Kanske kommer det att komma i kapp oss så småningom, vad vi har varit med om - vad vi är med om. Vi är fortfarande kvar i det, även om vi förhoppningsvis befinner oss i den sista delen delen av den här historien. Något slut finns det nog aldrig, den sista delen kan bli lika lång som livet självt.

Men den värsta delen är över.

 

Ibland slår det mig, vad som skulle kunnat ske, men aldrig skedde.

Saker jag inte visste då, men vet nu.

Då bränner tårarna bakom ögonlocken och jag tackar någon högre, lägre, eller omgivande makt för att vi fick slippa.

Det räckte bra det som var.

En prematur, 555 gram tung född i vecka 25+1, två blodförgiftningar (infektioner), några mindre hål i hjärtat, en hypospadi, ett ljumskbråck, ROP som laserbehandlats och tre månader på sjukhus.

Det räcker.

Det är mitt barn vi pratar om.

Mitt hjärta.

Vårat allt.

Det var så mycket som hade kunnat gå så väldigt, väldigt fel i allt detta. Vi slapp hjärnblödningarna. Eller Ian slapp dem rättare sagt. Han slapp mag- och tarminfektionerna, han slapp de värsta lungproblemen, hans ductus stängdes som den skulle, hans kropp och psyke hade en sådan stark jävlaranamma att jag aldrig sett på maken.

Den lilla tallevanten hade bestämt sig för att göra allt för att klara detta.

 

Än är det inte slut. Ian kommer att följas upp av neonatalläkare tills han är i skolåldern, och det tackar vi för. Efter den starten i livet så gillar vi att man håller fortsatt koll. Våran hallbänk svämmar över av kallelser till olika undersökningar. Det är magnetröntgen på hjärnan, undersökning av hypospadin och av bråcket, ultraljud på hjärtat och så fortsatta ögonundersökningar varje vecka.

 

 

Det är lätt att bli isolerade nu. Vi har ett spädbarn.

Ett infektionskänsligt spädbarn till råga på allt.

Så då är det lätt att bara stanna hemma och vänta ut tiden.

Vänta ut Ian så han växer sig stor och stark.

Men hur kul är det på en skala? Hur roligt är det för oss?

Och hur roligt är det för Ian?

Så vi skall se till att göra saker.

Träffa folk.

 

I torsdags hängde vi i Slottsskogen. Promenad dit, förbi stället där vi gifte oss för snart ett år sedan. Hälsade på sälarna, en sväng runt lilla sjön och sen några timmars fika på BelParc med Ians kusiner, farbror och Ellinor.

Ian klarade sin första utomhusmatning med bravur, även om han verkade lite chockad över den strålande solen och allt folk runt omkring. Sötnöt.

 

Här om kvällen tog vi en promenad under de regntunga skyarna, och geocatchade lite. Ett bra sätt att komma ut, roligt att ha ett mål när man går ut. Leta efter gömda skatter och hålla sig undan mugglare. Ian hängde på, väl inbäddad i barnvagnen ♥ Skönt att komma ut lite, och skönt att ha något att göra när man väl är ute.

 

Så, hur går det med Ians mage då? Jo, han kämpar på. Hans mage och tarmar var ju väldigt omogna när han föddes, och fick snabbt anpassa sig och börja fungera direkt efter födseln, och han har det fortfarande kämpigt. Den senaste veckan har vi dock börjat med Semperdroppar som innehåller goda mjölksyrebakterier och med Minifom som skall slå sönder gasbubblorna i magen. Jag upplever nog att det har blivit lite bättre sedan vi började med dropparna, men det är ju svårt att veta vilken av dropparna det är som hjälper. Jag skulle nog sätta några kronor på att det är semperdropparna som minskar allt buller och kör i magen.

Jag tror att vi skall göra ett test, och sluta ett tag med Minifomet när den flaskan är slut. För att se vad som händer.

 

Rapsolja är grejen för Ians mage också. I ml per 100 ml får han, och har han fått nästan från allra första början. Kallpressad, ekologisk rapsolja verkar vara Ians melodi. Vi blandar den med ersättningen, och den ser till att tarmarna håller sig mjuka och fina och att bajset får en bra konsistens. Man har pratat om att ge honom Lactulos mellan varven, men jag tycker inte det är en vidare bra idé med tanke på gasbildningen. Så vi kör på med oljan ett tag till.

Ian har dock haft det jobbigt med magen det senaste dygnet, och det gör ont att se honom kämpa så mycket, i natt har Ian sovit på sin pappa i soffan i vardagsrummet, och Ians pappa fick sin egen skönhetssömn från klockan 08 i morse då Ians mamma tog över lillgrabben och gick ut på en promenad runt Majorna.

 

Igår gjorde vi en liten utflykt ner till Väröbacka där Ians farföräldrar bor.

Att åka bil med Ian är en nervös upplevelse eftersom han inte syresätter sig så bra när han sitter i babyskyddet som mest är konstruerat för större barn. Men till slut kom vi fram, och fikade med med Britt och Jack och gammelfarmor Inger. Myspys!

 

Idag har gudfar Jonas och onkel Martin varit på fikabesök och fått turats om att hålla Ian.

Ians mamma var iväg och köpte ett andningslarm till Ian, som han kan ha när han ligger mellan oss i sängen. Ett Snuza Halo blev det, hoppas att det fungerar bra och att vi slipper höra det någon gång.

 

Imorgon blir det ett besök hos Doktor Öga på Östra, på onsdag blir det läkarbesök och eventuell utskrivning på Mölndal, på torsdag blir det ultraljud på hjärtat på hjärtmottagningen på Östra, och fyrtiofem minuter senare blir det ett besök hos kirurgen på Barnkliniken på Östra. Många sjukhusbesök blir det i veckan som kommer, inte en lugn stund.

 

Idag blir Ian 14 veckor gammal, och det är fem dagar kvar tills han egentligen skulle födas ♥