Man blir lite pömsig av att ligga hud mot hud med sin bebis i flera timmar ♥

Jag förstår, och jag ser på statistiken att väldigt, väldigt många följer våran resa mot framtiden tillsammans med Ian.
Både nära och kära, men också, för oss helt främmande människor klickar sig in här varje dag. Vissa till och med flera gånger per dag.
Och som det värmer. Ni sänder ut så mycket härlig och positiv energi.
Ian berör, såklart.
Alla barn berör oss, oavsett om de är pyttesmå, lagom, sjuka, friska, galna, tandlösa eller kanske har lite spatt i en arm eller i ett ben eller kanske lungor som fått kämpa lite extra. 
Oavsett vad, så är de barn.
Och ni vuxna som hittat hit, ni är alla så hjärtligt välkomna!

Vi befinner oss i Ian-bubblan nu, och där inne är allt väldigt vackert, galet, ensamt ibland, underbart och skräckslaget. Ingen dag är ju den andra lik.
Man kan aldrig bara slå sig till ro och vänta ut tiden.
Utan ingen dag är den andra lik.
Helt plötsligt är det dropp, c-lösning, blodtransfusioner, syrgaspuffar med triggerfunktion, nya livsuppehållande slangar och sladdar och kablar och ormbon som sitter fast på Ian och som man trasslar sig in i när man skall kängurugosa några timmar i fåtöljen med sin son.
Andra dagen är det inget av det där, utan bara en rödrosig grabb med en poxmätare och lite syrgasslangar och några andra grejer som ligger där och låtsastittar med pillemariska, svarta små ögon när man kommer.

Igår var de det förstnämda.
Igår var det artärnålar och infarter i tre av fyra lemmar, och poxmätaren på den fjärde. Triggermätaren till syrgaspuffarna på magen, tre elektroder bredvid triggermätaren (de är ju iofs alltid där och mäter pulsen och andningen mm) och jag vet inte vad.
Och Ian var gnällig och grät och härjade på mitt bröst, och man har inte den blekaste vad det är han är missnöjd med.
Fast så är det väl med alla småttingar, oavsett om de är prematura eller inte.
Jag tror att det var magen. Han fick dropp i förrgår, och igår började man med bröstmjölk genom sonden igen. Det blir en omställning för magen och tarmarna såklart.
Och det är en nära-döden-upplevelse för prematurer att ha ont i magen och försöka bajsa.

Ian mår bättre. Pratade med sköterskan igår kväll innan det var dags att sova, och då var det lugn och ro i den Engelbrektssonska kuvösen, och det hade det varit sedan vi gick. Inte så mycket pling och plong och larm.
Han fick ett mindre pulsfall när han låg känguru (hud mot hud) på mig igår, och syresättningen gick ner till 40% (jag ligger på 97%, så det kan ni alltid jämföra med när jag skriver om saturation/syresättning) och så blev han blåsvart om ena handen och sköterskan fick flusha i honom lite extra syrgas.
Det är normalt, speciellt vid infektioner, och de klarar ganska mycket sådana saker.
Men ändå, det är obehagligt att se sitt barn bli blåsvart.
Jag gillar prematurrött mycket bättre.
Rött är i alla avseende mycket bättre än blått.
Så det så.

Infektionen verkar på väg att ge sig, och som jag sade till sköterskan igår mitt i min egen uppgivenhet över hans gråt och gnäll när han låg på mig, "jaja det är väl ett bättre tecken att han lipar och härjar runt på mig än om han skulle vara helt tyst och stillsam och orkeslös", och jo, hon kunde inte annat än att hålla med. Det är krut i den lille mannen! ♥

Ringde till Ians rum nyss och pratade med sköterskan, och hon bekräftade att Ian mådde bättre även idag. Han hade nyss haft ett litet pulsfall, men hade hittat tillbaka själv utan problem. Gott att höra! Jag skall dit upp lite senare idag för lite kängurugos hud mot hud med vackraste Ian.

Wille är iväg och köper en stor garderob med skjutdörrar som vi skall ha i vardagsrummet.
Vi fortsätter att boa för Ian, innan var det för hans ankomst, nu gör vi det inför hans hemkomst :)
Ut med garderoberna från sovrummet, för att ge plats åt Ians säng. Och istället blir det som sagt en stor garderob i vardagsrummet, med plats för alla våra kläder, lakan, handdukar mm.

Ian är pappas grabb. Han är mammas också, men jag tror att Ian och Wille har någon speciell pappa och songrej redan nu. Det är helt fantastiskt faktiskt.
Wille fanns där för Ian direkt när han kom till världen, och de följande nästan två dygnen. Jag låg på IVA och tryckte på morfinpumpen och förstod nog inte riktigt att jag hade blivit mamma förrän jag rullades upp i min säng till Ian sent på måndagskvällen (han föddes mitt på dagen på söndagen) och uttryckte "han ser ju ut som en marsipangris" det första jag gjorde, samtidigt som jag smälte totalt av åsynen av den lilla, lilla pojken med den röda, papperstunna huden och det mellanblonda håret på huvudet.

Jag, och många andra tror att prematurfödslar skapar starkare, direkta band mellan pappan och barnet. Pappan delar allting med mamman: matning, omvårdnad, hud mot hudandet - och anknytningen mellan pappa och barn blir således starkare än vid normala födslar där mammans amning oftast gör att hon och barnet knyter an lite mer.
Och jag ser det på Wille och Ian, och jag tror att de har ett starkt, osynligt band emellan sig som skapades direkt efter förlossningen, och jag tycker att det är helt underbart, fantastiskt! Tänk att vi får dela detta! Jag blir helt gråtig bara jag tänker på det! ♥

Idag fyller Ian 28 veckor, och imorgon firar vi Ians tre första veckor i denna världen.
Vi älskar dig Ian!