Igår vägde gullungen in på 945g, och han närmar sig så sakteliga enkilot. I tisdags fyllde grabben en månad och fick som brukligt en flagga vid kuvösen av sköterskorna, och ett gott bad av sin pappa.
Ian visade sin käre far uppskattning genom att bajsa honom i handen.
Det är hans sätt att säga "jag älskar dig pappa!"

Efter bad och torkning och ompyssling av Wille så landade Ian på mitt bröst, för några timmars gos och mys, och han hade endast fuktgrimma som andningshjälp, och klarade sig alltså utan cpapen i hela tvåochenhalv timma innan det blev lite jobbigt för honom och cpapen fick åka på igen.
Men han blir bättre och bättre på att ta egna andetag och på att syresätta sig själv.

21%. Så mycket syre får vi genom luften vi andas.
Ian har legat både på 25% och 23% i syrgas genom cpapen sedan iförrgår kväll, och igår.
Det är mycket bra. Han sköter sig, lillgrabben.

Igår när jag kom upp till neonatalen och kikade in under kuvöstäcket så möttes jag av en jättesvullen och röd högerhand på Ian, och jag tänkte "infektion!" med en gång och blev livrädd.
Till råga på allt har han sedan tre veckor tillbaka haft en väldigt blå fingertopp på den handen, och den hade svullnat upp till dubbel storlek och lös ilsket blå. Det svullna fingret har jag och Wille påpekat flera gånger i veckan sedan vi upptäckte det.
Jag påtalade den svullna handen för sköterskan, hon tittade på den och hämtade läkaren som tittade på handen i en sekund och sade:
"Han har en infektion i handen, vi tar prover och sätter in antibiotika direkt".

Lilla Ian.
Det gör så ont i mitt hjärta att se dig bli stucken.
Men jag ger dig trygghet och värme genom att hålla mina händer på din kropp medans sköterskorna försöker hitta en väg in i dina redan ärrade blodådror så de kan sätta en infart.
Du är tapper och gnyr bara lite, medans de sticker dig en gång till för att ta infektionsprover.
Riktigt ledsen blir du först när man skall spola den första infarten, och det visar sig att den inte sitter i ådran trots allt, så man råkar spruta in någon mililiter vatten under huden.
Och det gör så ont på dig.
Och mitt inre är på väg att gå under av din gråt.
Men jag ger dig sockerlösning på nappen, och du tystnar, och snuttar försiktigt, och snuttar lite mer.
Och du håller dig stilla under mina händer, tar tag om mitt pekfinger och håller ett fast grepp tills de är färdiga.
Du är så tapper min lilla vän.
♥

Infektionsproverna kom tillbaka en stund senare och var bara något förhöjda. Antingen var man väldigt tidigt ute med att upptäcka den, eller så är de förhöjda som spår av den förra infektionen.
Man tog även en odling, men de bakterierna går förmodligen inte att odla eftersom det var ett sådant lågt antal.
Men man satte åter igen in två olika sorters antibiotika.
Och när jag oroade mig över den stora användningen av antibiotika på de små barnen så svarade sköterskan:
"Det är nog inte den här typen av användning som orsakar resistens hos människor, utan snanare den antibiotikaanvändningen som sker inom jordbruket, genom att man sprider gödsel och slam som innehåller stora mängder resistenta organismer på våra åkrar, när man tar fram genmodifierade grödor, när man pumpar djur fulla med antibiotika som vi sen skall äta".
Jag väljer att tro på henne.

Cytomegalovirus. Man testar Ians kiss för att se om han bär något spår av det så kallade "bröstmjölksviruset" CMV. Om man gör det på alla barn, eller om man har någon anledning att göra det på Ian vet jag inte riktigt, men det är en av frågorna som jag skall ställa till doktorn idag.
Fick även veta igår att Ian ligger lågt i sitt trombocytvärde, och det kan vara så att det är därför man testar honom för CMV.

Det känns som att jag kan hämta ut en läkarlicens efter den här resan.
Och då och då brakar jag rätt igenom isen av oro för alla saker som kan hända.
Jag vill inte kunna en massa saker om infektioner och virus och trombocyter och sjukdomar!

Man bestämde på morgonronden igår att när Ian ligger hud-mot-hud med oss, så skall han göra det med fuktgrimman på sig. För att träna sig ut ur cpapen.
Det var helt underbart att höra!
Han blir liksom mer bebis utan cpap, han luktar bebis, man slipper suset, man slipper cpap-mössan och kan snuffa på hans fina, blonda hår ♥
Det är ett av mina delmål under den här resan - få ut Ian ur cpapen och jubla när han går från kuvös till vattensäng.
Bytet av säng kommer nog snabbare än att gå helt från cpap till fuktgrimma.
Men båda sakerna närmar sig med stormsteg!

Man pratade även om att Ian inte skall ligga så mycket på mage längre, för hans fötters skull. Prematurer får snabbt utställda fötter eftersom de är så mjuka i lederna, och när de ligger på mage så hamnar fötterna i Charlie Chaplin-position, och ligger de mycket på det sättet så kan fötterna bli sådana. Ian är på väg att få lite utställda fötter, så därför vill man nu mota Olle i grind.

Trots att Ian verkar ha någon form av infektion (även om proverna visade på låga värden så kan han ha en inflammation/infektion lokalt i handen) så verkar han må väldigt bra.
Att det är något med honom märkar man på att han får upprepade bradykardier (pulsfall), igår på dagen fick han ett tiotal inom loppet av fem minuter, och så skall det inte riktigt vara.
Men han syresätter sig fantastiskt bra då han ligger mellan 88-94% i saturation med ett syretillförsel på 23-25% i cpapen, och det är ett mycket bra tecken!

Hoppas att det har hållit i sig till idag, skall ringa upp till 316 snart för att kolla läget med pojkvasker Engelbrektsson :)

Folk förundras över min positivism och glädje i här i Ians blogg, och jag måste säga: Jag ÄR glad, jag är så glad och lycklig så att det vårspritter i hela kroppen varje dag.
Så glad så att det pirrar i magen, som det gör när man är nyförälskad.
Jag är så full av kärlek till Ian, och till Ians pappa, att det nästan inte går att beskriva.
För vi har ju blivit föräldrar, oavsett vad.

Jag har mina dagar när det känns tyngre.
När det skulle plinga uti bomben på mig om jag hade pox-mätare, pulsmätare, andningsmätare och saturationsmätare kopplade på mig.
Såklart.
Men de blir färre och färre.
Det är klart, vi befinner oss i en galet psykiskt påfrestande situation jag och Wille.
Men vi står upp fortfarande, för Ian och för oss.

Visst så brakar vi genom isen då och då, konstigt vore det väl annars.
Mitt sätt att tackla det är att gråta hysteriskt i en timma, snyta mig och sen gå vidare.
Jag gråter jättemycket från och till, men gråt för mig är som en ventil - inte alltid ett tecken på sorg eller att jag är olycklig.
Jag behöver få utlopp för det jag känner, och det får jag genom tårar.
Det är förlösande.
De första två veckorna var jag rädd att jag skulle börja storgråta bara någon petade på mig, frågade "hur är det?", och jag ser samma beteende hos nyblivna föräldrar som nyss kommit upp till neonatal.
Och på något sätt har jag och Wille blivit gamla på avdelningen, och kan vara stöttande för andra i våran situation.

Vad är det som är jobbigt när det väl är jobbigt då?
Självklart är det jobbigt när Ian inte beter sig som han brukar.
Det är jobbigt när andra bebisar på salen mår dåligt, och det springer in akutteam hipp som happ. Jag får skrämselhicka omedelbart.
Jag är rädd för att Ian skall bli sjuk.
Jag är rädd varje gång sköterskorna drar upp syrgasen. Syrgas är gift.
Det är jobbigt att se Ian bli stucken och ha en massa olika slangar kopplade till sin kropp.

Men, min tanke i detta är att leva i nuet. Att leva genom varje andetag, varje hjärtslag, att minnas varje minut. Det kommer att göra Ian trygg, det kommer att få oss att växa som föräldrar.
Min tanke är att ge oss utrymme att älska så mycket att hjärtat står rätt ut,
att våga drömma och prata om framtiden.
Positivism och glädje är stärkande. Jag följer Willes filosofi: När vi klarat av denna tiden, så vill vi se tillbaka på den med glädje och lycka, inte med sorg och tungandad panik. Vi vill ju njuta av våran bebis här och nu, och det gör vi!
Min tanke är att vända på varje negativ tankegång minst sju varv, tills jag finner en väg ut ur den som är mer fördelaktig för min själ och mitt hjärta.

Ian Engelbrektsson vägde in på massiva 955g igår, och jag och Wille hade som vanligt slått vad gällande vår grabbt vikt. Jag sade 915g, och Wille 950g. Är mycket nöjd över min makes gissning!
Så, grabben ökade från 890g till 955g vilket betyder att det inte är helt omöjligt att han lyckas nå enkilot i morgon när han också fyller en månad. Det vore väl något? Får han två flaggor på kuvösen då?

Målet är att Ian skall gå upp minst 100g i veckan, och hittills är det just exakt det han har ökat varje vecka, trots att han varit lite sjuk.
Trollkarlsläkaren kom i fredags kväll, och vi småpratade lite kring Ian, komplikationer och framtiden. Och han sade att Ian sköter sig föredömeligt, och att målet nu är att få honom att äta, växa och hålla sig borta från infektioner. Det skall vi nog klara av!

Igår var Ians gudfader Jonas på besök för att hälsa på Ian, och efter det åkte vi och inmundigade god thaimat och sen åkte jag tillbaka till Ian för några timmars mammagos i fåtöljen.
Ian var lite knorrig emellanåt, hade lite jobbigt med magen och pruttarna från den lilla rompan hördes nästan ut i salen.
Så, när han inte sov så knorrade han, snuttade på nappen och fes.

Och jag kom på att om jag bankade honom lite lätt med pekfingret i baken, samtidigt som jag sjunger "...jag hämtar hjälp ropar Olle, försök att släcka om det går..." så trivdes han som fisken i vattnet.
Så där satt jag i några timmar, sjöng den meningen och endast den om och om igen, höll fast nappen med tummen, lät honom hålla i mitt pekfinger, höll honom om benen med andra handen samtidigt som jag bankade honom i baken med den handens pekfinger.
Och så försökte jag läsa tidningen "Vi föräldrar" samtidigt.
Men det blev svårt.
Hade inga händer att vända sida med.
Så jag gav upp.

Sen kom Ians pappa och vi lyfte in Ian i sitt lilla hus av plast, bytte blöja, och då minsan, då visar grabben upp ett exemplariskt bebisbeteende, 96% i saturation, inte ett enda knorrande, stooora ögon som ligger där och tittar på oss, händerna i ansiktet och vid munnen (trygghets/må-bra-beteende) och vi har svårt att åka där i från bara för att han är så pigg och vaken.
Gullunge! Han är pappas pojke ♥



Ians föräldrar har svårt att slita sig från sin 955g tunge pojk ♥