Det finns absolut ingenting i världen som är jobbigare än att bära sin fastande, hungrige, gråtande son i famnen upp till operationsavdelningen och där lämna över honom till en grönklädd narkossköterska som försvinner med honom medans han gråter och skriker.

Jag lovar er. 

 

 

Och där ligger han. Ian. På uppvaket, uppkopplad med EKG, puls och syresättning. Och som de numera erfarna sjukhusbesökarna så ser vi att han ligger perfekt på kurvorna och han har bara yttepyttelite syrgas och så är han hungrig,

Älskade ungen.

Älskade, älskade lilla Ian.

Lite snurrig och yr, men hungrig efter timmar av fasta. Han får mat, och kräks upp den, och anses sen vara såpass stabil att han slipper köras till IVA för att fortsätta vakna upp, utan vi åker ner till avdelningen med honom.

 

Dagen efter bråckoperationen får Ian morfin som smärtstillande, och apnéerna kommer som ett brev på posten. Förmodligen hade narkosen inte riktigt lämnat kroppen, och i kombination med morfin fick Ian andningsuppehåll varje gång han föll i djupsömn.

En kaosartad natt senare, då vi fick väcka våran bebis varje gång han somnade, en blodtransfusion och inläggning på barnintensiven så var vi rätt slut som människor, som föräldrar.

Men som vanligt så repar man sig rätt bra psykiskt, och Ian blev utskriven några dagar senare.

 

 

 

 

Och Ian är skrikig och ledsen och gråter sig hes flera timmar om dagen. Vi kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Är det magen, trötthet? Och så skall Ian sova för natten, vi lägger oss i sängen, och så börjar hans pox att larma. Vi tittar dit och ser att pulsen rusar och hör att Ian gurglar och frustar. Tar upp honom, och hela munnen är full av segt slem som han hostat upp.

Ringer sjukvårdsupplysningen och dem råder oss att åka till barnakuten, så vi hystar in Ian och oss själva i bilen och är uppe på Östra på mindre än tio minuter, och klockar tre på natten topsar dem honom i näsan och konstaterar att han i alla fall inte har RS men att han förmodligen har något luftvägsvirus eftersom han är så hes.

Och så får vi åka hem igen.

 

 

Där emellan flyter livet på. Det är stillsamma hemmadagar, turer ner till farmor och farfar i Väröbacka och så mycket gos och mys som man kan klara av.

Det är underbart att ha en bebis. Helt fantastiskt att få ynnesten att se ett liv växa och bli starkare och starkare för varje dag.

Det är inte längre en konstig känsla att ha satt en människa till den här världen, det är en självklarhet. Ian har lika stor plats på den här jorden som alla oss andra, och det är häftigt att inse.

Han är en stor människa i en liten persons kropp, och han uppfyller våran tillvaro och våra liv fullkomligt.

Ian är perfektion i en liten kropp, och han tillför så mycket i våra liv.

 

Och så vips blev Ian en kräkbebis, och kaskadkräktes flera gånger om dagen. I sin mammas ansikte, över hela sin pappa och vi stod där lite förvånade, smått roade och med en lägenhet full med blöta kräktrasor.

På bvc fick vi rådet att eftersom Ian har lagt på sig mycket duktigt i vikt, så skulle vi minska matmängden från 100 ml till 70 ml. Sagt och gjort, och Ian slutade kräkas.

 

I onsdags så var vi återigen hos doktorn, som klippte av bandet under Ians tunga. Det var lite kort, och för att kanske få bättre sugteknik, och för att kunna uttala ord rätt i framtiden så gjorde man ett litet snitt a´la Gene Simmons i tungan.

Ian brydde sig inte - man har ingen känsel där, skrek mest förbannat eftersom han fullkomligt hatar att vara fasthållen, och Ians mamma höll på att svimma eftersom hon tyckte att det såg så obehagligt ut när man stoppade in en, vad som såg ut som en nagelsax i Ians mun och klippte till. Och vips var det klart, och det kom lite blod som Ian mest verkade tycka var rätt gott att smaka på.

 

Och sen var det bvc-besök igen i torsdags, och Lillugglans barnsjukvård är verkligen att rekomendera om ni bor i Göteborgsområdet. De är verkligen kompetenta, och med Ians bakgrund så är det väldigt skönt att ha folk runt omkring honom som vet vad det handlar om. Lillugglans läkare Pontus är specialist inom neonatologi och intensivvård av sjuka och för tidigt födda barn, och har jobbat på avdelningarna som Ian legat på under sin intensivvårdstid i början av livet. Det käns skönt! Och alla andra som jobbar där verkar gjutna för sitt jobb.

Ian vägde in på massiva 3830 gram, och är numera 50 cm lång, blev vaccinerad mot bland annat ROTA-virus och efter besöket på barnavårdscentralen gick vi till antikhallarna med Fredrik, Linnéa och Neo som hade bvc-tiden innan oss, och fikade. Neo går också på Lillugglans, och vi kommer alla hänga i samma föräldragrupp där.

 

På natten fick Ian 39 graders feber efter vaccinationen, och kändes som en liten värmekamin där han låg på mitt bröst. Dagen efter ställde vi in hjärtultraljudet eftersom han fortfarande hade feber, och vi inte hade lust att dra upp honom till Östra när han inte kändes okej. Ett bra beslut, det har varit mycket sjukvård för Ians del den senaste tiden.

 

Och så var det de där med småbarnslivet. Det där livet då man inte hinner uppdatera Ians blogg på tjugo dagar trots att man inte gör annat än att sitta i soffan hela dagarna. Det där livet då man inte hinner dricka upp sin kopp med kaffe eftersom man hela tiden blir avbruten av annat.

Det där livet som mest går ut på att gosa hela dagena.

 

Det är underbart fantastiskt.

Tröttande,

men så njutningsfullt.

♥