Man vill ju såklart att allt skall vara bra nu.

Att efter ha fötts alldeles för tidigt, vårdats på neonatalavdelning i nästan fyra månader, fått blodförgiftningar, ljumskbråck och opererat ögonen innan man egentligen ens skulle varit född.

Då tycker man ju att det räcker med det.

 

Och visst kan kanske Ians matvägran ses som en petitess i sammanhanget, han klarade ju allt det där jobbiga på neo galant - men nu har det gått såpass långt att han faktiskt inte går upp i vikt längre. Efter sin andra förkylning började han äta mindre och mindre mängder även när han sov (vi har enbart kunnat mata honom när han har sovit den senaste månaden), och när den tredje förkylningen dundrade in med feber och andningsuppehåll i tisdags kväll så åkte vi akut till Varbergs sjukhus, som passade oss vidare med ambulanstransport till Halmstad mitt i natten. Där kopplade man upp honom på övervak över natten, och jag och Wille och Ian sov (?) återigen i ett sjukhusrum tillsammans.

Han fick inga mer apnéer, och febern minskade, men man uppmärksammade och tog tag i Ians matproblem. Äntligen! 

 

Vi har påtalat detta på varenda läkarbesök de senaste månaderna, verkligen, men eftersom Ian fortsatt öka i vikt (om än mindre och mindre) så har man inte riktigt brytt sig. Tills nu i veckan, då man på ett helt nytt sjukhus lyssnade på oss, och såg att han faktiskt minskat i vikt sedan senaste BVC-vägningen.

Äntligen förstod någon hur jobbigt, frustrerande och isolerande det här med att sovmata älskade Ian är för oss alla. Den senaste veckan har vi fått mata honom varannan timme för att han skall få i sig någon näring. Han har nämligen bestämt att det absolut inte går att äta på kvällen heller, inte ens i sömnen.

 

 

Remiss till dietist på Kungsbacka sjukhus skickades från Halmstad, och vi fick med oss en flaska kalorier (Calogen) att hälla i ersättningen. Så, trots det jobbiga med sjukhusvistelse och det ena och det andra, så kom det trots allt något bra utav det.

Idag träffade vi läkare och dietist på Kungsbacka sjukhus, och de tog oss på största allvar. Man pratade om att skriva remiss till Matskolan på Östra sjukhuset, där får barnen lära sig att äta mat, och man pratade också vad som kallas för PEG, som är en knapp som man opererar från magen in i magsäcken, så ger man näringen där igenom och fokuserar på att lära sig äta vanlig mat med munnen. 

Där fick jag rysningar och blev illamående, jag vill inte att Ian skall behöva opereras för detta, men är det nödvändigt för honom så är det ju en självklarhet.

 

 

Vi skall åtegå till att mata honom var tredje timma, och hoppas han jobbar upp hungerkänslorna igen. I slutet av nästa vecka skall Ian på sexmånaderskontroll hos sin neodoktor på Östra, och Kungsbacka har idag mailat all info till henne. Så, det rör på sig. 

Jag är lättad, ledsen, glad och jag vet inte vad. Det har varit några ytterst påfrestande månader, och att inte kunna tillgodose sitt barns näringsbehov har varit så stressande att både magkatarr och diverse jobbigheter är nära.

Hoppas nu att lillfisen tar sig kragen och börjar uppskatta riktig mat, gröt och puréer - så att vi kan släppa behovet av mjölkersättningen snart. Då skulle så mycket lösa sig! Hoppas också att vi kan få gå matskola med Ian, jag tror att det hjälper honom att se andra barn äta.

 

Han sitter framför mig, i sin gåstol, han den där Ian.

Vårt kärleksbarn.

Han tittar på "Baby Mozart" på teven, och ibland så vänder han sig om för att titta så att jag sitter kvar.

När han ser mig så ler han.

Pojken som kommer att klara allt han tar sig för i livet.

Det är sådan han är, Ian.

Stark som en oxe.

 

Han fyller nio månader idag. Det har varit nio intensiva månader som handlat om liv och död, men mestadels liv. Döden var egentligen aldrig aktuell i vårt fall, även om både jag och Ian lurade den, den 8 april 2012.

 

 

Men så kom Ian till världen, och det slår allt. Jag skulle göra det igen, tusengånger om för hans skull. För han ger oss allt med sin närvaro. Så mycket kärlek.

Så mycket värme.

Sådan glädje.

 

Nio månader. Fast också fem och en halv månad.

Ian, stor som en tvåmånaders bebis, ändå har han tiodubblat sin vikt sedan födseln.

Pojken som sade "hej hej!" till sköterskan i väntrummet på Östra sjukhuset för några veckor sedan.

- Det lät som han sade "hej hej!" sade hon och tittade med stora ögon på mig.

- Ja du... sade jag och log.

Jag tror faktiskt att han säger det. Vi har drillat honom ända sedan han låg i kuvösen.

 

Han vänder sig från rygg till mage, och har vänt sig från mage till rygg vid några tillfällen. Han kommer snart att vara stabil när han sitter, och han diggar att gå omkring här hemma, när vi håller honom i händerna såklart. 

Han älskar katten Doris svans, själva huvudet bryr han sig egentligen inte om, men svansen, den är fin den. Hans ögon tindrar.

 

Och så leendet. Det där leendet som han fyrar av när man möter hans blick. Det som träffar rätt in i själen. Varje gång.

Vi har morgonmys varje dag. Gosar i sängen en stund och går sen upp och tänder levande ljus och sitter sedan vid köksbordet och leker med hans saker. Det är en viktig tid på dygnet för mig. Den är mysig.

Ian är mysig.

 

Så, grattis på din niomånadersdag älskling. Snart fyller du ett år!

 

♥