Ian, Ian, lille skrutt.
Nu har han (förmodligen) åkt på sin första infektion, och de ökade bradykardierna (pulsfallen) och tillbuden som varit den senaste veckan har förmodligen varit tecken på det.
Han har ju haft förmågan att hämta upp sina pulsfall snabbt tidigare, men här om dagen när han låg hud mot hud på sin pappa så fick han först en, som han inte lyckades hämta upp själv, och då faller syresättningen, och där efter även andningen.
De tre går hand i hand. Faller nåt av dem tre, så brukar de andra hänga på.

Sköterskan fick lyfta upp honom, ruska honom lite och ge honom extra flushar med syrgas.
Ian gick från färgen röd, till vit, till blåsvart.
Mycket obehagligt.
Det är så de reagerar tydligen, de små barnen.
Men sen hittade han tillbaka igen, fick tillbaka den röda, fina färgen och mådde bättre.
En stund senare hände samma sak igen, och man beslutade att ta blodprover på honom för att se vad som är på g.

Man tog prover på honom i kuvösen, och lade honom sen på mitt bröst och plötsligt föll han i puls igen, dock inte lika mycket. Men andningen försvann och man gav honom extra syrgas och så hittade han tillbaka igen.
Läkaren var där när det hände, och sade att han misstänkte en infektion eftersom Ian haft en infart (nål) i handen som inte använts på en vecka, och att hudbakterier kan ha kommit in i honom den vägen. Prematurbarn har inget eget immunförsvar, därför får de infektioner så lätt.
Så utan att ha fått infektionen bekräftad så valde han att sätta in två olika sorters antibiotika med en gång.

Sedan dess har har fått några likadana tillbud som leder till andningsuppehåll och senast i morse fick har några, och vid ett tillfälle fick man handventilera igång honom för att han skulle börja andas igen.
Man funderar på att koppla in honom i respiratorn igen för att han skall slippa behöva kämpa med andningen nu när han förmodligen har en infektion, men man avvaktar med det under dagen.
Man har kopplat på hans syrgaspuffar igen, så att det skall bli lite lättare för honom att andas.

Man kollar även upp så han inte har något virus, och man letar då lite speciellt efter ett virus som kan överföras från mig till Ian via bröstmjölken.
Tydligen så bär många vuxna på detta, och det är ofarligt, men när det når prematurer så kan det bli jobbigt för dem.

Man har gjort ultraljud på hjärta och mage, och röntgen på lungorna. Lungor och magen ser finfina ut, hjärtat är lite litet på grund av att han har lite liten blodvolym. Prematurer i hans ålder kan inte riktigt producera eget blod - vilket gör att hjärtat anpassar sig efter den blodvolymen som finns, så han har fått extra blodtransfusioner några gånger. Hans ductuskärl är fortfarande stängt, så där finns inget problem.
Han får även plasma.
Läkaren Svetlana, som är ansvarig för Ian denna veckan meddelade att hans infektionsvärden verkar sjunka och att det verkar som att det kan vara på väg att vända.



Det har varit en jobbig dag för Ian idag, med många undersökningar och provtagningar och människor som håller på med honom, så vi har suttit vid honom mellan provtagningar och omläggningar, har haft våra händer på honom för att han skall känna sig trygg, låtit han hålla i ett finger, hållt handen på hans lilla huvud. Wille sjunger "Ålefeskarns vals" för honom, och jag sjunger "Mammas stora säng" och han blir lugn, snuttar på nappen.  

Nu på seneftermiddagen kom hans huvudansvarige läkare Karin för att sätta in en artärnål på honom igen, och hon påminde oss leende om vad hon sade på vårat möte med henne förra veckan "detta visste ni ju om att det skulle hända". Och ja, hon sade faktiskt det. Infektioner får de allihopa.
Sedan var hon tvungen att springa iväg för att förbereda mottagandet av ännu en liten bebis på väg till 316. 
Det är viktigt att påpeka att det är intensivvård vi pratar om här.

Det kan hända att man kopplar in respiratorn ikväll eller inatt om det blir för jobbigt för honom att andas själv. Och det är lika bra, hans energi skall inte gå till att behöva kämpa med andningen, utan till att bli frisk och till att hans kropp skall bli kvitt den dumma infektionen.
Vi väntar alla på infektionsproverna från bakterieologen som talar om vad för sorts infektion det handlar om, de tar några dagar.

Vi klarar oss. Det är allt för Ian som gäller. Vi finns där, ger styrka, kärlek, energi.
Där emellan vilar vi, sover. Försöker återhämta oss så mycket det går. Försöker att inte oroa oss även om man ibland tappar styrkan för en sekund.

Det låter säkert skrämmande allt detta, det ÄR skrämmande. Men det börjar bli lite lättare att tackla sådana här saker. Man vänjer sig snabbt vid det mesta inom neonatal intensivvård.
Men, det är så bra människor, så kompetent personal, så stora hjärtan och så mycket kunskap som flödar på avdelning 316 - så vi blir väl omhändertagna, alla tre.

♥