att saker är som det är.
De senaste dagarna har Ian åter igen börjat få ganska många, snabba bradykardier (när pulsen snabbt går ner under 90 slag i minuten, Ians puls ligger på ca 140 i vanliga fall), oftast lyckas han hämta upp dem själv - men ibland inte. Då följer saturationen (kroppens syresättning) efter, med en grå och slapp Ian som resultat.
Och jag blir totalt livrädd.

Panikslagen och gråtfärdig.
Och Ian måste fluschas igång med en extra dos syrgas.
Och jag sitter där bredvid och känner mig så tom och livrädd och som en urvriden trasa.
Och tänker om och om på att livet är så skört, men att Ian är så stark, och jag är så stark fastän jag känner mig så svag, och Ians pappa är så stark fastän vi är så trötta in i själen vissa dagar.
Och ute strålar solen och träden är gröna och människor på gatan har bara ben och skrattar och är glada, och alldeles nyss räddade en sköterska livet på mitt barn.

Och nästa sekund är Ian pigg som en mört igen och ligger och flinar och pratar med sina kompisar gosedjuren Pingu och Insekten.
Ytterligheter.
Hela tiden dessa ytterligheter.
Som skrämmer livet ur mig gång på gång.

Men så här är det. Ian är prematur, fortfarande väldigt liten, och vi har nog väldigt lätt för att tro att han är äldre än vad han är. Han är ju trots allt sju veckor, men ändå så liten.
Han är väldigt känslig för förändringar, håller fortfarande på att kalibrera sina organ inför livet, och flytten och omställningen från Östra gjorde nog sitt, plus att man i samma veva ändrade hans matmängd, och att han nu får sin mat på en halvtimma istället för en timma, är nog en stor del av anledningen till hans ostabila puls och svajiga syresättning.
Men det är så otäckt.

Mitt i allt är livet helt underbart, fantastiskt, spännande. Varje dag är en ny dag, och vi frågar oss varje dag vilka överraskningar Ian skall bjuda på dagen efter. Och vi skrattar så mycket, och känner så mycket kärlek.
Våra hjärtan står rätt ut, och våran Ian tar emot all kärlek som han får.
Han njuter av oss, och tittar länge på både mamma och pappa när vi står bredvid varandra och pratar med honom. Han granskar oss med sina stora, mörka ögon.
Han är faschinerad av oss.
Och vi är faschinerade av honom.

Ian är bäst, ingen protest!