Ian myser.

Min havandeskapsförgiftning blev natten till söndagen värre, allvarligare, och mina trombocyter sjönk ner i botten. 
Min lever svällde ur sina egna proportioner, mitt ansikte svullnade upp och jag låg och kastade mig av och an i fruktansvärda smärtor där i sängen på Specialistförlossningen på Östra.

Wille var i rummet, likaså min mamma, och ett antal barnmorskor och läkare. Jag minns bara fragment från den sista timman där inne, jag minns att någon sade åt mig att ta av mig behån, byxorna, och att det var ett måste att förlösa mig. Typ nu.

Sen gick saker väldigt snabbt. In i operationssalen, det pratades om ryggmärgsbedövning, jag hade panik, ville sövas, trodde inte smärtan i levern skulle försvinna med EDA, yrade.
Sen vet jag att någon kom in i rummet och sade "värdena är för dåliga, vi måste söva nu!"

Och så föddes Ian Engelbrektsson, den 8 april 2012, klockan 12:56.
555 gram tung och 29,5 centimetrar hög.
Han välkomnades av ett team barnläkare, barnmorskor och sin pappa som fick klippa navelsträngen.
Och medans jag lappades ihop så åkte Ian med sin pappa och sitt team upp till Östras neontal, där världens bästa prematurvård väntar.

Jag kördes till Intensivvårdsavdelningen för att hållas under uppsikt, och pumpades under de kommande ett och etthalvt dygnen full med morfin, och diverse andra coctailar rätt in i en ven i halsen.
Wille kom och hälsade på, uppdaterade mig om lilla Ians hälsa, kom med dricka, pussar, chokladkaninen med de magiska enzymerna, och in och ut kördes nya och gamla patienter på löpande band medans jag låg kvar, ömsom morrande ömsom gråtande.

Wille hängde med Ian - matade, gosade, pratade med, myste, höll ställningarna.
Och på måndagen rullades jag tillbaka till Specialistförlossningen där Wille väntade på mig.
Och tillsammans åkte vi en våning upp till neontalavdelningen för att hälsa på våran son är det finaste som finns, han är såklart yttepytteliten - och gör verkligen skäl för sitt smeknamn "Pytte".
På grund av min hanvandeskapsförgiftning, så är han tillväxthämmad så han behöver tjocka till sig lite. Men han är alldeles lagom lång för sin ålder.
Alla fötstakontroller har visat på jättebra resultat, idag kommer respiratorn att plockas bort eftersom Ian är så duktig på att andas själv.

Och någonstans nu så börjar det gå upp för mig vad som hänt, att jag mycket väl kunde kolat vippen av förgiftningen.
Att jag har varit väldigt svårt sjuk.
Att jag fortfarande är rätt sjuk även om jag är på bättringsvägen.
Att vi kunde förlorat Ian.

Men det gjorde vi inte.
Och nu har vi hopp om framtiden, ser ljust på den. Går runt och myser över att ha en liten Ian.
Hasar runt i tofflor på specialist-BB där vi nu bor. Åker våningen upp till Ian på neo, jag sitter i rullstol, Wille puttar på.
Vi matar Ian några milliliter var trede timma, dygnet runt. Wille är där oftare, jag är väldigt trött och behöver vila mycket. Men jag kommer ikapp med matandet. 
Det är ju mina bröst snubben skall snutta på så småning om, så jag övar på att pumpa mat.
Ibland kommer det nån halv milliliter, den samlar vi i en liten plastburk och så kör Wille upp min i rullstolen till Ian medans jag halvtjuter "food-delivery!"
Han behöver min mjölk.
Min mjölk gör Ian stark. 

Så, det var en första liten rapport från Ians första tre dagar i livet.
Tack för att ni finns våra fina vänner, era ord och er stöttning betyder så oanat mycket.

Vi älskar er!