Sjutton veckor | Utskriven

På onsdag, den åttonde augusti 2012, fyller Ian fyra månader.

Det är stort.

Varje dag i Ians liv är stor.

I början räknade man timmarna, ville att de skulle gå,

ville att Ian skulle växa sig stor och stark.

Sen räknade man dagarna, veckorna och till slut,

kilona.

 

Och så kom dagen, den 3 augusti 2012.

Dagen då vi hade tid för utskrivning klockan 13, som sen blev ändrad till 14, och slutligen när vi satt i bilen och nästan var vid sjukhuset - blev ändrad till klockan 16.

Dagen då Ian fick en svart Emilkeps, röd body och svarta byxor på sig, och så gled vi in på avdelning 210, vägde och mätte och Ian hade gått upp 160 gram sedan i måndags och vägde ut på 3280 gram och är nu 49,5 cemtimeter lång.

Det är lite skillnad jämfört med de 29,5 centimetrarna och 555 grammen som han stoltserade med den 8 april när han kom till världen det.

 

Och igår natt trodde jag åter igen att jag tappat bort Ian i sängen, att han låg insnodd i vårat täcke och att jag inte skulle lyckas trassla ut honom i tid, innan han skulle sluta andas. Jag raffsade runt i sängen med panik i kroppen. Ända tills Wille väckte mig och sade att "Ian ligger i sin säng".

Jag får utlopp för mycket av våran resa nattetid, då kommer drömmarna åter, känslan av att tappa bort honom och jag pratade för längesedan med en annan prematurmama som berättade att hon springer i en mörk skog och letar efter sin borttappade dotter varje natt sedan hon föddes.

 

Det verkar vara typiskt.

Att vi tappar bort våra små i drömmarna,

eller som i mitt fall;

att Ian är så liten att jag tappar bort honom bland sängkläderna,

och lägger mig på honom.

Det är där jag förlorar kontrollen.

På natten. I drömmen.

Aldrig på dagen.

I verkligheten.

 

Och så fick Ian ett "OK!" i rumpan på utskrivningen, och vi lämnade avdelning 210 med både glädje och lite vemod. Tänk ändå vad roligt vi har haft där. Och ledsamt. Och stort. Och kärleksfullt.

Och vilka människor vi mött både på Östra och på Mölndal, avdelning 210 och 316 - neonatal. Jag skulle vilja namnge er allihopa, ni som jobbar där, för det är enbart med glädje jag tänker på er. Men det går ju inte.

Men tack. Tack för att ni tagit hand om våran son, och gett honom de bästa förutsättningarna för att klara sig. Ni har gett honom den absolut bästa vården och varit ett sådant stort stöd för oss. Ians kontaktsköterskor på Östra, och på Mölndal skall ha en speciell eloge såklart, men alla som känner sig träffade skall ta åt sig. Läkare, barnsköterskor och barnsjuksköterskor och allt vad ni är. Tack, vi glömmer er aldrig!

Och så kom Ians gudmor, Annika på en eftermiddag och kväll med Ian-gos, fika och middag. Ian har så många fina människor runt omkring sig, som finns där för oss, och honom. Och som älskar honom, och jag kan som så många gånger innan nästan bryta ihop över storheten i att ha satt en liten, liten människa till denna jorden.

 

Det är ett sådant fantastiskt ansvar, som måste skötas med vördnad och respekt.

Ian är redan nu en världsmedborgare,

som skall vandra sina egna vägar i livet på den här jorden.

Ians mormor gick med i Greenpeace för hans skull,

för att framtiden är hans,

och för att vi måste vårda jorden åt våra barn.

Det är så stort,

så att om man inte vördar den vetskapen med omsorg,

så kanske man dukar under av pressen det medför.

 

Och Ian och Annika mös och mös, och han fick rödblåa kläder och en rödblå filt av sin gudmoder, guldmoder - och det klack till i Ians pappas rödblåa hjärta av presenterna och det är säkert inte långt kvar tills Ian går på sin första rödblåa match vet ni.

 

På fredag skall Ian opereras. Det gör ont i mitt hjärta och jag är väldigt nervös. Jag tycker inte om det. Men det är nödvändigt ont då Ians ljumskbråck riskerar att bli inklämt.

Jag gillar inte att min son skall sövas, jag gillar inte att det skall skäras i mitt barn.

Jag är orolig för narkosen, och för uppvaknandet och för om han skall behöva syrgas igen efteråt.

Jag har helt klart positiva tankar om det, men det är jobbigt ändå.

 

På tisdag är det dags för Dr Öga igen, och nästa vecka är det dags för magnetröntgen av Ians hjärna. Det är standard att man gör den på alla prematurer födda innan en viss vecka. Detta för att kolla så att själva hjärnsubstansen är okej, och för att se så att den utvecklas som den skall.

 

Och så har Ian äntligen blivit ett sjalbarn. Hans mormor köpte en Tricot slen till oss, och jag har knutit och knutit och knutit och försökt få till en bra vaggposition. Idag testade jag sätta honom upp istället, som en groda på min mage, och det var visst det som var grejen, han somnade på fem röda och jag kunde diska, pussa på hans panna under tiden, och känna mig fri och rörlig. Det verkar också gott för hans mage att få sitta så, eftersom han inte gnytt eller krystat en endaste gång sen jag satte honom i sjalen, underbart!

 

I onsdags var Ians kompis Neo och hans föräldrar här på fikabesök en sväng, och sen packade vi in oss i bilen och åkte mot Väröbacka för Ians första övernattning hos farmor Britt och farfar Jack. Det gick jättebra, Ian somnade gott i dubbelsängen och vi lade iPhonen med appen "Baby monitor" bredvid honom, och kunde sen sitta ute på verandan, under stjärnorna och prata om goda föräldraförebilder tills klockan blev mitt i natten. Väldigt skönt och avkopplande.

 

Idag är det söndag, och söndagar kommer alltid vara speciella för mig. Ian föddes på en söndag, och jag blir alltid lite extra betänksam över livet på söndagar. Jag hade förlorat mitt liv på en söndag, om inte Ian hade förlösts.

Det mina vänner, det får en att bli lite extra ödmjuk inför livet.

 

All kärlek och respekt till er! ♥

 

 

 

 

 

 

Tänk så vaknar jag alltid på natten också: Letandes efter min son på mitt bröst, tänker alltid han är dör och när jag inte hittar honom får jag panik och börjar leta i täcket tills jag ser honom i bsbybestet mellan oss. Trodde jag var den enda men det är alltså prematurmorsbeteendet;) Grattis till utskrivningen!

Åhh så skönt att vara utskriven även om ni varit hemma ett tag.

Vår historia liknar er en hel del. HSF i v 26+0 akutsnitt 26+5 pga låga blodplättar. Sonen 730g 29 cm, liten hjärnblödning, ductus stängdes efter medicinering, navelbrock, avancerad bpd - långvarig syrgasbehandling både CPAP och grimma. Han är ett år äldre än er son.

Hoppas allt går bra med er! Kram