V 39+4 | Normalitet
2012-07-18 | Klockan 23:41:05 | Kategori: Ian vecka 39
| Besökare online nu:
Ibland så tänker jag att ni tänker att jag borde tänka "Tar det aldrig slut?" Sjukhusbesöken, läkarsamtalen, nålsticken, undersökningarna, kallelserna.
Allt det där.
Ian var på ögonundersökning i måndags, och kallades tillbaka redan imorgon eftersom man fann "viss aktivitet" i de centrala delarna av ögonen. Man lasebehandlade ytterdelarna av ögonen den 28 juni, och nu kan det vara så att det börjat växa i de centrala delarna också. "Kan vara så" skriver jag, det betyder inte att det är så, men att man håller tätare kontroller igen.
Imorgon skall vi också träffa kirurgen som skall titta på Ians bråck, och han eller hon kommer med största säkerhet att säga vad vi redan vet: att bråcket måste opereras. Inom en väldigt överskådlig framtid, läs; förmodligen inom några veckor. Senast.
Det har blivit större, och här om dagen var det blått och Ians mamma och pappa blev rädda att det blivit inklämt, så läkaren uppe på neonatalavdelning 316 på Östra fick titta på det medans vi ändå var i krokarna. Det gick att trycka tillbaka, så det var ingen fara.
Igår kväll åkte vi upp till Östra igen, eftersom Ian skrikit mest hela natten och hela dagen och man kunde riktigt se paniken i hans ögon när han försökte fisa eller bajsa. Han hade ont.
Så efter ett samtal till hans avdelning på Mölndal så blev vi skickade till 316 eftersom man trodde att det kanske var bråcket som ställde till det trots allt, men efter att Ians doktor känt på honom, och kunde trycka in bråcket, så konstaterade hon att det förmodligen är bytet av Pre Nan Discharge, PND (modersmjölkersättning för prematurer), till vanlig Nan 1 PRO som ställt till det i Ians mage. Så hon ställde tillbaka Ian på PND-diet igen, vilket är bra, han har så känslig mage att vi inte skall utsätta honom för någon form av påfrestning.
Idag var det dags för läkarbesök på Mölndal, vikten var 2635 gram och Ian har alltså ökat 190 gram på en vecka. Tung kille! Man valde att inte skriva ut honom än, mycket på grund av hans problem med magen, hans kommande undersökningar och så. Det känns bra, vi var redo för att bli utskrivna, men nu när jag tänker på det så känns det skönt att ha en väg in till neonatal om det skulle vara något vi behöver söka för. Hade vi blivit utskrivna så hade vi snällt fått sätta oss på barnakuten som alla andra, och det kanske man inte vill utsätta en mycket infektionskänslig liten Ian för än.
Ian blodvärde låg på 101, och reticolocyterna (blodkroppar på väg att bildas) låg kvar på 59 vilket betyder att blodvärdet sjunkit från 119 och reticolocyterna ligger kvar på samma antal. Det förklarar varför Ian är lite blek om nosen, men man kommer nog inte ge honom några mera blodtransfusioner eftersom man måste ge reticolocyterna en chans att börja bildas.
Ibland så tänker jag att ni tänker att jag borde tänka "Tar det aldrig slut?"
Vi har överlevt den här tiden med skratt och humor och med inställningen ;
"varför gråta bort sitt barns första månader i livet?"
Jag vill kunna berätta om den här tiden för Ian med glädje och lycka i rösten,
inte med en darrande stämma och känslan av att bara vilja förtränga den.
De senaste tre månaderna har varit de tre bästa i mitt liv,
men också de tre värsta såklart.
Jag har själv fått förstå hur det känns att själv vara en hårsmån från döden,
och jag har fått känna på oron för mitt barn, så att kroppen vibrerar av ångest.
Wille har fått höra meningen "vad som än händer - så räddar vi mamman" från operationsläkaren,
vilket också ger mig en förståelse för vad han fick genomlida den 8 april och dagarna där efter.
Fram tills nu har jag aldrig egentligen tänkt "Tar det aldrig slut?"
Men nu börjar jag bli färdig med det här, vi börjar bli färdiga med det här.
Det är ett friskhetstecken för oss alla.
Det är ett friskhetstecken att Ian skriker och blir förbannad
när man sticker honom i huvudet.
Tidigare låg han där, tyst. Van.
Nu blir han arg.
Han är också färdig med det här.
Vi blir mer och mer en familj, och Ian blir mindre och mindre landstingets. Han är våran nu, och varje dag får vi uppleva fantastiska saker med honom.
Bara det där med att vakna upp på morgonen med sitt barn, sin man och sin katt i sängen, morgongos är dagens bästa gos ♥ Sen kommer kvällsgoset i soffan, och efter det kommer allt annat gos resten av dygnet.
Promenaderna nere vid Älvsborgsbron i kvällningen, Ian som ligger i vagnen och snackar förnöjt gör så att allt känns normalt, livet känns som det skall vara. Alldeles fullständigt normalt.
Bortsett från poxmätaren som plingar till ibland,
bortsett från den - så är allt normalt.
Nästan i alla fall.
Shiri
Känner igen mig så väll i det du skriver, och mer bebis kommer han att bli. Det blir jobbigare med stick och visst det är den bästa och värsta tiden i ens liv på NEO, man lever i sin bubbla och det är även tufft att komma tillbaks till verkligheten. MEn en sak vet jag verkligheten är rätt trevlig. Lycka till
