Dag fem på Mölndals sjukhus, och idag sju veckor med den vackraste grabben i världen, Ian.
Mat som automatiskt sprutas ner i hans lilla mage under dygnets alla timmar är på väg att fasas ut, för att nu istället liknas vid något som skall verka som riktig matning: 29 milliliter som rinner ner genom sonden, ner i hans mage under 60 minuter var tredje timma.
Så småning om är det åter igen dags för mig och Wille att sondmata Ian för hand, precis som under hans första veckor. Fast då handlade det om både en och två ynka milliliter var tredje timma. Liten kille var han då ♥
Målet med matningen är ju såklart att vi skall gå över från sond till flaska, eller ännu bättre: tutte.

Ian är fortfarande liten, man glömmer det ganska ofta. Och man tänker inte så ofta på att han faktiskt skall ligga nästan två månader till i magen. För här har vi en liten grabb som upplever sin omvärld med stora ögon, vänder huvudet åt det hållet hans pappas röst kommer i från, en grabb som ser något och sträcker ut sin hand efter det och en liten kille som ler så att ögonen glittrar när han upplever något han gillar.

Han har det lite jobbigt med sin mage, finaste Ian. Han kämpar och kämpar, och frustar och stönar och gnyr och blir illröd för att kunna prestera något i blöjan, och ibland får vi hjälpa honom på traven genom att massera honom på magen och böja hans knän uppåt, då brukar det bli fart på magen med en mycket nöjd och matt Ian som resultat.

Igår fick vi ett eget rum på avdelningen att vara i på dagarna, skönt, i slutet av dagen i alla fall.
I början av dagen var det jobbigt eftersom det var något svaj på mätarna, eller så var de felinställda och jag fick panik mest hela tiden eftersom Ians saturation gick ner till både 46 och 24 procent rätt ofta, men den gick upp på en sekund igen vilket fick sköterskorna och Wille att börja fundera på om allt stod rätt till med instrumenten.
Jag kunde inte tänka klart, och trodde att Ian var på väg att försvinna från oss - trots att han var bebisrosa i hyn och andades fint, så Wille skickade iväg mig för att köpa mat och tevespel och när jag kom tillbaka hade de bytt till ett hederligt säkert Schillerskåp som de kommande timmarna knappt larmade något, och visade perfekta kurvor på Ians saturation och puls.
Då först kunde jag njuta till hundra procent av att vara på eget rum. Aldrig mera sådana där bärbara poxar. Inte så länge Ian är liten och lite svajig i sin saturation redan som det är. Då behöver vi inte mätare som visar att det är ännu värre.
Magsårsvarning.

Men sen var det bara mys. Tre gringos samlade. Utan stora bebisar som vrålar för fulla halsar och utan andra skrikande bebisars plingande larm.
Bara vi tre.
Kunna läsa en bok i fred. Slumra i fred.
Kunna spela "Mitt lilla barn" för Ian utan att behöva vara rädd för att någon skall bli störd.
Rå om oss själva.
Kärlek.

Badat har Ian gjort nu i veckan också. Eller Ians pappa har badat Ian. Och Ian har legat på skötbordet under värmelampan och blivit bytt på, och torkad och gosad med.
Ian älskar att bada. Vi måste nog göra badstunderna till hans bästa stund i livet för jämnan.
Det är han värd. Han som fick ligga nästan fyra månader mindre i fostervattnet i magen än andra bebisar.

Och så står sommaren i full grönska utanför förnstret på tionde våningen.
Utsikten är magnifik, och på något sätt har jag börjat integrera med livet en smula igen.
Världen utanför är inte lika skrämmande, främmande, och till viss mån hämmande som den varit de senaste nästan två månaderna.
Ians mamma börjar så sakta leva igen, får rosor på kinderna och skrattar hjärtligt mer och mer.
Hon smygtittar på sin man ofta och och tänker att det är så fantastiskt hur det kunde bli.
Ena dagen fanns inte det här livet. Sen gick jag på konferens, blickade ut över ett fikabord, mötte Ians pappas blick, rummet blev elektriskt och sen frågade han chans, vi flyttade ihop, blev äkta makar och fick en Ian.
Och så tittar jag länge på Ian där han ligger och pratar med sina vänner Pingu och Insekten i sin säng och tänker att livet är en gåva.
Så skört och bräckligt men så ofantligt starkt och och kraftfullt.
Så fantastiskt att det kan bli en människa av mig och Wille. Med tio fingrar och tio tår och en kalufs av massor med hår.
Med armar och ben och ett hjärta som pickar på där inne. 
Med de där stora ögonen som ser sin omvärld mer och mer.
Ögonen är själens spegel.
Ian har en fantastisk själ. 

Idag är det dags för vägning igen. 1294 gram stannade vågen på för två dagar sedan. Jag tror att han gått upp till 1355 idag. Strax över 60 gram på två dagar. Han har stått och sampat lite med vikten det senaste, men gick upp 34 gram senast, och jag hoppas på en *swooosch* uppåt nu.
Imorgon är det dags för provtagning på Ian igen. Kolla blodvärden, blodgaser och så vidare. Blodgasen är ett mått på mängden syrgas och koldioxid i blodet, och vad jag förstått så är det med hjälp av de värderna man får en inblick i hur lungornas mognad utvecklas.
Blodvärdet är det gamla klassiska Hb-värdet, alltså hur mycket hemoglobin som finns i i de röda blodkropparna, vars funktion är att få syret i blodet att åka runt i kroppen.
Ian har haft en historia med lågt blodvärde, och har fått lite extra transfusioner för det under veckorna som gått. Men har fått järn tillsatt i maten de senaste veckorna för att öka produktionen.

Nu är det strax dags för Ians mamma att hoppa upp på sin silvriga springare och trampa genom grönskan från Majorna till Mölndal. Tjugosex minuter tar det från dörr till dörr. Sen måste jag eftersvettas en stund medans Ian får mat mellan klockan nio och tio, ta en kopp kaffe i föräldraköket, titta ut genom fönstret på tionde vånigen och drömma om framtiden. Drömma om Ians första tur i barnvagnen, och gos hemma i sängen, om promenader i Slottskogen. Och mys med Ian och Wille.
Snart är vi där, ack du ljuva framtid! ♥