Det här med maten har ju gått mig på nerverna, stundtals har jag helt ärligt blivit ledsen, frustrerad och arg när Ian inte vill äta, inte på Ian då - utan på situationen, att jag inte klarar det, nederlag är inte min grej.

Men de senaste dagarna har jag lugnat ner mig en smula, känt att det ju ändå inte spelar någon roll hur mycket jag brinner inombords, han äter inte mer för det liksom.

 

Idag hade vi BVC-tid, men de ringde tidigt i morse på telesvararen och meddelade att Ians fina sköterska är sjuk. Hade verkligen sett fram dagens besök, då vi kände att vi behövde diskutera mat och vikt och matning och kolla järnvärdet då Ian är så himla trött sedan vi slutade med Niferexet.

Ringde upp och bestämde att vi skulle komma in ändå och ta en vikt, så vi packade in herr mat-motvalls i bilen och möttes upp av Lillugglans VD som vägde, mätte, hämtade mer mat, snackade och kom med så många goda råd! Sen hämtade hon Dr Pontus som även han klämde, kände och tog ett Hb på Ian.

Dagens vikt landade på 4750 gram, längden på 55 cm och Hb't på godkända 115.

 

Han har gått upp 200 gram på tre veckor, vilket väl inte är superduperbra - men det är ändå en uppgång. Han går inte ner i vikt. Vi skall fortsätta kämpa med maten (Pepticate), och även fylla ut med gröt. Var nere på Konsum och inhandlade Sinlac, gröt som är fri från komjölksprotein, gluten och laktos och hoppas att lite mer fast föda kan fåigång hans matintresse. Han diggar ju puréer, men bara några teskedar sen tar det stopp. Så, mjölkproteinfri ersättning och gröt skall banne mig få fart på den lille nej-sägaren igen!

 

 Pingvinantastning. 

 

Vi är så nöjda att vi valde Lillugglans BVC, när Ian blev utskriven från neo kände vi oss lite hjälplösa och ensamma med honom, på sjukhuset fanns det ju en läkare eller sjuksköterska att vända sig till så fort man var orolig för något, hemma fanns det inte det. Men så började vi gå på Lillugglan, på rekommendation av personalen både på avdelning 316 och 210, och av andra föräldrar till för tidigt födda barn. Och det är fantastiskt! Dels är det en trygghet i att Lillugglans doktor är neonantolog och har jobbat på 316, så han vet vad man pratar om, kan lugna oss i våra funderingar och ställer frågor utifrån Ians historia som för tidigt född.

Och det är även en ofantligt stor sak att kunna få komma på ett spontanbesök och ändå få så mycket uppmärksamhet och tid trots att våran BVC-sköterska var sjuk. Alla föräldrar och för tidigt födda barn borde ha möjligheten att få gå till ett BVCsom Lillugglan! 

De tar även emot barn som är födda när de skall, så med andra ord rekommenderar jag alla att lista era barn på Lillugglan såklart!

 

http://www.lillugglan.se/ 

 

Så, nu skall jag hänga med Ian som är på väg att vakna, bjuda honom på lite gröt och sen gå ut i hösten och ta en promenad.

Kärlek till er alla! 💘

 

Någongång under Ians sista dagar på avdelning 210 på Mölndals sjukhus satt jag i föräldraköket och åt frukost och pratade med en av sjuksköterskorna där, och hon sade:

"Vet du, jag jobbade en natt på neonatalen på östra sjukhuset, precis när Ian var ny, och en kollega sade åt mig att gå och vända på honom. Jag hade aldrig träffat Ian, och när jag lyfte på hans kuvösskynke så insåg jag att det var det minsta barn jag någonsin sett, och att jag inte skulle våga vända honom för jag var så rädd att göra honom illa. Så jag fick helt enkelt be min kollega om hjälp, och jag minns att mina händer darrade så när vi lyfte honom"

 

Jag befinner mig på memory lane för tillfället, tänker mycket på neotiden, ofta med glädje men också med lite panikkänsla i magen eftersom jag vet, och känner, att vi tog rätt mycket stryk under den tiden. Människor frågar ofta "men hur orkade ni", och svaret är ju såklart att vi inte hade något annat val än att kämpa för Ian under hans tid i intensivvården. Det var där våran fokus låg, och allt annat ställdes åt sidan till förmån för att räddad vårt barn.

 

 

Ian äter dåligt och varje matning är en kamp. De senaste två veckornas matmängd har legat på 400-600 ml per dygn, och Ian verkar ha tappat intresset för mat.

 

BVC har satt honom på mjölkfri ersättning (Pepticate) för att se om han kanske blivit intolerant mot mjölkprotein, och hela dagarna går åt till att försöka få i Ian mat. Jag kanske inbillar mig, men jag tycker att han börjar kännas "tunn" och det skall bli med stor nyfikenhet vi lägger honom på vågen nästa onsdag, och vad som händer efter det. Annars är han som vanligt, kanske lite ledsnare, vaknar ofta med en darrande underläpp och med gråt i halsen, men sprallar, skrattar och är ju alldeles underbar mest hela tiden ändå.

 

Pepticaten har gjort honom till en bullrig gastub, men det verkar lätta nu och bli lite bättre. En positiv sak är att det verkar ha fått fart på lilla magen, men samtidigt är det svårt att veta om det är på grund av nya maten, eller på grund av det faktum att vi faktiskt slutade med järnet några dagar innan vi började med nya maten.

Det är en sak som är svårt med att gå både på BVC och på neonatals läkarmottagning, det är svårt att veta vem vi skall lyssna på, för ofta kommer det lite olika bud från de olika ställena. BVC går vi till minst var tredje vecka, och neonatals mottagning var tredje månad. Så för att inte bli helt tilltade i huvudena så blir det nu BVC's tips och råd som går först. De träffar Ian oftare och ser helheten. Neonatal får stå för de medicinska bedömningarna. Så får det bli.

 

 

 

 

 

 

 

 

Linnéa och Neo var på kompisbesök igår, och Linnéa sa: "Herregud vad vi pussar våra barn!", och det gör vi verkligen. Hela tiden. Och man får ändå inte nog. Det är som om vi tar igen det där som vi inte kunde göra under deras första veckor i livet.

 

Jag är glad att vi har Linnéa, Fredrik och Neo. De betyder mycket och det känns som om vi funnit kompisar för livet, både till oss och till Ian. Grabbarna följs åt i utvecklingen och vi vuxna är likasinnade. Det är skönt att kunna prata om klassiska prematurgrejer, typ "ööhh Ian vill typ bara ställa sig upp hela tiden, skall de kunna det nu?" och det är skönt att kunna snacka om helt vanliga saker som inte berör våra barns prematuritet ♥

 

Ians nya grej i utvecklingen är händerna. De är överallt i ansiktet hela tiden och jämt. Man får kriga med de små labbarna när man skall mata honom, eftersom de flänger omkring i ansiktet och slår bort flaskan hela tiden. Han greppar efter saker, och hans Pingu-gossedjur är ständigt illa ute eftersom Ian konstant grabbar tag om det och stoppar in delar av det i munnen. Hoppas inte Pingu-stackaren känner sig skändad... :)

 

Och så fick vi försäkringspapprena från Folksam här om dagen, och Ian är nu fullt försäkrad hos dem. Heja Folksam som som slår ett slag för de för tidigt födda barnen!

Och i måndags fyllde Ian sex månader, huj vad tiden går!

Grattis Ian! ♥