| Nio månader | Sovmatning |

Lite sjukhusbesök piggar alltid upp en...eh.

 

 

Man vill ju såklart att allt skall vara bra nu.

Att efter ha fötts alldeles för tidigt, vårdats på neonatalavdelning i nästan fyra månader, fått blodförgiftningar, ljumskbråck och opererat ögonen innan man egentligen ens skulle varit född.

Då tycker man ju att det räcker med det.

 

Och visst kan kanske Ians matvägran ses som en petitess i sammanhanget, han klarade ju allt det där jobbiga på neo galant - men nu har det gått såpass långt att han faktiskt inte går upp i vikt längre. Efter sin andra förkylning började han äta mindre och mindre mängder även när han sov (vi har enbart kunnat mata honom när han har sovit den senaste månaden), och när den tredje förkylningen dundrade in med feber och andningsuppehåll i tisdags kväll så åkte vi akut till Varbergs sjukhus, som passade oss vidare med ambulanstransport till Halmstad mitt i natten. Där kopplade man upp honom på övervak över natten, och jag och Wille och Ian sov (?) återigen i ett sjukhusrum tillsammans.

Han fick inga mer apnéer, och febern minskade, men man uppmärksammade och tog tag i Ians matproblem. Äntligen! 

 

Vi har påtalat detta på varenda läkarbesök de senaste månaderna, verkligen, men eftersom Ian fortsatt öka i vikt (om än mindre och mindre) så har man inte riktigt brytt sig. Tills nu i veckan, då man på ett helt nytt sjukhus lyssnade på oss, och såg att han faktiskt minskat i vikt sedan senaste BVC-vägningen.

Äntligen förstod någon hur jobbigt, frustrerande och isolerande det här med att sovmata älskade Ian är för oss alla. Den senaste veckan har vi fått mata honom varannan timme för att han skall få i sig någon näring. Han har nämligen bestämt att det absolut inte går att äta på kvällen heller, inte ens i sömnen.

 

 

Remiss till dietist på Kungsbacka sjukhus skickades från Halmstad, och vi fick med oss en flaska kalorier (Calogen) att hälla i ersättningen. Så, trots det jobbiga med sjukhusvistelse och det ena och det andra, så kom det trots allt något bra utav det.

Idag träffade vi läkare och dietist på Kungsbacka sjukhus, och de tog oss på största allvar. Man pratade om att skriva remiss till Matskolan på Östra sjukhuset, där får barnen lära sig att äta mat, och man pratade också vad som kallas för PEG, som är en knapp som man opererar från magen in i magsäcken, så ger man näringen där igenom och fokuserar på att lära sig äta vanlig mat med munnen. 

Där fick jag rysningar och blev illamående, jag vill inte att Ian skall behöva opereras för detta, men är det nödvändigt för honom så är det ju en självklarhet.

 

Lime :)

 

Vi skall åtegå till att mata honom var tredje timma, och hoppas han jobbar upp hungerkänslorna igen. I slutet av nästa vecka skall Ian på sexmånaderskontroll hos sin neodoktor på Östra, och Kungsbacka har idag mailat all info till henne. Så, det rör på sig. 

Jag är lättad, ledsen, glad och jag vet inte vad. Det har varit några ytterst påfrestande månader, och att inte kunna tillgodose sitt barns näringsbehov har varit så stressande att både magkatarr och diverse jobbigheter är nära.

Hoppas nu att lillfisen tar sig kragen och börjar uppskatta riktig mat, gröt och puréer - så att vi kan släppa behovet av mjölkersättningen snart. Då skulle så mycket lösa sig! Hoppas också att vi kan få gå matskola med Ian, jag tror att det hjälper honom att se andra barn äta.

 

 

Ian får smaka en massa godsaker varje dag, men det är ju inget han växer sig tjock av. Bäst av allt diggar han smörgåsrån med smör på som han kan slicka av, han gillar också lime och lingon och bananpuré. Så han är inte hel ute och cyklar. Dock borde han börja gilla gröt snart. Det är där kalorierna finns :)

 

Så, kontentan är: Vi är inte helt sänkta, det finns fortfarande hopp, och speciellt efter de senaste dagarnas läkarbesök och dietistpeppningar :)

 

Nu blickar vi framåt, det kommer att bli bättre! Ian mår ju trots allt bra, han är inte sjuk. Han är bara en väääldigt enveten och bestämd liten kille :)

 

Puss!

Vi har ju kämpat m Elviras mat ända sedan hon föddes o då var hon tre ggr så stor som prins Ian. Vet hur du mår!!
En dag brast det helt för mig. Gick gråtandes m Elvira till Bvc. När jag kom dit så satte sköterskan mig i personalrummet m kaffe o fika. Elvira tog de. När jag en stund senare hittar dem så sitter de o äter choklad o dricker saft ihop. Hon var då ca 1,5år. En barnläkare kom o pratade m mig. Han ville vi skulle experimentera lite. Ingen välling efter 19. Välling istället för den nekade lunchen. O att vi drog ut mer på maten. Var3,5h. Så att hon skulle bli hungrig!!
Det fungerade!! Elvira är inte den som äter mest eller är tyngst. Men hon mår bra.

Hoppas det snart vänder för Ian!!

Kram
Anki