| 2012 | Årskrönika |
2012-12-31 | Klockan 13:07:02 | Kategori: På tjocken
| Besökare online nu:
Jag tänkte avsluta det här året på den här bloggen med en krönika, precis som jag gjorde i slutet av 2011 (HÄR HAR NI DEN KRÖNIKAN) och några år där innan.
Den blir ju lite speciell, eftersom det mesta av 2012 kom att handla om graviditet och Ian, och mindre om fester, bröllop och socialt umgänge.
2012 har varit ett allvarsamt år, men samtidigt glädjens år. Det har varit prövningarnas år, och vi har verkligen fått bevisa vad vi går för, både fysiskt och psykiskt.
Samtidigt så har allt vi gått igenom gett oss det allra finaste vi har - Ian. Det är för hans skull vi har kämpat med blod, svett och många tårar. Det är för hans skull som vi har fortsatt att stå upp trots att benen kanske slutade bära oss för länge sedan.
Och belöningen kommer ju nu, när skrattet och glädjen ligger nära till hands hela tiden, för när orken kanske tryter, och känslorna då och då bubblar upp, så ligger han där på sin filt på golvet och skrattar.
Bror Jack Ian Engelbrektsson, det här blev verkligen ditt år!
Januari: 2011 avslutades, och 2012 påbörjades med en fantastisk nyårsfest i våran Majorna-tvåa. Vi hade många roliga fester i den lägenheten under tiden vi bodde där för övrigt.
Med 18 sittande vänner slog vi nog personligt rekord i hur många matgäster man kan ha i ett rum på 25 kvadrat.
Jag var gravid och nykter och höll ut längst av alla, och var uppe först av alla dagen efter.
Jag fick dille på orkidéer, köpte träningskort på Friskis men började aldrig träna eftersom jag fick en blödning, fick mani på Tombraider, Prince of Persia och längtade efter att magen skulle börja synas.
Februari: Jag knarkade Hemnet och vi åkte runt och tittade på hus. Köpte ett klätterträd till Doris, och jag fick tillfälligt dille på semlor som min älskade make så hjärtligt levererade till jobbet. Fick förfrågan om att vara boutmanager på Gothenburg roller derbys första hemmabout i slutet av mars. Vi var på rutinultraljud och hälsade på Ian och outade graviditeten för allmänheten efter det.
Vi arrangerade en tjejdag på sportlovet, med Zumba, breakdance och fotboll, jag fick en rosa döskallering av Wille på allahjärtansdag och åkte på framtidskonferens med jobbet i dagarna två.
Jag och Wille åkte till Helsingborg för att hälsa på Mange och Malin, och sen vidare till Malmö för att gå på bout mellan GBGRD och Malmös b-lag.
Mars: Jag gick till Jennifer och gjorde gröna glitterakrylnaglar för att hylla min fina förening, fick foglossning från helvetet, vi köpte skötbord och började försiktigt att boa lite inför bebisens ankomst även om det kändes lite tidigt. Jag köpte mammakläder och började faktiskt se gravid ut till min stora lycka. Vi (Wille) hjälpte Camilla och Ola att bli sambosar, och sen hade vi trevlig inflyttningssamvaro på kvällen.
April: Månaden som började med ett hejdundrande hemmabout i Lundbystrandshallen och som slutade på ett helt annat sätt än det var tänkt. Jag var hos tandläkaren och fick med beröm godkänt, jag deklarerade och jobbade.
Tisdagen den tredje april jobbade jag, vad som sen skulle visa sig vara min sista kväll på länge. Åkte hem, gick och lade mig men hade svårt att sova eftersom jag hade lite magkatarrskänningar. Jag höll mig hemma på onsdagen och på torsdagen, men kände mig såpass att jag följde med Wille till hans bror på eftermiddagen. I bilen hem började jag få ont i magen igen, tog en värktablett hemma, somnade en timma och vaknade sedan upp med ännu värre smärtor. Wille övertalade mig att vi skulle åka akut, så efter mycket tjat (jag ville inte) gav jag med mig och vi åkte till Sahlgrenska. Där ville de inte ta emot mig eftersom jag var gravid, utan hänvisade oss till förlossningen på Östra.
Där blev jag inlagd, först med misstänkt gallsten, sen med misstänkt havandeskapsförgiftning då blodtrycket var något förhöjt. Resten om det kan man läsa HÄR
.
Och så blev vi hux flux föräldrar efter ett dramatiskt akutsnitt som på operationsbordet förvandlades till ett katastrofsnitt eftersom jag höll på att dö där och då (Berättelse om det finns HÄR). Jag låg på intensiven i ett och ett halvt dygn och Wille äntrade papparollen till Bror Jack Ian Engelbrektsson, 555 gram tung och 29,5 cm lång, född 15 veckor för tidigt.
April handlade om att lära sig våga älska något som kunde ryckas bort från oss lika snabbt som det kom. Ian. Jag hade inget problem med att ge mig hän, att älska. Men ångesten och klumpen i magen som den ofantliga kärleken skapade var svår att hantera. Tänk om han försvann? Tänk om han inte orkade kämpa. Så vi kämpade för honom, och alla ni som läste Ians blogg och som skickade så mycket goda energier så att luften omkring oss vibrerade.
Jag pumpade och pumpade men lyckades aldrig få igång någon mjölkproduktion, och när tårarna över skulden att inte kunna ge mitt barn mat rann för ofta, så beslutade jag mig för att sluta pumpa och bli glad igen. Ian behövde en glad mamma.
Ian växte och blev större och större, fick med beröm godkänt och klarade sig från hjärnblödningar och från ductusoperationer. Han gick aldrig ner i vikt, och vi matade honom stor och stark med mjölk från Bröstbjölksbanken och med kärlek såklart, vilket hjälpte när han åkte på sin första blodförgiftning (sepsis), två veckor gammal. Vi åkte i skytteltrafik till och från Östra, avlöste varandra och allt handlade om att sitta känguru, eller sitta med händerna på Ians lilla kropp inne i kuvösen.
Vi kunde ord som poxmätare, saturation, triggermätare, puffar, artärnålar och diskuterade infarters varande eller icke med sköterskor.
Maj: I maj började vi fokusera på hemmet. För att så småning om välkomna Ian. Det kändes väldigt långt borta att han någonsin skulle få komma hem till oss. Wille boade och köpte säng och vi bäddade och längtade och trånade efter vårat barn. Vi valde nu att vara på Östra samtidigt eftersom vi ville dela upplevelserna med vårat barn, och vi ville inte att det skulle kännas som ett jobb att åka dit.
Ian vägde 800 gram och fick sitt första bad och det var en upplevelse jag aldrig någonsin glömmer. Den ligger mig väldigt varmt om hjärtat.
Vi började göra lite andra saker utanför sjukhuset, åkte och tittade på hus, fikade och träffade vänner utanför Östra.
Vi köpte Ians första prematurkläder, han passerade 1000 gram, fick flytta från kuvös till värmesäng och kunde ha sina första kläder. Vi tränade Ian att ligga med syrgasgrimma allt mer, och till slut så slapp han CPAP´en och då togs nog beslutet att hans tid på intensivvårdsavdelningen 316 var över. Det var ingen fara för hans liv längre.
Så i slutet av maj flyttades vi från Östra till avdelning 210 på Mölndals sjukhus, HÄR kan ni läsa om det.
Juni: Ian kändes stor, större än vad han egentligen var. Vi kände ju honom så väl vi det laget. Men han var liten jämfört med alla bautabebisarna på Mölndals neonatalavdelning. Herregud, jag smygkikade på dem och tyckte de var svinstora trots att de var små.
Vi kom ut på dagrum och började klara oss själva på avdelningen. Skruvade syrgas och Wille instruerade personalen i hur Schillerskåpen och sprutpumparna fungerade. Det var skönt men ändå läskigt. Man var ju van vid 316-personalens hökögon på bebisarnas monitorer, på Mölndal var det lite annorlunda...där var det vi som skulle ha hökögonen. Varje gång det ryktades om en ny bebis ankomst från 316 till Mölndal så hoppades jag på att det skulle vara Neo. Vi hade börjat prata med hans föräldrar lite smått på 316, och till slut dök Linnéa, Fredrik och Neo upp på Mölndal, och vi hade platserna mitt emot varandra på 210, och sen när vi kom ut på egna rum så började våra kvällsfikor och häng.
Jag och Wille tog ut Ian på hans första tur i barnvagnen, och kom tillbaka helt svettiga efter att syresättningen dippat och poxen börjat tjuta. Men det var helt fantastiskt ändå!
Vi vågade ta emot besök av lite familj och några få vänner, fick träffa Ian på sjukhuset.
Ian fick åka tillbaka till 316 några dagar för att operera sina ögon med laser, 600 laserstick i ena ögat, 700 i det andra. Vi sov över i ett isoleringsrum på avdelningen men var tillbaka på Mölndal tre dagar senare.
Vi firade midsommar hos Linda och Martin i skogen, och det var trevligt att träffa lite folk som inte hade blåa, vita eller gröna kläder på sig, även om det var lite läskigt att möta alla som visste vad vi genomgick.
Jag klippte mig, färgade håret och hittade tillbaka till den gamla Andrea.
Juli: Ian och Neos mammor köpte likadana tigerkläder och såg en söt porträttbild på de små liven framför ögonen, ljuv liksom. Istället blev det skrik och panik och ilska hos grabbarna, och Neo höll på att boxa Ian i ögat och Ian höll på att slita ut Neos sond, men ack så roligt vi hade det och pappa Fredrik fick sära på de unga tu.
Och jag började känna mig klar med livet på neonatalavdelningen. Jag längtade hem. Tröttnade på att sova under en förlossningssal och höra de eviga skriken från födande kvinnor natt ut och natt in. Trött på att andra satt och gullade med mitt barn då det kändes som om jag delade vårdnaden av honom med sjukvården. Det kändes som om vi var sist kvar, avdelningen skulle stänga för sommaren och barn skrevs ut på löpande band. Ian krånglade med syresättningen, så tillslut bestämdes det att vi fick åka hem på permission, och den 6 juli fick vi och Linnéa och Neo och Fredrik lämna Mölndal för att åka hem till våra hem.
Det var såklart underbart, och vi blev modiga och vågade oss iväg på allt längre turer ju äldre Ian blev. Vi åkte till farmor och farfar i Väröbacka, och hälsade på Ians kompis Neo och Linnéa och Fredrik. Det var många återbesök på neo, och kontroller på Östra. Och den 20 juli skulle Ian varit fullgången i magen och det skulle varit dags för BF, och jag skrev följande rader i hans blogg några dagar senare:
I fredags, den 20 juli 2012 var det Ians beräknade födelsedag, jag skulle gått in i vecka 40+0, och kvällen innan grät jag.
Som ett barn.
Otröstlig med Ian i min famn.
Sörjde förlusten av en graviditet,
av att sommaren inte blev som jag förväntade,
av att inte få ett ordentligt avslut.
Av att inte minnas när mitt barn kom till världen,
eller att inte finnas där direkt när han kom ut.
Det är mycket att sörja över i allt det här.
Den eviga skulden mot mitt barn som då och då tar överhanden,
ger sig till känna.
Men också så mycket att glädjas över.
Ian lever.
Han finns.
Är.
Och han mår bra.
Han mår bra.
Vi mår bra.
Den 23 juli 2012 firade vi ettårig bröllopsdag med en sen middag med Ian liggandes i babynestet i kökssoffan. Och där och då kunde jag pusta ut och tacka min lyckliga stjärna för att det gick så bra som det gick.
Augusti: Ian blir officiellt utskriven från neo och får ett par slängar av kolik och vi har några tuffa kvällar av skrik och panik. Vårat hyra-hus-letande börjar ordentligt och vi knarkar nu Blockets hyresmarknad för torp och småhus i Halland. Åker och tittar på ett jättefint torp i Onsala, men det är för litet för oss.
Lägger ut våran lägenhet på lägenhetsbyte.se, men har absolut ingen tur.
Jag återupptar min rollerderbykarriär igen men faller på svanskotan återigen, så jag måste uppsöka akuten några dagar senare, blir inget mer åkande på ett tag då inget är brutet, men mina fogar har slagits upp igen, och jag har återigen en foglossning från helvetet.
Mange och Malin kommer upp och hälsar på oss, och vi har ett trevligt dygn tillsammans. Vi åker till Ullared och farmor Britt premiärpassar Ian någon timma på utsidan medans vi springer omkring som yra höns inne på GeKås.
September & oktober: Vi åkte och tittade på en hyresstuga i skogen i Fjärås, och när vi satte oss i bilen efter titten så kändes det som det enda rätta. Vi ringde upp ägaren efteråt och tackade ja, och sen var det några dagar på nålar då han höll oss på halster med att ge oss besked om vi fick flytta in eller inte.
Vi hade namngivningskalas för Ian nere i Paradiset, Wille red på Sand och Ians farbror Jonas fyllde 40 år.
Wille började jobba och jag blev officiellt mammaledig. Jag och Ian fördrev dagarna med långa promenader Nya Varvet - Klippan - Gråberget - Mariaplan och utomhusfikor på Marmelad och Kardemunna.
Vi började planera för en flytt, hyrde ut våran lägenhet i andra hand till Kryckan, Ian gjorde MR-röntgen på hjärnan, hösten blev gyllene gul och Ian växte. Det var en rätt händelselös höst då Ian är infektionskänslig och vi inte kan hitta på hur mycket som helst med andra människor.
November & december: Och så blev det vinter och vi började flyttpacka. Jag packade och flyttstädade med Ian på magen i BabyBjörnen när Wille jobbade och på nätter och helger slet vi allihopa. Majornatvåan fylldes snabbt av flyttlådor, och Doran hade helt plötsligt en massa nya gömställen att upptäcka.
Vi beställde en ny soffa, och så var det fars dag och Wille fick en klyvyxa av Ian. Vi var hemma hos farbror Jens på en god middag och Ian kaskadkräktes i bilen på väg dit.
Sen började lillgrabben matvägra och äter nu endast när han sover.
Så var det dags för flytt. Från staden till landet, från koja till slott. Den förste december gick flyttlasset, och vi trivs som fiskar i vatten. Det är helt fantastiskt att bara kunna öppna dörren och höra skogens sus, att se Doris springa i skogen, och att få vagga Ian till sömns i vagnen under trädkronorna.
Det har varit ett omtumlande år, galet, tokigt, smärtsamt, fantastiskt och alldeles underbart. Jag har fått veta vad smärta innebär, både fysisk och psykisk, och jag besitter den märkliga vetskapen i hur det känns att vara en hårsmån från döden.
Men ändå, det här året har gett oss Ian. Först har jag fått ynnesten att känna hans små sparkar i magen, och nu har jag ynnesten att få känna hans stora sparkar på utsidan :) Han börjar bli stor, han har tiodubblat sin vikt.
Det här året har fört mig och Wille ännu mera ihop, och jag tittar på honom varje dag och tänker på resan vi gjort i år, och jag älskar honom så mycket.
Om några timmar är det ett nytt år, med nya mirakel, prövningar, mot- och medgångar. Det är så livet ser ut, och det är det som gör oss alla starka.
Jag vill tacka er alla för detta året, för att ni bar mig när jag var svag och för att ni givit mig en axel att luta mig mot när det var jobbigt, och för att ni skrattat med mig när livet känts lättsamt.
Jag älskar er alla, och önskar er nu ett riktigt GOTT NYTT ÅR!
♥
Maria
Gott nytt 2013 till hela familjen! Ian är er mirakelbebis! Fantastisk jobbat 2012 och tack för att vi fått följa er resa.
Massa kramar från Maria m familj.
