Först låg jag där, glad och supernöjd med att jag äntligen fått som jag ville: Vara nakenfis inne i kuvösen, utan täcke och filtar - så jag kan spralla med benen hur jag vill, kanske kissa lite i det fria, vädra, känna vinden (läs syrgasen från cpapen, reds.anm) mot min nakna kropp.
Nöjd!


Men va fasen... Kan man aldrig få vara i fred? I och för sig är jag rätt nöjd med att ni tagit av mig cpapen och bytt ut den mot en grimma, men kan ni vara snälla och stänga kuvösluckan nu, jag vill spralla i fred, inte bli upplyft och buren och allt vad ni nu tänkt göra med mig!
Jag protesterar!


Eller va? Vänta nu, mamma vad gör du? Varför är jag naken utanför kuvösen? Och varför tar du en massa bilder pappa? Lägg tillbaka mig, det är skämmigt.

Eh, det känns varmt mot min rumpa...
Vad? Eh?
Det känns mysigt.
Varmt. Skönt.


Åh.
Varmt. Blött.
Mysigt.
Det här känner jag igen.
Så här har jag bott, inne i mammas mage.
Jag avfyrar min absolut nöjdaste och mest förvånade min.
Så gott så att tårna krullar sig.


Men mamma kan du sluta att säga att jag är så himla liten hela tiden?!
Det är jag inte alls, jag är jättestor nu ju!
Jag har växt fyra centimeter sen jag föddes, och gått upp nästan 300g...

Men åh vad skönt det är när du tvättar mig med tvättlappen.
Kan inte hejda mig, somnar nästan i baljan.
Mysigt.


Det här var den bästa dagen i mitt liv!


Jag och Wille måste nästan klunsa i hissen upp till avdelning 316, om vem som skall börja sitta känguru med Ian. Så är det varje dag. Båda vill så hemskt mycket, hela tiden och jämt.
Fast vi är bra på att fördela tiden, och unna den andre lite extra Ian-tid om denne behöver det bättre.

Igår skulle jag börja timmarna på neo med att sitta, men när vi kom upp till avdelningen så visade det sig att man pipat Ian i natt, dvs dragit den största, och sista infarten i hans kropp för den här gången, artärnålen i handen.
Så helt plötsligt var han inte piercad längre, och det fanns inga vägar för nya bakterier att kravla in i honom.

Så det betydde BAD!
Ians första bad.
Och jag hoppade lite på stället av glädje!
Och Wille också!
Som jag längtat efter det första badet, och tjatat om det denna veckan.

Först var det jätteläskigt. 
Ians sköterskor tog av honom cpapen (som håller hans lungor lite uppblåsta hela tiden, skapar ett tryck, och som tillför syre ner i lungorna och som sen transporteras vidare ut i blodet), och satte på honom en grimma istället. Grimman är det han enbart kommer att ha istället för cpapen, när han är helt redo för det.

Och så kopplade de ur elektroderna som mäter pulsen och saturationen och andningen.
Och slutligen tog man bort poxen (som mäter syresättningen) från foten.
Och från och med då fick vi lita helt på deras kunnande eftersom inga instrument nu mätte hur han mådde.
Och då lyfte jag ut den sprallande nakenfisen ur kuvösen och sänkte sakta ner honom i det härliga badvattnet.
Vilken min grabben låg inne med när han kände vattnet.
Obetalbart underbar! ♥
Hans rätta element.
Finaste grabben!

Efter bad och tvätt med babyolja så lyfte vi in en rosig och nyponrosdoftande och nöjd liten Ian i kuvösen där han fick en varm handduk över sig (på neonatalen har man värmeskåp för textilier, så att handdukar och täcken och andra saker är varma när man lägger dem över sin bebis inne i kuvösen, eller när man skall ligga hud-mot-hud) och så torkade vi honom, och som han diggar all närhet och kontakt.

Sen på med ren blöja, och så lyfte jag ut honom igen och lade honom mot mitt bröst och satte mig i mysiga fåtöljen, allt medans Ian fortfarande hade grimman på sig istället för den dumma cpapen (som jag börjat ogilla mer och mer - den är nödvändig för honom, men ser ut att skava, göra ont, trycker upp näsan a´la rumpnisse-style och gör hans huvud ovalt. Så, den dagen han kommer ur cpapen skall jag bjuda upp till dans!) i nästan en timma innan han började plinga och tillbuda och det blev lite jobbigt att ta ordentliga andetag eftersom hans lungor fortfarande är prematura.
Men ändå, en timma med grimma! 
Duktig Ian ♥

Igår var en underbar dag. 
En dag som alla andra men ändå inte.
En dag då Ian inte bara var en liten prematur grabb i en kuvös,
utan en liten badande bebis i en balja.
En dag då man sakta men säkert börjar förstå att Ian är en riktig bebis.
Det går upp för oss lite varje dag.
Att vi skall få ta hem honom någon gång i sommar.
Och när solen strålar på utsidan och fåglarna kvittrar, så är det inte så svårt att se den dagen framför sig.
Även om den känns så oändligt långt borta, och trots allt ganska svår att föreställa sig.

Idag skall Ian få flytta till ett nytt rum. Det allra nyaste på avdelningen.
Nyrenoverat och fint.
Och med bara tre platser.
Det nya rummet heter Gula rummet, och där inne kommer det vara mindre pling och larm eftersom det bara är tre bebisar som skall bo där inne.
Det kommer att bli jättebra, även om vi gillade att hänga i Röda rummet.

Mitt hjärta är fortfarande fyllt till bredden av känslor efter gårdagen.
Den var så mysig.
Först bad, klara sig utan cpapen så länge, och så mysa på mammas och pappas bröst enda fram tills det nästan var natten.
Jag och Wille brukar bytas av efter några timmars hud-mot-hud, allt för att Ian skall få vara med oss så mycket som möjligt.

Nu har dagen grytt och det är snart dags för ännu en dag i bebisbageriet på avdelning 316.
Först åker Wille dit, och lite senare åker jag dit och tar kvällen med Ian.
Längtar redan efter våran lille grabb!
♥





 

 ♥ Ians pappa köper säng till Ian ♥ Och nu kommer svaret på frågan alla undrar men ingen vågar fråga: Kommer Ian se ut som en liten gris när han blir av med CPAP-masken? Svar nej. Ian har världens finaste näsa utan den ♥ Ians mamma köper en målbildsbody till Ian. Storlek 40. En milstolpe. Förhoppningsvis lagom tills Ian får byta från kuvös till vattensäng någon gång efter vecka 30-32 ♥

Ians pappa åker till Ikea medans jag mammagosar i fåtöljen med lillgrabben uppe på neonatal. Tillbaka kommer han och meddelar att han köpt spjälsäng, spjälskydd, underlakan och plastad frotté. På helt eget bevåg, han är fin han, Ians pappa ♥

Det har varit två mysiga dagar, med massvis med mammagos och pappagos. Ian trivs bäst snuttandes på nappen, medans han ligger helt utslagen på någon av oss. På pappa gillar han att ligga och bajsa, och lyssna på Willes röst - och på mig gillar han att ligga medans jag håller honom om baken och gungar honom upp och ner medans han håller i mitt finger. Då somnar han som en stock.

Ian lämnas i fred av personalen i sin kuvös nu när han mår lite bättre.
Det är så det skall vara. Ju mindre de larmar desto mer låter man dem vara. Inte så mycket pill och röra på, och lyfta på kuvösskynket.
Så lite intryck som möjligt är bäst för dem.
Eller, egentligen skall man låta dem vara ifred så mycket som möjligt jämt även om de är dåliga eller inte - men det går ju inte riktigt när de är sjuka. Då behöver dem läggas om, tas prover på, tittas på, klämmas på, kännas på.
Ian har blivit jätteklämd och känd på under sin infektion.

När Ian ligger hud mot hud på någon av oss så är det svårt att inte älska sönder honom. Man kan tro att han ligger där, uttryckslös, tyst och stilla som ett enda stort mysterium - och bara väntar på att tiden skall gå så han kan mogna.
Men nej, inte Ian.
Han rör sig, gråter, smackar, snuttar på nappen, tittar sig omkring med stora stora ögon, lyssnar på våra röster, letar efter ett finger att hålla i, känner trygghet och gör en mängd olika miner.
När jag och Wille satt och åt thaimat på Torpa thai igår så sade jag: "jag känner verkligen att jag älskar Ian mer och mer för varje dag som går".

I början var han mest "Ian".
Och man älskade honom för det. För att han är en produkt av oss.
Och för att han var den som legat i min mage i månader. Den man pratat med, sjungt för, planerat framtiden för. Beviset på kärleken.

Men för varje dag som går, så blir han så mycket mer.
Ett barn, en människa på jorden.
Någon som kommer att lämna ett avtryck i framtiden, i historien.
Någon med en personlighet, ett minspel, en röst och ett par stora ögon som så sakteliga upptäcker sin omvärld.
Det där är större än vad man egentligen klarar av att tänka på.
Som när man låg på bryggan med sin kompis i sommarnatten när man var liten, och stirrar upp på en stjärnsprängd natthimmel och försöker förstå vad som finns där uppe, och hur stort det är.
Som universum. Det är ogripbart.

I början handskades vi med Ian som om han vore gjord av glas.
Om man skulle lyfta en arm så tog det en minut eller två. Försiktigt, försiktigt. Och han låg väl där och tänkte: "Vad sysslar du med morsan?" eftersom allt tog så lång tid. Och så blev han lite kall eftersom luckan till kuvösen var öppen lite väl länge.
Ian håller inte kroppstemperaturen själv.
Han blir varm av värmen inne i kuvösen, eller så blir han varm av våran kroppsvärme.
Att lyfta honom var jätteläskigt i början.
Nu gör man det i en handvändning.
Det enda som fortfarande är lite läskigt är att lägga honom från rygg till mage. Då måste man ju rotera ungen ett halvt varv i en handvändning. Och med CPAP-mask och slangar och elektroder och artärnålar så känns det som om man trasslar in honom i sig själv ibland.
Men man lär sig. För varje dag som går så lär man sig.
Blir modigare.

Sent igår kväll lade vi honom på höger sida, och jag skulle rätta till hans arm lite, och sköterskan bara: "men det är bara att dra i armen så han hamnar rätt" och jag fick en bild i huvudet av hur det bara sa "plopp!" och så hade jag armen i handen. Ni vet sådär som hände med ens dockor om man drog lite för hårt i dem när man var liten?
Läbbigt.
Men det gick bra. Jag drog i armen och det sade inte "plopp!" och armen satt kvar.

Igår vägdes han in på massiva 850g och han har med andra ord gått upp nästan 300g på dessa tre veckorna. Detta trots att han har varit lite krasslig med en infektion som härjat i hans lilla kropp.
100g i veckan är det man försöker uppnå, men allt handlar om hur mycket de bajsar och äter.
Såklart.
Logiskt.
150g kvar till han väger ett kilo, då blir det flagga på kuvösen.
Fem dagar kvar tills han fyller en månad. Även då blir det flagga på kuvösen.
Får han två flaggor på kuvösen om de två infaller på samma dag?

Ian får matdropp sen några dagar tillbaka. Bröstmjölk som pumpas in i sonden, ner i magen, regelbundet under dygnet, hans mage blev så luftfylld av att äta 11 ml varannan timme, och nu verkar det ha lugnat ner sig i och med matdroppet. 
Skönt.
Idag tas antibiotikan bort. Och sen får vi alla hålla tummarna för att Ians tillfrisknande håller i sig. Man har fortfarande inte fått tillbaka provsvaren från bakteriologen, så vi vet inte vilken sorts infektion han hade, eller om han faktiskt hade en infektion.
Men hans CRP-värde (mått på den inflammatoriska aktiviteten i kroppen) är nu negativt, och inte förhöjt som det varit den senaste veckan - vilket tyder på att det var en infektion.

Och minuter blir till timmar och timmar blir till dagar och dagar blir till veckor.
Utanför neonatalavdelningens fönster exploderar våren, magnolian, knopparna, och vi upplever den från femte våningen och slås av vårvärmen när vi lämnar Kvinnokliniken sent på kvällen.
Allt i denna världen kan ses från olika perspektiv, och våren 2012 bevittnas på avstånd. Inifrån våran värld, med de plingande mätarna, pumpande syrgasmaskinerna, med de snälla sköterskorna i de blåa kläderna, med de pyttesmå bebisarna i sina små kuvöser, med kärleken och med den lite läskiga känslan av att det bara är en halv vår och en halv sommar kvar tills vi skall bli en familj även hemma.
Tillsammans med Ian.
Utan plingande maskiner som talar om hur han mår. Eller som larmar när han inte mår bra.
Utan snälla sköterskor i blåa kläder som är där och vet exakt vad som är problemet om något plingar..
Samtidigt så lär vi oss själva mer och mer för varje dag att se på Ian hur Ian mår.
Att vara föräldrar. Att lära känna sitt barn.
Så det skall nog gå alldeles utmärkt att bli föräldrar på heltid åt Ian när den dagen kommer ♥

Tills dess står sängen som Ians pappa har köpt här hemma och väntar i sovrummet, skötbordet, babyskyddet och Ians byrå med Ians saker i, Ians gosedjur, blöjorna för två-tre kilo och vagnen som står i affären och väntar på att Ian skall växa och bli stor så vi kan ta hem den.

Jag längtar!

Man blir lite pömsig av att ligga hud mot hud med sin bebis i flera timmar ♥

Jag förstår, och jag ser på statistiken att väldigt, väldigt många följer våran resa mot framtiden tillsammans med Ian.
Både nära och kära, men också, för oss helt främmande människor klickar sig in här varje dag. Vissa till och med flera gånger per dag.
Och som det värmer. Ni sänder ut så mycket härlig och positiv energi.
Ian berör, såklart.
Alla barn berör oss, oavsett om de är pyttesmå, lagom, sjuka, friska, galna, tandlösa eller kanske har lite spatt i en arm eller i ett ben eller kanske lungor som fått kämpa lite extra. 
Oavsett vad, så är de barn.
Och ni vuxna som hittat hit, ni är alla så hjärtligt välkomna!

Vi befinner oss i Ian-bubblan nu, och där inne är allt väldigt vackert, galet, ensamt ibland, underbart och skräckslaget. Ingen dag är ju den andra lik.
Man kan aldrig bara slå sig till ro och vänta ut tiden.
Utan ingen dag är den andra lik.
Helt plötsligt är det dropp, c-lösning, blodtransfusioner, syrgaspuffar med triggerfunktion, nya livsuppehållande slangar och sladdar och kablar och ormbon som sitter fast på Ian och som man trasslar sig in i när man skall kängurugosa några timmar i fåtöljen med sin son.
Andra dagen är det inget av det där, utan bara en rödrosig grabb med en poxmätare och lite syrgasslangar och några andra grejer som ligger där och låtsastittar med pillemariska, svarta små ögon när man kommer.

Igår var de det förstnämda.
Igår var det artärnålar och infarter i tre av fyra lemmar, och poxmätaren på den fjärde. Triggermätaren till syrgaspuffarna på magen, tre elektroder bredvid triggermätaren (de är ju iofs alltid där och mäter pulsen och andningen mm) och jag vet inte vad.
Och Ian var gnällig och grät och härjade på mitt bröst, och man har inte den blekaste vad det är han är missnöjd med.
Fast så är det väl med alla småttingar, oavsett om de är prematura eller inte.
Jag tror att det var magen. Han fick dropp i förrgår, och igår började man med bröstmjölk genom sonden igen. Det blir en omställning för magen och tarmarna såklart.
Och det är en nära-döden-upplevelse för prematurer att ha ont i magen och försöka bajsa.

Ian mår bättre. Pratade med sköterskan igår kväll innan det var dags att sova, och då var det lugn och ro i den Engelbrektssonska kuvösen, och det hade det varit sedan vi gick. Inte så mycket pling och plong och larm.
Han fick ett mindre pulsfall när han låg känguru (hud mot hud) på mig igår, och syresättningen gick ner till 40% (jag ligger på 97%, så det kan ni alltid jämföra med när jag skriver om saturation/syresättning) och så blev han blåsvart om ena handen och sköterskan fick flusha i honom lite extra syrgas.
Det är normalt, speciellt vid infektioner, och de klarar ganska mycket sådana saker.
Men ändå, det är obehagligt att se sitt barn bli blåsvart.
Jag gillar prematurrött mycket bättre.
Rött är i alla avseende mycket bättre än blått.
Så det så.

Infektionen verkar på väg att ge sig, och som jag sade till sköterskan igår mitt i min egen uppgivenhet över hans gråt och gnäll när han låg på mig, "jaja det är väl ett bättre tecken att han lipar och härjar runt på mig än om han skulle vara helt tyst och stillsam och orkeslös", och jo, hon kunde inte annat än att hålla med. Det är krut i den lille mannen! ♥

Ringde till Ians rum nyss och pratade med sköterskan, och hon bekräftade att Ian mådde bättre även idag. Han hade nyss haft ett litet pulsfall, men hade hittat tillbaka själv utan problem. Gott att höra! Jag skall dit upp lite senare idag för lite kängurugos hud mot hud med vackraste Ian.

Wille är iväg och köper en stor garderob med skjutdörrar som vi skall ha i vardagsrummet.
Vi fortsätter att boa för Ian, innan var det för hans ankomst, nu gör vi det inför hans hemkomst :)
Ut med garderoberna från sovrummet, för att ge plats åt Ians säng. Och istället blir det som sagt en stor garderob i vardagsrummet, med plats för alla våra kläder, lakan, handdukar mm.

Ian är pappas grabb. Han är mammas också, men jag tror att Ian och Wille har någon speciell pappa och songrej redan nu. Det är helt fantastiskt faktiskt.
Wille fanns där för Ian direkt när han kom till världen, och de följande nästan två dygnen. Jag låg på IVA och tryckte på morfinpumpen och förstod nog inte riktigt att jag hade blivit mamma förrän jag rullades upp i min säng till Ian sent på måndagskvällen (han föddes mitt på dagen på söndagen) och uttryckte "han ser ju ut som en marsipangris" det första jag gjorde, samtidigt som jag smälte totalt av åsynen av den lilla, lilla pojken med den röda, papperstunna huden och det mellanblonda håret på huvudet.

Jag, och många andra tror att prematurfödslar skapar starkare, direkta band mellan pappan och barnet. Pappan delar allting med mamman: matning, omvårdnad, hud mot hudandet - och anknytningen mellan pappa och barn blir således starkare än vid normala födslar där mammans amning oftast gör att hon och barnet knyter an lite mer.
Och jag ser det på Wille och Ian, och jag tror att de har ett starkt, osynligt band emellan sig som skapades direkt efter förlossningen, och jag tycker att det är helt underbart, fantastiskt! Tänk att vi får dela detta! Jag blir helt gråtig bara jag tänker på det! ♥

Idag fyller Ian 28 veckor, och imorgon firar vi Ians tre första veckor i denna världen.
Vi älskar dig Ian!