Januari: 2011 avslutades, och 2012 påbörjades med en fantastisk nyårsfest i våran Majorna-tvåa. Vi hade många roliga fester i den lägenheten under tiden vi bodde där för övrigt.

Med 18 sittande vänner slog vi nog personligt rekord i hur många matgäster man kan ha i ett rum på 25 kvadrat.

Jag var gravid och nykter och höll ut längst av alla, och var uppe först av alla dagen efter.

 

Jag fick dille på orkidéer, köpte träningskort på Friskis men började aldrig träna eftersom jag fick en blödning, fick mani på Tombraider, Prince of Persia och längtade efter att magen skulle börja synas.

 

Februari: Jag knarkade Hemnet och vi åkte runt och tittade på hus. Köpte ett klätterträd till Doris, och jag fick tillfälligt dille på semlor som min älskade make så hjärtligt levererade till jobbet. Fick förfrågan om att vara boutmanager på Gothenburg roller derbys första hemmabout i slutet av mars. Vi var på rutinultraljud och hälsade på Ian och outade graviditeten för allmänheten efter det.

 

Vi arrangerade en tjejdag på sportlovet, med Zumba, breakdance och fotboll, jag fick en rosa döskallering av Wille på allahjärtansdag och åkte på framtidskonferens med jobbet i dagarna två.

Jag och Wille åkte till Helsingborg för att hälsa på Mange och Malin, och sen vidare till Malmö för att gå på bout mellan GBGRD och Malmös b-lag.

 

Mars: Jag gick till Jennifer och gjorde gröna glitterakrylnaglar för att hylla min fina förening, fick foglossning från helvetet, vi köpte skötbord och började försiktigt att boa lite inför bebisens ankomst även om det kändes lite tidigt. Jag köpte mammakläder och började faktiskt se gravid ut till min stora lycka. Vi (Wille) hjälpte Camilla och Ola att bli sambosar, och sen hade vi trevlig inflyttningssamvaro på kvällen.

 

April: Månaden som började med ett hejdundrande hemmabout i Lundbystrandshallen och som slutade på ett helt annat sätt än det var tänkt. Jag var hos tandläkaren och fick med beröm godkänt, jag deklarerade och jobbade.

 

Tisdagen den tredje april jobbade jag, vad som sen skulle visa sig vara min sista kväll på länge. Åkte hem, gick och lade mig men hade svårt att sova eftersom jag hade lite magkatarrskänningar. Jag höll mig hemma på onsdagen och på torsdagen, men kände mig såpass att jag följde med Wille till hans bror på eftermiddagen. I bilen hem började jag få ont i magen igen, tog en värktablett hemma, somnade en timma och vaknade sedan upp med ännu värre smärtor. Wille övertalade mig att vi skulle åka akut, så efter mycket tjat (jag ville inte) gav jag med mig och vi åkte till Sahlgrenska. Där ville de inte ta emot mig eftersom jag var gravid, utan hänvisade oss till förlossningen på Östra.

Där blev jag inlagd, först med misstänkt gallsten, sen med misstänkt havandeskapsförgiftning då blodtrycket var något förhöjt. Resten om det kan man läsa HÄR

.

Vi började göra lite andra saker utanför sjukhuset, åkte och tittade på hus, fikade och träffade vänner utanför Östra.

Vi köpte Ians första prematurkläder, han passerade 1000 gram, fick flytta från kuvös till värmesäng och kunde ha sina första kläder. Vi tränade Ian att ligga med syrgasgrimma allt mer, och till slut så slapp han CPAP´en och då togs nog beslutet att hans tid på intensivvårdsavdelningen 316 var över. Det var ingen fara för hans liv längre.

Så i slutet av maj flyttades vi från Östra till avdelning 210 på Mölndals sjukhus, HÄR kan ni läsa om det.

 

 

Juni: Ian kändes stor, större än vad han egentligen var. Vi kände ju honom så väl vi det laget. Men han var liten jämfört med alla bautabebisarna på Mölndals neonatalavdelning. Herregud, jag smygkikade på dem och tyckte de var svinstora trots att de var små.

Vi kom ut på dagrum och började klara oss själva på avdelningen. Skruvade syrgas och Wille instruerade personalen i hur Schillerskåpen och sprutpumparna fungerade. Det var skönt men ändå läskigt. Man var ju van vid 316-personalens hökögon på bebisarnas monitorer, på Mölndal var det lite annorlunda...där var det vi som skulle ha hökögonen. Varje gång det ryktades om en ny bebis ankomst från 316 till Mölndal så hoppades jag på att det skulle vara Neo. Vi hade börjat prata med hans föräldrar lite smått på 316, och till slut dök Linnéa, Fredrik och Neo upp på Mölndal, och vi hade platserna mitt emot varandra på 210, och sen när vi kom ut på egna rum så började våra kvällsfikor och häng.

 

Jag och Wille tog ut Ian på hans första tur i barnvagnen, och kom tillbaka helt svettiga efter att syresättningen dippat och poxen börjat tjuta. Men det var helt fantastiskt ändå!

Vi vågade ta emot besök av lite familj och några få vänner, fick träffa Ian på sjukhuset.

Ian fick åka tillbaka till 316 några dagar för att operera sina ögon med laser, 600 laserstick i ena ögat, 700 i det andra. Vi sov över i ett isoleringsrum på avdelningen men var tillbaka på Mölndal tre dagar senare.

Vi firade midsommar hos Linda och Martin i skogen, och det var trevligt att träffa lite folk som inte hade blåa, vita eller gröna kläder på sig, även om det var lite läskigt att möta alla som visste vad vi genomgick.

Jag klippte mig, färgade håret och hittade tillbaka till den gamla Andrea.

 

 

Juli: Ian och Neos mammor köpte likadana tigerkläder och såg en söt porträttbild på de små liven framför ögonen, ljuv liksom. Istället blev det skrik och panik och ilska hos grabbarna, och Neo höll på att boxa Ian i ögat och Ian höll på att slita ut Neos sond, men ack så roligt vi hade det och pappa Fredrik fick sära på de unga tu.

 

Och jag började känna mig klar med livet på neonatalavdelningen. Jag längtade hem. Tröttnade på att sova under en förlossningssal och höra de eviga skriken från födande kvinnor natt ut och natt in. Trött på att andra satt och gullade med mitt barn då det kändes som om jag delade vårdnaden av honom med sjukvården. Det kändes som om vi var sist kvar, avdelningen skulle stänga för sommaren och barn skrevs ut på löpande band. Ian krånglade med syresättningen, så tillslut bestämdes det att vi fick åka hem på permission, och den 6 juli fick vi och Linnéa och Neo och Fredrik lämna Mölndal för att åka hem till våra hem.

 

Det var såklart underbart, och vi blev modiga och vågade oss iväg på allt längre turer ju äldre Ian blev. Vi åkte till farmor och farfar i Väröbacka, och hälsade på Ians kompis Neo och Linnéa och Fredrik. Det var många återbesök på neo, och kontroller på Östra. Och den 20 juli skulle Ian varit fullgången i magen och det skulle varit dags för BF, och jag skrev följande rader i hans blogg några dagar senare: