Första besöket, och min första sondmatning - efter två dagar på intensivvårdsavdelningen.

Så hur mår Ians mamma egentligen efter allt detta?
Utgångspunkten är att ena minuten var jag gravid, hade foglossning, kände sparkar, gnällde på ont, drömde om en sommar med mage, Ians pappa som pratade med magen, klappade på magen, blev hänförd av de små sparkarna, buffade tillbaka, sjöng Jojje Wadenius-sånger för magen innan läggdags.
Sen helt plötsligt, bokstavligt talat på någon minut, så blev det annorlunda.
Allt det där rycktes undan.

Först kände jag skuld, att jag inte kunde skydda honom i magen.
Det kändes lite som att jag hade kunnat offra mig för sjukdomen för att kunna ha kvar honom där inne.
Men det förstod jag ju själv att det inte funkar så, jag hade ju blivit så sjuk så jag hade dött. Och då hade han inte klarat sig heller.
Men man tänker inte riktigt logiskt.
Men så kickade logiken in efter utskrivningssamtalet med doktor Thomas, som förklarade att en havandeskapsförgiftning startar så fort moderkakan fäster i livmodersväggen, och att det handlar om slumpen, och om hur den fäster. Jag hade en blödning som vi åkte in för akut i vecka 12. Redan då pratades det om moderkakan, och det kanske egentligen var det första tecknet på förgiftningen.

Så, förnuftet säger en sak, men känslorna säger då och då fortfarande något annat.
Och jag saknar Ian i magen.
Det kan jag inte komma ifrån.
Det blev extra påtagligt när jag och Wille fick flytta hem i förrgår, och Ian är kvar på Östra. Helt plötsligt blev avståndet emellan oss väldigt långt.
Men jag har världens finaste Wille, och Ian har världens bästa pappa, som sonika ringde till Ians sal efter midnatt bara för att kolla läget.
Då kunde jag andas ut.
Likaså igår kväll.

Jag mår nog ändå efter omständigheterna rätt bra. Fysiskt så har jag ett två decimeter långt operationsärr på magen som gör ont, men det är jag väldigt stolt över, och kommer att bära med stolthet.
Det är ju Ians väg ut i livet.
Psykiskt så är det en process, och vi får bra hjälp på neonatal att bearbeta det som händer. Det finns kuratorer och psykologer och barnmorskor, och sköteskor att vända sig till hela tiden.

Jag blir nu trött snabbt och har ont i huvudet, men det är väl inte så konstigt.
Jag har svårt att bestämma saker, och får panik om jag måste ta ställning till något.
Stressad helt enkelt.
Jag hade det högsta levervärdet i Östra sjukhusets historia strax innan jag blev sövd.
"Det hade du inte dött av" sade doktor Thomas, "däremot hade din lever typ exploderat om det blev lite högre, men det var inte det du skulle dött av".


Utdrag ur min förlossningsjournal.

Mina trombocyter (vita blodplättar) hade däremot tagit kål på mig, eller avsaknaden av dem rättare sagt.
Jag hade ett antal av 102 när vi kom in till sjukhuset natten till den 6 april och att jag då fick två påsar plasma för att det var så lågt, morgonen efter hade jag 89.
Sen på IVA efter akutsnittet var det 50, så jag fick ännu mer plasma men det vände inte - där av tiden på IVA där jag gick fortsatt ner i trombocytvärde till den fina summan av 37 innan det började sakta vända uppåt igen. 

Vid den sista provtagningen precis innan utskrivningen så hade jag 178 och var på väg stadigt uppåt.
Jag har också förstått att det var det låga antalet blodplättar som gjorde att jag den senaste veckan sett ut som en hustrumisshandlad stackare eftersom jag varit totalt blåslagen. Varje nålstick har gett mig ett blåmärke, och jag har blivit stucken över åttio gånger.

Diagnos: Eklampsi med HELLP-syndrome.

Jag pratade med våran barnmorska här på mödravården i Majorna idag, mest för att avboka oss från föräldrakursen i juni - vi är ju redan föräldrar liksom, och för att berätta om vad som hänt. Och hon hämtade hem min journal och läste den medans vi satt i telefon - och hon blev rätt tyst om man säger så. Sen sade hon:
"Det var i grevens tid att de förlöste dig" sade hon. "Det var en fara för ditt liv, och därmed även en fara för Ians liv"

Man blir ödmjuk inför det faktumet.
Ödmjuk inför vetskapen om att livet kan vända så snabbt.
Jag åkte in akut för att jag trodde att jag fått någon form av svårare magkatarr, och hade aldrig kunnat föreställa mig detta. Jag var motsträvig, men Wille övertalade mig att vi skulle åka trots att det var mitt i natten.

Jag känner en sådan stor tacksamhet till min man. Jag älskar honom mest av alla vuxna i hela universum, och jag kan nog egentligen inte förstå vad han har gått igenom. Han har ju haft både mig och Ian att vara orolig för, jag har aldrig varit orolig för mig själv eftersom jag inte fattade hur illa det var ställt med mig.

Jag känner sådan tacksamhet till alla människor på Östra som tagit hand om mig, både på specialist-BB, IVA och specialistförlossningen, och sänder en liten speciell tanke till barnmorska Eva F varje dag. Hon fastnade i våra hjärtan lite extra mycket.  
Och såklart alla underbara änglar på neonatal som tar hand om Ian dygnet runt, och ger honom de bästa av alla förutsättningar inför det som komma skall.
Mitt hjärta fullkomligt svämmar över av kärlek och tacksammhet.

Imorgon väntar några timmar på dagvården för min del. Mina värden skall kollas upp igen, och framför allt mitt blodtryck. Jag kommer nog alltid att att ha lite högt blodtryck efter detta, och man vill kolla det extra imorgon, samtidigt som man skall ta om alla prover för att kolla mina värden.

Men det går framåt, uppåt. Mitt liv handlar nu om min lilla familj, Wille och Ian - och den resan vi tre nu påbörjat.
Ians välmående är nu det vi inriktar oss på, och mår han bra så mår vi bra, mår vi bra så mår jag bra.
Allt handlar om cirkeln.
Och min och Willes fina gamla friluftslivslärare Jannes devis: "Mjölk och kärlek - stor och stark" är det som gäller för Ian nu, det skall vi se till!