Vad hände där liksom? Jag satt och skrev i min vanliga blogg igår om att jag var sugen på kebapizza, sen gick jag ut i köket för att diska, och när jag stod där fick jag en sådan sjuk, (nästan) oemotståndlig längtan efter kyckling med curry på pizza.
Jag började gråta lite där jag stod och diskade - så mycket längtade jag. Så jag avbröt diskandet och gick och lade mig på sängen, för jag tänkte att det här ju är sjukt - och så låg jag där och kände hur det verkligen rann i munnen efter sug på kycklingpizza med curry.

Så Wille vallade ut mig på en promenad, förmodligen med intentionen att leda frugan till lokala pizzeria - och så blev det. En kycklingpizza med curry, jordnötter, ananas och fetaost senare och frugan var nöjd och glad.

Och så är det ju det där med magen då. Den där nästintill obefintliga magen. Idag kom den dagen då alla började ta på den, och jag lider.
Jag tycker inte det är kul när alla tallar och trycker på den, lägger händerna på den, böjer sig ner för att prata med den. Visst jag förstår grejen, det är ju en bebis där inne - det är jättegulligt, men jag är en vuxen människa utanpå bebisen, och jag gillar inte att bli tafsad på. Men, kan man med och säga det till folk? Människor vill ju trots allt bara väl. Jag antar att jag får stå ut, jag kanske vänjer mig?