Hej finaste! Ibland blir det inte riktigt som man tänkt, och världen blir lite omkullkastad så att säga.

I natt vid två stod jag inte ut längre med mitt magkatarrsonda, och efter lite välbehövligt tjat från älskade Wille så gick jag med på att vi åkte upp till Sahlgrenskas akut. Där skickade de vidare oss till Östras specialförlossning och där kunde man snabbt konstatera att jag fått akut havandeskapsförgiftning med högt blodtryck som första tecken.

Det är tidigt. Vi går in i vecka 26 imorgon, och jag har under natten och dagen idag fått kortison för att Pyttes lungor skall utvecklas, och plasma/vita blodkroppar.
Jag har äggvita i urinen, dåliga levervärden, och klassas som en sk 2:a. Är man en 1:a så skickas man hem, är man en 3:a så måste bebisen plockas ut.
Så det är en balansgång.

Pytte är väldigt liten, väger endast 500 gram, så varje timma/halvdag/dygn som hen får stanna i magen är viktig, så det hoppas vi på nu!

Barnläkaren från neontalsjukhuset var här och pratade med oss, och han berättade att man faktiskt räddar 90% av alla bebisar som föds i vecka 25, och att 80-90% av dem faktiskt klarar sig mycket bra och utan större komplikationer i livet. Han kändes trygg och bra!

Men ändå, det är omtumlande och svårt att ta in. Vi gråter ibland, och garvar åt våra vanliga löjligheter om vart annat, Pytte sparkar på i magen som vanligt.
Wille är hemma och kollar till Doris, vilar lite och hämtar datorn så vi kanske kan kolla på lite film senare. Vi har ett rum för oss själva, så han kan också sova över här, skönt att slippa vara själv <3

Så, håll nu tummarna för oss alla tre, och framför allt all lilla Pyttelajnen växer till sig och får stanna i magen så länge det bara går!

Kärlek, och tack för fina sms mina vänner!

Dagens rätt var "omelett", inte helt rätt...