Ian är en bestämd kille som säger till när han tycker något är fel. Då knorrar han ordentligt.
Första gången Ians mamma förstod att Ian faktiskt kunde gråta var när han var två dagar och respiratorn precis hade plockats bort.
Helt plötsligt börjar han tokgråta där inne i kuvösen, och jag blir helt paralyserad, stel och utbrister "va, kan han gråta? ...shit, han är ju som en riktig bebis..."
Anledningen till att han inte kunde det när respiratorn var inkopplad var ju att det satt en massa slangar och grejer i hans lilla hals, därför kunde han helt enkelt inte gråta.

Ian är en riktig bebis, dock väldigt väldigt liten och underutvecklad, premature. Men man ser mönster och viljor även hos honom.
Han gillar bäst att ligga på mage som en groda med huvudet åt vänster, men tvingas ligga på lite andra sätt och då protesterar han oftast till en början genom att börja grymta lite, och sen kan det gå över till tokskrik och lite viftande och boxande med armarna om han är på det humöret. Men oftast så brukar han lugna sig om man lägger sin hand på honom.

Ian älskar mänsklig kontakt. Det är klart, fram tills för en vecka sedan låg han i min mage, lyssnade på min röst, mitt hjärta, alla mina ljud och delade min kroppsvärme i flera månader, och sen helt helt plötsligt på några minuter tvingas man ut i den stora läskiga världen alldeles för tidigt.
Så en hand på hans rygg när han ligger i kuvösen, eller att han får hålla i ett finger gör honom lugn och trygg.

Men den absolut allra bästa medicinen, för både mig, Ian och Wille - är när Ian får komma ut ur kuvösen och ligga på mitt bröst i några timmar. Då boar sköterskorna på avdelningen in oss i vårat hörn.
Dämpar belysningen, drar för skärmarna och låter oss bara vara en liten familj.
Då läker jag mina sår. All min smärta i kroppen försvinner. Min puls går ner, mitt höga blodtryck sänks.
Ians hjärtslag blir stabila, andetagen blir regelbundna, han kräver mindre syre.
Wille blir lugn och harmonisk.
Jag och Ian somnar till ibland.
Släpper alla tankar på plingande och larmande mätare och instrument i rummet.
Ian snuttar på nappen.
Jag vaknar till och tittar på Wille som sitter och tittar på oss och ler.
Det är som en god cirkel ♥

Så hur mår Ian? Frågan som egentligen är den viktigaste.
Ian mår bra.
Ian är en stabil kille.
Ian är väldigt liten, och jag tror inte att någon som aldrig sett en sådan liten bebis egentligen förstår hur små de är.
Ians blöja är mindre än ett trosskydd, och den är för stor för honom.
Men Ian är väldigt stark och har fina kurvor.
Han fyller en vecka idag, och har ökat från 555g till 610g.
Lungor, hjärna och hjärta är normala för hans ålder och har sett väldigt fina ut på röntgen och ultraljud.
Han är en pigg och glad kille, som älskar att ligga naken på rygg och spreta med benen.
Han äter idag åtta milliliter bröstmjölk var tredje timma dygnet runt, som vi ger honom genom en sond.
Hans mage fungerar, och när han bajsar så tar han i för kung och fosterland och skrynklar ihop ansiktet så han ser ut som ett russin.
Hans ductuskärl (som är ett extra blodkärl som förbinder lungpulsådern och kroppspulsådern under fosterlivet), har slutit sig efter medicinering, precis som det skall. På många prematurer stänger sig kärlet inte och måste opereras.

Ian är fantastisk, och vården han får här är fantastisk, människorna som jobbar här är helt fantastiska!
Det är helt makalöst hur kroppsliga funktioner som inte skulle kicka igång hos Ian på flera månader, bara började fungera så fort han plockades ut ur mig.
Tarmarna, andningen, matsmältningen, ductus. Ja alla de där funktionerna.
Jag menar, han har ju till och med öppnat ögonen och ligger ofta och tittar runt omkring sig. Om han verkligen ser något vet man inte riktigt, och ögonen är känsliga för ljus, vilket gör att man lägger en liten filt över hans ansikte när det är för ljust, för att skydda hans ögon.

Rummet som Ian bor i nu ser ut som en spaceshuttle. Han blev flyttad igår. Rymdstationen de bor i heter Röda rummet och man kan tänka sig det som ett litet bageri, fem kuvöser med tillhörande utrustning som plingar och plongar, och där i ligger det fem små bebisar på jäsning ♥

Så, grattis älskade Ian till din första vecka här hos oss, vi älskar dig!



Om ni vill läsa lite empirisk prematurinfo, kolla här: http://www.asfoto.se/Casper/prematur.htm