Folk förundras över min positivism och glädje i här i Ians blogg, och jag måste säga: Jag ÄR glad, jag är så glad och lycklig så att det vårspritter i hela kroppen varje dag.
Så glad så att det pirrar i magen, som det gör när man är nyförälskad.
Jag är så full av kärlek till Ian, och till Ians pappa, att det nästan inte går att beskriva.
För vi har ju blivit föräldrar, oavsett vad.

Jag har mina dagar när det känns tyngre.
När det skulle plinga uti bomben på mig om jag hade pox-mätare, pulsmätare, andningsmätare och saturationsmätare kopplade på mig.
Såklart.
Men de blir färre och färre.
Det är klart, vi befinner oss i en galet psykiskt påfrestande situation jag och Wille.
Men vi står upp fortfarande, för Ian och för oss.

Visst så brakar vi genom isen då och då, konstigt vore det väl annars.
Mitt sätt att tackla det är att gråta hysteriskt i en timma, snyta mig och sen gå vidare.
Jag gråter jättemycket från och till, men gråt för mig är som en ventil - inte alltid ett tecken på sorg eller att jag är olycklig.
Jag behöver få utlopp för det jag känner, och det får jag genom tårar.
Det är förlösande.
De första två veckorna var jag rädd att jag skulle börja storgråta bara någon petade på mig, frågade "hur är det?", och jag ser samma beteende hos nyblivna föräldrar som nyss kommit upp till neonatal.
Och på något sätt har jag och Wille blivit gamla på avdelningen, och kan vara stöttande för andra i våran situation.

Vad är det som är jobbigt när det väl är jobbigt då?
Självklart är det jobbigt när Ian inte beter sig som han brukar.
Det är jobbigt när andra bebisar på salen mår dåligt, och det springer in akutteam hipp som happ. Jag får skrämselhicka omedelbart.
Jag är rädd för att Ian skall bli sjuk.
Jag är rädd varje gång sköterskorna drar upp syrgasen. Syrgas är gift.
Det är jobbigt att se Ian bli stucken och ha en massa olika slangar kopplade till sin kropp.

Men, min tanke i detta är att leva i nuet. Att leva genom varje andetag, varje hjärtslag, att minnas varje minut. Det kommer att göra Ian trygg, det kommer att få oss att växa som föräldrar.
Min tanke är att ge oss utrymme att älska så mycket att hjärtat står rätt ut,
att våga drömma och prata om framtiden.
Positivism och glädje är stärkande. Jag följer Willes filosofi: När vi klarat av denna tiden, så vill vi se tillbaka på den med glädje och lycka, inte med sorg och tungandad panik. Vi vill ju njuta av våran bebis här och nu, och det gör vi!
Min tanke är att vända på varje negativ tankegång minst sju varv, tills jag finner en väg ut ur den som är mer fördelaktig för min själ och mitt hjärta.

Ian Engelbrektsson vägde in på massiva 955g igår, och jag och Wille hade som vanligt slått vad gällande vår grabbt vikt. Jag sade 915g, och Wille 950g. Är mycket nöjd över min makes gissning!
Så, grabben ökade från 890g till 955g vilket betyder att det inte är helt omöjligt att han lyckas nå enkilot i morgon när han också fyller en månad. Det vore väl något? Får han två flaggor på kuvösen då?

Målet är att Ian skall gå upp minst 100g i veckan, och hittills är det just exakt det han har ökat varje vecka, trots att han varit lite sjuk.
Trollkarlsläkaren kom i fredags kväll, och vi småpratade lite kring Ian, komplikationer och framtiden. Och han sade att Ian sköter sig föredömeligt, och att målet nu är att få honom att äta, växa och hålla sig borta från infektioner. Det skall vi nog klara av!

Igår var Ians gudfader Jonas på besök för att hälsa på Ian, och efter det åkte vi och inmundigade god thaimat och sen åkte jag tillbaka till Ian för några timmars mammagos i fåtöljen.
Ian var lite knorrig emellanåt, hade lite jobbigt med magen och pruttarna från den lilla rompan hördes nästan ut i salen.
Så, när han inte sov så knorrade han, snuttade på nappen och fes.

Och jag kom på att om jag bankade honom lite lätt med pekfingret i baken, samtidigt som jag sjunger "...jag hämtar hjälp ropar Olle, försök att släcka om det går..." så trivdes han som fisken i vattnet.
Så där satt jag i några timmar, sjöng den meningen och endast den om och om igen, höll fast nappen med tummen, lät honom hålla i mitt pekfinger, höll honom om benen med andra handen samtidigt som jag bankade honom i baken med den handens pekfinger.
Och så försökte jag läsa tidningen "Vi föräldrar" samtidigt.
Men det blev svårt.
Hade inga händer att vända sida med.
Så jag gav upp.

Sen kom Ians pappa och vi lyfte in Ian i sitt lilla hus av plast, bytte blöja, och då minsan, då visar grabben upp ett exemplariskt bebisbeteende, 96% i saturation, inte ett enda knorrande, stooora ögon som ligger där och tittar på oss, händerna i ansiktet och vid munnen (trygghets/må-bra-beteende) och vi har svårt att åka där i från bara för att han är så pigg och vaken.
Gullunge! Han är pappas pojke ♥



Ians föräldrar har svårt att slita sig från sin 955g tunge pojk ♥