Det finns absolut ingenting i världen som är jobbigare än att bära sin fastande, hungrige, gråtande son i famnen upp till operationsavdelningen och där lämna över honom till en grönklädd narkossköterska som försvinner med honom medans han gråter och skriker.

Jag lovar er. 

 

 

Och där ligger han. Ian. På uppvaket, uppkopplad med EKG, puls och syresättning. Och som de numera erfarna sjukhusbesökarna så ser vi att han ligger perfekt på kurvorna och han har bara yttepyttelite syrgas och så är han hungrig,

Älskade ungen.

Älskade, älskade lilla Ian.

Lite snurrig och yr, men hungrig efter timmar av fasta. Han får mat, och kräks upp den, och anses sen vara såpass stabil att han slipper köras till IVA för att fortsätta vakna upp, utan vi åker ner till avdelningen med honom.

 

Dagen efter bråckoperationen får Ian morfin som smärtstillande, och apnéerna kommer som ett brev på posten. Förmodligen hade narkosen inte riktigt lämnat kroppen, och i kombination med morfin fick Ian andningsuppehåll varje gång han föll i djupsömn.

En kaosartad natt senare, då vi fick väcka våran bebis varje gång han somnade, en blodtransfusion och inläggning på barnintensiven så var vi rätt slut som människor, som föräldrar.

Men som vanligt så repar man sig rätt bra psykiskt, och Ian blev utskriven några dagar senare.

 

 

 

 

Och Ian är skrikig och ledsen och gråter sig hes flera timmar om dagen. Vi kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Är det magen, trötthet? Och så skall Ian sova för natten, vi lägger oss i sängen, och så börjar hans pox att larma. Vi tittar dit och ser att pulsen rusar och hör att Ian gurglar och frustar. Tar upp honom, och hela munnen är full av segt slem som han hostat upp.

Ringer sjukvårdsupplysningen och dem råder oss att åka till barnakuten, så vi hystar in Ian och oss själva i bilen och är uppe på Östra på mindre än tio minuter, och klockar tre på natten topsar dem honom i näsan och konstaterar att han i alla fall inte har RS men att han förmodligen har något luftvägsvirus eftersom han är så hes.

Och så får vi åka hem igen.

 

 

Där emellan flyter livet på. Det är stillsamma hemmadagar, turer ner till farmor och farfar i Väröbacka och så mycket gos och mys som man kan klara av.

Det är underbart att ha en bebis. Helt fantastiskt att få ynnesten att se ett liv växa och bli starkare och starkare för varje dag.

Det är inte längre en konstig känsla att ha satt en människa till den här världen, det är en självklarhet. Ian har lika stor plats på den här jorden som alla oss andra, och det är häftigt att inse.

Han är en stor människa i en liten persons kropp, och han uppfyller våran tillvaro och våra liv fullkomligt.

Ian är perfektion i en liten kropp, och han tillför så mycket i våra liv.

 

Och så vips blev Ian en kräkbebis, och kaskadkräktes flera gånger om dagen. I sin mammas ansikte, över hela sin pappa och vi stod där lite förvånade, smått roade och med en lägenhet full med blöta kräktrasor.

På bvc fick vi rådet att eftersom Ian har lagt på sig mycket duktigt i vikt, så skulle vi minska matmängden från 100 ml till 70 ml. Sagt och gjort, och Ian slutade kräkas.

 

I onsdags så var vi återigen hos doktorn, som klippte av bandet under Ians tunga. Det var lite kort, och för att kanske få bättre sugteknik, och för att kunna uttala ord rätt i framtiden så gjorde man ett litet snitt a´la Gene Simmons i tungan.

Ian brydde sig inte - man har ingen känsel där, skrek mest förbannat eftersom han fullkomligt hatar att vara fasthållen, och Ians mamma höll på att svimma eftersom hon tyckte att det såg så obehagligt ut när man stoppade in en, vad som såg ut som en nagelsax i Ians mun och klippte till. Och vips var det klart, och det kom lite blod som Ian mest verkade tycka var rätt gott att smaka på.

 

Och sen var det bvc-besök igen i torsdags, och Lillugglans barnsjukvård är verkligen att rekomendera om ni bor i Göteborgsområdet. De är verkligen kompetenta, och med Ians bakgrund så är det väldigt skönt att ha folk runt omkring honom som vet vad det handlar om. Lillugglans läkare Pontus är specialist inom neonatologi och intensivvård av sjuka och för tidigt födda barn, och har jobbat på avdelningarna som Ian legat på under sin intensivvårdstid i början av livet. Det käns skönt! Och alla andra som jobbar där verkar gjutna för sitt jobb.

Ian vägde in på massiva 3830 gram, och är numera 50 cm lång, blev vaccinerad mot bland annat ROTA-virus och efter besöket på barnavårdscentralen gick vi till antikhallarna med Fredrik, Linnéa och Neo som hade bvc-tiden innan oss, och fikade. Neo går också på Lillugglans, och vi kommer alla hänga i samma föräldragrupp där.

 

På natten fick Ian 39 graders feber efter vaccinationen, och kändes som en liten värmekamin där han låg på mitt bröst. Dagen efter ställde vi in hjärtultraljudet eftersom han fortfarande hade feber, och vi inte hade lust att dra upp honom till Östra när han inte kändes okej. Ett bra beslut, det har varit mycket sjukvård för Ians del den senaste tiden.

 

Och så var det de där med småbarnslivet. Det där livet då man inte hinner uppdatera Ians blogg på tjugo dagar trots att man inte gör annat än att sitta i soffan hela dagarna. Det där livet då man inte hinner dricka upp sin kopp med kaffe eftersom man hela tiden blir avbruten av annat.

Det där livet som mest går ut på att gosa hela dagena.

 

Det är underbart fantastiskt.

Tröttande,

men så njutningsfullt.

♥

 

 

 

 

 

 

 

 

På onsdag, den åttonde augusti 2012, fyller Ian fyra månader.

Det är stort.

Varje dag i Ians liv är stor.

I början räknade man timmarna, ville att de skulle gå,

ville att Ian skulle växa sig stor och stark.

Sen räknade man dagarna, veckorna och till slut,

kilona.

 

Och så kom dagen, den 3 augusti 2012.

Dagen då vi hade tid för utskrivning klockan 13, som sen blev ändrad till 14, och slutligen när vi satt i bilen och nästan var vid sjukhuset - blev ändrad till klockan 16.

Dagen då Ian fick en svart Emilkeps, röd body och svarta byxor på sig, och så gled vi in på avdelning 210, vägde och mätte och Ian hade gått upp 160 gram sedan i måndags och vägde ut på 3280 gram och är nu 49,5 cemtimeter lång.

Det är lite skillnad jämfört med de 29,5 centimetrarna och 555 grammen som han stoltserade med den 8 april när han kom till världen det.

 

Och igår natt trodde jag åter igen att jag tappat bort Ian i sängen, att han låg insnodd i vårat täcke och att jag inte skulle lyckas trassla ut honom i tid, innan han skulle sluta andas. Jag raffsade runt i sängen med panik i kroppen. Ända tills Wille väckte mig och sade att "Ian ligger i sin säng".

Jag får utlopp för mycket av våran resa nattetid, då kommer drömmarna åter, känslan av att tappa bort honom och jag pratade för längesedan med en annan prematurmama som berättade att hon springer i en mörk skog och letar efter sin borttappade dotter varje natt sedan hon föddes.

 

 

Och så fick Ian ett "OK!" i rumpan på utskrivningen, och vi lämnade avdelning 210 med både glädje och lite vemod. Tänk ändå vad roligt vi har haft där. Och ledsamt. Och stort. Och kärleksfullt.

Och vilka människor vi mött både på Östra och på Mölndal, avdelning 210 och 316 - neonatal. Jag skulle vilja namnge er allihopa, ni som jobbar där, för det är enbart med glädje jag tänker på er. Men det går ju inte.

Men tack. Tack för att ni tagit hand om våran son, och gett honom de bästa förutsättningarna för att klara sig. Ni har gett honom den absolut bästa vården och varit ett sådant stort stöd för oss. Ians kontaktsköterskor på Östra, och på Mölndal skall ha en speciell eloge såklart, men alla som känner sig träffade skall ta åt sig. Läkare, barnsköterskor och barnsjuksköterskor och allt vad ni är. Tack, vi glömmer er aldrig!

Och så kom Ians gudmor, Annika på en eftermiddag och kväll med Ian-gos, fika och middag. Ian har så många fina människor runt omkring sig, som finns där för oss, och honom. Och som älskar honom, och jag kan som så många gånger innan nästan bryta ihop över storheten i att ha satt en liten, liten människa till denna jorden.

 

 

Och Ian och Annika mös och mös, och han fick rödblåa kläder och en rödblå filt av sin gudmoder, guldmoder - och det klack till i Ians pappas rödblåa hjärta av presenterna och det är säkert inte långt kvar tills Ian går på sin första rödblåa match vet ni.

 

På fredag skall Ian opereras. Det gör ont i mitt hjärta och jag är väldigt nervös. Jag tycker inte om det. Men det är nödvändigt ont då Ians ljumskbråck riskerar att bli inklämt.

Jag gillar inte att min son skall sövas, jag gillar inte att det skall skäras i mitt barn.

Jag är orolig för narkosen, och för uppvaknandet och för om han skall behöva syrgas igen efteråt.

Jag har helt klart positiva tankar om det, men det är jobbigt ändå.

 

På tisdag är det dags för Dr Öga igen, och nästa vecka är det dags för magnetröntgen av Ians hjärna. Det är standard att man gör den på alla prematurer födda innan en viss vecka. Detta för att kolla så att själva hjärnsubstansen är okej, och för att se så att den utvecklas som den skall.

 

Och så har Ian äntligen blivit ett sjalbarn. Hans mormor köpte en Tricot slen till oss, och jag har knutit och knutit och knutit och försökt få till en bra vaggposition. Idag testade jag sätta honom upp istället, som en groda på min mage, och det var visst det som var grejen, han somnade på fem röda och jag kunde diska, pussa på hans panna under tiden, och känna mig fri och rörlig. Det verkar också gott för hans mage att få sitta så, eftersom han inte gnytt eller krystat en endaste gång sen jag satte honom i sjalen, underbart!

 

I onsdags var Ians kompis Neo och hans föräldrar här på fikabesök en sväng, och sen packade vi in oss i bilen och åkte mot Väröbacka för Ians första övernattning hos farmor Britt och farfar Jack. Det gick jättebra, Ian somnade gott i dubbelsängen och vi lade iPhonen med appen "Baby monitor" bredvid honom, och kunde sen sitta ute på verandan, under stjärnorna och prata om goda föräldraförebilder tills klockan blev mitt i natten. Väldigt skönt och avkopplande.

 

Idag är det söndag, och söndagar kommer alltid vara speciella för mig. Ian föddes på en söndag, och jag blir alltid lite extra betänksam över livet på söndagar. Jag hade förlorat mitt liv på en söndag, om inte Ian hade förlösts.

Det mina vänner, det får en att bli lite extra ödmjuk inför livet.

 

All kärlek och respekt till er! ♥

 

 

 

 

 

 

 

Ögonkirurgen tittade på Ians vänsteröga i förrgår och konstaterade att det nog blev lite "glest behandlat" förra operationen. Det är ett kärl som börjat växa, men väldigt långsamt och absolut inte i den akuta takt som kärlen växte innan den förra operationen. Återkontroll nästa tisdag igen. Bra att man håller koll.

Det har varit täta kontroller av ögonen nu igen, och en del läkarbesök i övrigt.

Ultraljudet av Ians hjärta förrförra torsdagen visade att ett av de två små hålen mellan kamrarna med största säkerhet hade vuxit igen. Skönt!

 

Operationskoordinatorn på Drottning Silvias barnsjukhus ringde igår morse och berättade att Ians bråckoperation blir den 10 augusti. Inskrivning på torsdagen, sen hem över natten och så operation på fredagen. Ian får stanna över natten efter operationen, och förhoppningsvis någon av oss också.

Men har vi en magnetröntgen på hjärnan inbokade i mitten av augusti, och sen efter det så skall det förhoppningsvis vara lugnt på operations/undersökningsfronten ett tag. 

 

De senaste dagarna har Ian haft det jobbigare än vanligt med sin mage, vi kan inte riktigt sätta det i samband med något och det yttrar sig som så att han har väldigt svårt att bajsa och fisa. Han blir väldigt ledsen och har ont allt som oftast. Inte så att han skriker hela tiden, men han ligger och gnyr och kämpar och sliter. Vi hjälper honom genom mysig magmassage och käcka hejjarramsor och annat pepp, men det är svårt och mycket jobbigt att se sitt barn ha ont och behöva kämpa så.

 

Eftersom han vägde in på 3120 gram idag så skall vi också öka järnmängden till 3x2 droppar/dag, och vi får väl se hur lilla magen klarar det. Järnet behöver han verkligen, eftersom hans järnvärde igår var nere på 92 (jämfört med förra veckans 96 och förrförra veckans 108), men retikulocyterna (blodkroppar på väg att mogna) låg ju på 96 förra veckan och det är ju bra.

 

Ians doktor ringde igår för att förhöra sig lite om hans mat och järn och så, och berättade att han vill göra en "stor utskrivning" nu på fredag. Han sade också att han inte trodde att det behövdes någon blodtransfusion inför bråckoperationen eftersom hans järnvärde är okej.

De har jobbat med att få fram mjölkersättning till oss hela dagen. PND´n som Ian får är receptbelagt, och barn brukar sluta äta den ungefär samtidigt som man lämnar neo - men inte Ian. Hans känsliga mage behöver PND ett tag till, och tydligen så har det inte varit en dans på rosor att få hem maten till oss. Den är tydligen rätt svår att få tag må, måste köras ut med bud från Apoteket, och det behövdes en koordinator på Östra för att fixa hemleveransen. Men nu skall det nog vara fixat.

 

Dansa. Pausa.

 

Andas.

Andas.

 

 

 

 

Idag blir det förmiddagsslapp, en sväng ut till Apoteket, en kaffe i solen, och sen kommer Ians kompis Neo och hans föräldrar förbi på en fika. Myspys!

Efter det packar vi in oss i bilen och kör ner till Väröbacka för övernattning hos Ians farmor och farfar. Spännande med första övernattningen! :)