Ian börjar bli en stor pojke nu, hela 1420 gram. Det känns - upptäckte jag när han hade slocknat på min arm sent igår kväll. Nu framstår Ian mamma som en svag stackare, som tycker att drygt ett komma fem kilo är tungt, men det är hon inte. Mest bara lite överrumplad, nyss vägde han femhundrafemtiofem gram ju.

Trots att Ian fortfarande är prematur, och att det är en och en halv månad tills hans egentligen skall födas, så framstår han ju som värsta Einstein gentemot de nyfödda bebisarna på salen. De bara ligger där och är, medans Ian ligger och glor, flinar, pratar med gosedjuren Insekten och Pingu, vänder på huvudet och följer sköterskorna som passerar hans säng med blicken.
Och om en av de nyfödingarna börjar gråta, så börjar Ian också att göra det, bara för att visa att han faktiskt kan det trots att han är liten.
Ian är som en Chihuahua helt enkelt. Liten, som tror att han är stor.

Jag tycker så synd om Ian mage, den gör så ont så ont, och han kämpar med att få ut luft och bajs. Det stackars barnet har knappt inga magmuskler att tala om, så hans kamp mot gaserna blir enorm. Ibland blir magen som en liten bongotrumma, helt stenhård och ihålig och ond.

Igår hade Ian och Ians mamma en fantastisk eftermiddag och kväll. Med så mycket gos och mys att vi båda var helt svimfärdiga när mörkret föll över blåa salen på avdelning 210. Jag var så upprymd av känslor, och stackars Ian var så full av av fis när jag lade honom i sängen att han höll på att krypa iväg så mycket krumbuktade, och ålade han sig.
Så innan kvällsmaten gjorde jag lite hederlig pruttmassage på lillkillen, masserade magen, böjde och sträckte på benen och vips kom en mastodontfjärt som hördes ner till parkeringen och som fick löven på träden att rassla till lite innan tystnaden och lugnet spred sig över Mölndal och resten av Göteborg.
Och där låg Ian i sin säng. Nöjd och glad och redo för ny mat.

Ian är en person, med en stor personlighet. Han har ett minspel utan dess like, och kan konsten att charma sköterskorna. Jag stod och pratade med honom efter matningen, och försökte prata vett i honom "Ian, du är prematur, förstå det. Du skall sova 95% av tiden, inte ligga här och vara söt och vaken en timma i sträck, det går inte ihop med vad jag har läst om hur du skall bete dig..." Och Ian bara log sitt sneda leende, smackade lite och tittade mig djupt in i ögonen, länge. Han är så nyfiken och intressrad. Det gör så att man smälter, och har svårt att lämna avdelningen. Kvart i elva på kvällen kom jag där i från igår.

Han knorrar mycket mindre nu. På Östra knorrade han stup i kvarten den sista veckan. Knorret är ett av många läten som vissa för tidigt födda bebisar omger sig med. Varför vet man inte riktigt.
Jag har hört om pyttebebisar som låter som skrattande hyenor, som väser, fräser, nynnar och knorrar. Knorrandet låter ungefär som precis innan ett barn skall börja gråta, och lurade mig stup i kvarten om att han var på väg att bli ledsen när han knorrade som mest.

Ian skall få besök av tandläkaren igen nu på måndag klockan fyra. De håller honom under uppsikt lite för att se ifall det kommer några fler tänder. Det kan vara så att det är någon på väg upp i överkäken, men man vet inte. Så därför kollan man lite extra.
Synundersökning gör man varje vecka, och en gång i veckan är det en lite större rond för att klämma, känna och verkligen gå igenom barnen på avdelningen.
Den 12 juni packas han åter igen in i en transportkuvös och åker upp till Östra och Hjärtmottagningen för att titta på statusen på hans lilla, tickande hjärta. Han har två små hål i väggen mellan kamrarna, och en liten förträngning i en klaff ut till lungpulsådern. Detta håller man under uppsikt genom att göra lite tätare kontroller.

Och jag har fortfarande den där gosiga känslan i kroppen efter gårdagen med Ian. Ni vet, när allt känns fluffigt och gosigt och mysigt.
Jag får inte nog av honom. Av hans ögon, av hans mun, av hans hår som jag tror börjar bli lockigt precis som sin pappas.
Jag upptäckte en ny Ian igår, när jag hade honom i famnen för första gången. När man sitter hud-mot-hud så har man inga kläder på sig på överkroppen, men igår efter matningen så blev han lite ledsen igen, och jag tog upp honom och vyssjade honom i famnen och gick runt lite (så långt hans sladdar tillät mig att gå), och jag upptäckte bebisen Ian. Det var härligt.

Han är inte längre bara en pytteliten bebis som man försiktigt och snabbt lyfter från sängen och upp på sitt bröst för att sen sätta sig i fåtöljen för några timmar hud-mot-hud. Han är bebis som vilken annan, som uppskattar att ligga i famnen och titta upp på sin mamma eller pappa, som blir trött av att vyssjas och som faktiskt tål att hanteras lite mera än som den pyttelilla extremprematur som han var för några veckor sedan.
Utan alla dessa förändringar som sker varje dag så hade man blivit tokig efter snart två veckor på sjukhus.

Idag är det dags för ännu mera mammagos och pappagos och Ian-gos. Det är märkligt, vi spenderar 10-12 timmar på sjukhuset varje dag, men tiden bara flyger iväg. Rusar som ett skenande tåg. Timmarna försvinner på ett mycket underligt sätt, och helt plötsligt förvandlas morgon till middag och middag till kväll och så är det dags att pussa godnatt och åka hem och lägg sig. Så passerar dagarna.

Vi behöver inte kämpa för att få tiden att gå. Vi behöver bara leva, i häret och i nuet.
♥