♥ Ians pappa köper säng till Ian ♥ Och nu kommer svaret på frågan alla undrar men ingen vågar fråga: Kommer Ian se ut som en liten gris när han blir av med CPAP-masken? Svar nej. Ian har världens finaste näsa utan den ♥ Ians mamma köper en målbildsbody till Ian. Storlek 40. En milstolpe. Förhoppningsvis lagom tills Ian får byta från kuvös till vattensäng någon gång efter vecka 30-32 ♥

Ians pappa åker till Ikea medans jag mammagosar i fåtöljen med lillgrabben uppe på neonatal. Tillbaka kommer han och meddelar att han köpt spjälsäng, spjälskydd, underlakan och plastad frotté. På helt eget bevåg, han är fin han, Ians pappa ♥

Det har varit två mysiga dagar, med massvis med mammagos och pappagos. Ian trivs bäst snuttandes på nappen, medans han ligger helt utslagen på någon av oss. På pappa gillar han att ligga och bajsa, och lyssna på Willes röst - och på mig gillar han att ligga medans jag håller honom om baken och gungar honom upp och ner medans han håller i mitt finger. Då somnar han som en stock.

Ian lämnas i fred av personalen i sin kuvös nu när han mår lite bättre.
Det är så det skall vara. Ju mindre de larmar desto mer låter man dem vara. Inte så mycket pill och röra på, och lyfta på kuvösskynket.
Så lite intryck som möjligt är bäst för dem.
Eller, egentligen skall man låta dem vara ifred så mycket som möjligt jämt även om de är dåliga eller inte - men det går ju inte riktigt när de är sjuka. Då behöver dem läggas om, tas prover på, tittas på, klämmas på, kännas på.
Ian har blivit jätteklämd och känd på under sin infektion.

När Ian ligger hud mot hud på någon av oss så är det svårt att inte älska sönder honom. Man kan tro att han ligger där, uttryckslös, tyst och stilla som ett enda stort mysterium - och bara väntar på att tiden skall gå så han kan mogna.
Men nej, inte Ian.
Han rör sig, gråter, smackar, snuttar på nappen, tittar sig omkring med stora stora ögon, lyssnar på våra röster, letar efter ett finger att hålla i, känner trygghet och gör en mängd olika miner.
När jag och Wille satt och åt thaimat på Torpa thai igår så sade jag: "jag känner verkligen att jag älskar Ian mer och mer för varje dag som går".

I början var han mest "Ian".
Och man älskade honom för det. För att han är en produkt av oss.
Och för att han var den som legat i min mage i månader. Den man pratat med, sjungt för, planerat framtiden för. Beviset på kärleken.

Men för varje dag som går, så blir han så mycket mer.
Ett barn, en människa på jorden.
Någon som kommer att lämna ett avtryck i framtiden, i historien.
Någon med en personlighet, ett minspel, en röst och ett par stora ögon som så sakteliga upptäcker sin omvärld.
Det där är större än vad man egentligen klarar av att tänka på.
Som när man låg på bryggan med sin kompis i sommarnatten när man var liten, och stirrar upp på en stjärnsprängd natthimmel och försöker förstå vad som finns där uppe, och hur stort det är.
Som universum. Det är ogripbart.

I början handskades vi med Ian som om han vore gjord av glas.
Om man skulle lyfta en arm så tog det en minut eller två. Försiktigt, försiktigt. Och han låg väl där och tänkte: "Vad sysslar du med morsan?" eftersom allt tog så lång tid. Och så blev han lite kall eftersom luckan till kuvösen var öppen lite väl länge.
Ian håller inte kroppstemperaturen själv.
Han blir varm av värmen inne i kuvösen, eller så blir han varm av våran kroppsvärme.
Att lyfta honom var jätteläskigt i början.
Nu gör man det i en handvändning.
Det enda som fortfarande är lite läskigt är att lägga honom från rygg till mage. Då måste man ju rotera ungen ett halvt varv i en handvändning. Och med CPAP-mask och slangar och elektroder och artärnålar så känns det som om man trasslar in honom i sig själv ibland.
Men man lär sig. För varje dag som går så lär man sig.
Blir modigare.

Sent igår kväll lade vi honom på höger sida, och jag skulle rätta till hans arm lite, och sköterskan bara: "men det är bara att dra i armen så han hamnar rätt" och jag fick en bild i huvudet av hur det bara sa "plopp!" och så hade jag armen i handen. Ni vet sådär som hände med ens dockor om man drog lite för hårt i dem när man var liten?
Läbbigt.
Men det gick bra. Jag drog i armen och det sade inte "plopp!" och armen satt kvar.

Igår vägdes han in på massiva 850g och han har med andra ord gått upp nästan 300g på dessa tre veckorna. Detta trots att han har varit lite krasslig med en infektion som härjat i hans lilla kropp.
100g i veckan är det man försöker uppnå, men allt handlar om hur mycket de bajsar och äter.
Såklart.
Logiskt.
150g kvar till han väger ett kilo, då blir det flagga på kuvösen.
Fem dagar kvar tills han fyller en månad. Även då blir det flagga på kuvösen.
Får han två flaggor på kuvösen om de två infaller på samma dag?

Ian får matdropp sen några dagar tillbaka. Bröstmjölk som pumpas in i sonden, ner i magen, regelbundet under dygnet, hans mage blev så luftfylld av att äta 11 ml varannan timme, och nu verkar det ha lugnat ner sig i och med matdroppet. 
Skönt.
Idag tas antibiotikan bort. Och sen får vi alla hålla tummarna för att Ians tillfrisknande håller i sig. Man har fortfarande inte fått tillbaka provsvaren från bakteriologen, så vi vet inte vilken sorts infektion han hade, eller om han faktiskt hade en infektion.
Men hans CRP-värde (mått på den inflammatoriska aktiviteten i kroppen) är nu negativt, och inte förhöjt som det varit den senaste veckan - vilket tyder på att det var en infektion.

Och minuter blir till timmar och timmar blir till dagar och dagar blir till veckor.
Utanför neonatalavdelningens fönster exploderar våren, magnolian, knopparna, och vi upplever den från femte våningen och slås av vårvärmen när vi lämnar Kvinnokliniken sent på kvällen.
Allt i denna världen kan ses från olika perspektiv, och våren 2012 bevittnas på avstånd. Inifrån våran värld, med de plingande mätarna, pumpande syrgasmaskinerna, med de snälla sköterskorna i de blåa kläderna, med de pyttesmå bebisarna i sina små kuvöser, med kärleken och med den lite läskiga känslan av att det bara är en halv vår och en halv sommar kvar tills vi skall bli en familj även hemma.
Tillsammans med Ian.
Utan plingande maskiner som talar om hur han mår. Eller som larmar när han inte mår bra.
Utan snälla sköterskor i blåa kläder som är där och vet exakt vad som är problemet om något plingar..
Samtidigt så lär vi oss själva mer och mer för varje dag att se på Ian hur Ian mår.
Att vara föräldrar. Att lära känna sitt barn.
Så det skall nog gå alldeles utmärkt att bli föräldrar på heltid åt Ian när den dagen kommer ♥

Tills dess står sängen som Ians pappa har köpt här hemma och väntar i sovrummet, skötbordet, babyskyddet och Ians byrå med Ians saker i, Ians gosedjur, blöjorna för två-tre kilo och vagnen som står i affären och väntar på att Ian skall växa och bli stor så vi kan ta hem den.

Jag längtar!